Idag uppmärksammade Kristna Fredsrörelsen
internationella ickevåldsdagen på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag fick den stora äran att motta årets
ickevåldspris. Efter prisutdelningen höll jag nedanstående tal.
Idag är det internationella ickevåldsdagen, instiftat av FN. En dag att lyfta upp ickevåldets kraft. Det inträffar mycket våld på vår planet idag men det som ger mig hopp är att ickevåld är på frammarsch.
Förra året träffade jag
Ellen och Jonna, två 11-åriga tvillingar från Eskilstuna. Deras klassföreståndare hade sagt att dem och deras klasskamrater skulle lussa för Saab Bofors Dynamics, det lokala vapenföretaget i Eskilstuna. Jonna och Ellen sa till läraren att dem inte ville följa med. ”Vi tycker inte det känns bra att lussa för ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor." Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de båda systrarna: ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar. Då stannar vi hellre hemma” vilket de också gjorde.
Tvillingsystrarna Ellen och Jonna använde en av ickevåldets metoder, nämligen: ickesamarbete på moralisk grund. Denna metod användes också av Mohandas Gandhi, en spenslig och lättklädd man från Indien. Det var idag exakt 141 år sedan han föddes. Under stora delar av 1900-talet var Indien ockuperat av dåtidens mäktigaste nation, Storbritannien. Gandhi sa till sitt folk: ”Engelskmännen har inte tagit vårt land från oss, vi har gett det till dem.” Med detta menade han att ingen makt kan ockupera ett land och styra över ett folk om folket väljer att inte lyda. Genom ickesamarbete – vägran att lyda engelskmännens regler och lagar – lyckades indierna att ickevåldsligt återta sitt land.
En man på en annan kontinent påverkades av Gandhis budskap. Han är också ett av ickevåldets stora namn; nämligen Martin Luther King. Som pastor försökte han leva efter Jesu kärleksbudskap – älska din nästa som dig själv. Men han trodde att detta endast gällde individ till individ. När han hörde om vad Gandhi tillsammans med tiotusentals andra indier hade åstadkommit genom ickevåld förstod han att kärlek inte endast kan användas mellan enstaka personer, utan kärlek kan också praktiseras på samhällsnivå. Med denna insikt revolutionerade den amerikanska medborgarrättsrörelsen kampen för de svartas rättigheter. Sen dess har ickevåldsaktioner svept över jorden; befriat diktaturer, gett folkgrupper rättigheter och bekämpat förtryck.
Men fortfarande lider världen av våld. Vi spenderar
mer än 1000 miljarder dollar per år på militära utgifter. Samtidigt dör fler än 30 000 barn varje dag av fattigdom. Här i Sverige märker vi inte av krig särskilt mycket. Ingen svälter på gatorna för att vi spenderar pengar på vårt militära försvar och vårt land har inte varit i utsatt för krig på väldigt lång tid. Men detta betyder inte att vi inte är involverade i krigföring. För det är vi – även om det inte är många som känner till det. Sverige är nämligen näst störst i världen på vapenexport räknat per person.
När jag hade börjat engagera mig mot den svenska vapenexporten fick jag ett brev från en man som hade flytt från Chile till Sverige på 1970-talet. Han berättade om att han på nära håll sett människor skjutas. I brevet skrev han att han inte ville att någon människa skulle behöva uppleva det han hade upplevt i Chile, och därför stödde han helhjärtat vårt arbete mot den svenska vapenexporten.
Det är jobbigt att höra om krig; om bombningar, tortyr och massvåldtäkter, som ofta är delar av krigföring. Men vi ska ändå vara tacksamma för de flyktingar som flyr från krig och kommer till vårt land. Dem har en berättelse som vi behöver höra – den om hur viktigt det är att kämpa för fred, så att inte fler länder behöver drabbas av krigets fasor.
Jag tror på ickevåldet som ett sätt att bekämpa våld i alla dess former, i stort och i smått. Det går att avskaffa denna primitiva handling vi kallar krig. Det börjar med oss. Redan idag kan vi så ett frö för freden. ”Som du sår ska du skörda” står det i Bibeln. ”Det finns ingen väg till fred, fred är vägen” sa Gandhi.
Ett frö att så kan vara att bli medlem i en fredsförening, till exempel
Kristna Fredsrörelsen, som står här på Medborgarplatsen idag. Tillsammans kan vi skapa ett Sverige som blir världsmästare i fred, snarare än vapenexport.
”Det egyptiska folket är inte redo för demokrati” sa rektorn på den skola i Kairo där jag jobbade som volontär 1997. Det känns länge sedan men redan då hade president Hosni Mubarak suttit vid makten i sexton år. Men nu har folket fått nog. Nu är de villiga att riskera sina liv för frihet. Omkring 100 personer lär ha dödats, bland dem minst två barn, i den senaste tidens demonstrationer. Det är inte alls omöjligt att de har skjutits ner med svensk ammunition. Hur kan detta vara möjligt? Enligt våra riktlinjer för vapenexport bör vi ju inte exportera till länder där ”omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter” sker. I teorin är det så. Men i praktiken levererar Sverige vapen till människorättskränkare och diktaturer, år efter år. Bara förra året exporterade Sverige vapen till Egypten till ett värde av åtta miljoner kronor. Några andra odemokratiska länder som mottagit svenskt krigsmateriel de senare åren är Förenade arabemiraten, Jordanien, Oman, Saudiarabien, Algeriet och Tunisien. Inte bara regeringen går att lasta för detta. Under hela 2000-talet har vi sett en ständigt ökande vapenexport med riksdagens godkännande. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet opponerar sig mot denna utveckling. I en opinionsundersökning av Demoskop i november 2009 visade det sig att 92 procent av Sveriges befolkning inte vill tillåta vapenexport till länder där allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Men det räcker inte att tycka. Nu när folk i diktaturer reser sig och kräver frihet och demokrati är det dags att avveckla den svenska vapenexporten istället för att stå på förtryckarnas och vapenindustrins sida.
