måndagen den 31:e januari 2011

Svenska vapen skjuter ner egyptiska frihetskämpar?

”Det egyptiska folket är inte redo för demokrati” sa rektorn på den skola i Kairo där jag jobbade som volontär 1997. Det känns länge sedan men redan då hade president Hosni Mubarak suttit vid makten i sexton år. Men nu har folket fått nog. Nu är de villiga att riskera sina liv för frihet. Omkring 100 personer lär ha dödats, bland dem minst två barn, i den senaste tidens demonstrationer. Det är inte alls omöjligt att de har skjutits ner med svensk ammunition. Hur kan detta vara möjligt? Enligt våra riktlinjer för vapenexport bör vi ju inte exportera till länder där ”omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter” sker. I teorin är det så. Men i praktiken levererar Sverige vapen till människorättskränkare och diktaturer, år efter år. Bara förra året exporterade Sverige vapen till Egypten till ett värde av åtta miljoner kronor. Några andra odemokratiska länder som mottagit svenskt krigsmateriel de senare åren är Förenade arabemiraten, Jordanien, Oman, Saudiarabien, Algeriet och Tunisien. Inte bara regeringen går att lasta för detta. Under hela 2000-talet har vi sett en ständigt ökande vapenexport med riksdagens godkännande. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet opponerar sig mot denna utveckling. I en opinionsundersökning av Demoskop i november 2009 visade det sig att 92 procent av Sveriges befolkning inte vill tillåta vapenexport till länder där allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Men det räcker inte att tycka. Nu när folk i diktaturer reser sig och kräver frihet och demokrati är det dags att avveckla den svenska vapenexporten istället för att stå på förtryckarnas och vapenindustrins sida.

fred,

Martin

Mer: Andreas Ribbefjord, Expressen, politikerbloggen, svd, Expressen TV, Diakonia, Svt debatt.

Tv4

tisdagen den 18:e januari 2011

King-tal igår

Igår firades Martin Luther King dagen runt om i världen. Undertecknad var inbjuden till Helsingborg för att tala på denna viktiga dag. Talet ligger här: http://www.xn--ickevld-ixa.se/om-king-hade-levt-idag.html

Här får ni gärna komma med tankar kring talet genom att använda kommentarfunktionen nedan!

fred,
Martin


Mer om King-dagen 2011: i Världen Idag, HD, HD, Folkbladet, Fria, Kyrkans Tidning, Kristen Vänster,

torsdagen den 4:e november 2010

Tack Saab!

Hur känns det att få ett skadestånd på en halv miljon kronor? Den frågan har jag fått några gånger idag. Det är en relevant fråga. När jag pratar med folk som, liksom jag, vill oskadliggöra svenska vapen innan de orsakar död och förödelse, så är det skadeståndet mer än fängelse de är oroliga för. Det är kanske inte så konstigt. Ett fängelsestraff är tidsbestämt men skulder riskerar man att få leva med resten av livet. Det kan omintetgöra drömmar man har haft, om kanske en sommarstuga eller en speciell resa. Det var idag som domen från Eskilstuna tingsrätt kom. De hade bestämt att Anna Andersson och jag ska betala nästan en halv miljon kronor för vår avrustningsaktion . Vi tänker inte betala något till Saab och då hamnar skulden hos Kronofogden.

Så hur känns det då? Inte så mycket, inte nu. Men innan jag beslutade mig för att göra aktionen tänkte jag en hel del på detta att leva på mindre pengar. Efter tre år har jag hunnit vänja mig vid tanken. Jag kommer att leva materiellt enklare än de flesta i Sverige. Och det känns helt okej. Det kommer ändå att vara ett liv i lyx i jämförelse med de flesta i Syd. Men det kommer inte att bli ett rött hus med vita knutar på landet eller någon charterresa till Bahamas. Skadeståndet hjälper mig att minska min konsumtion och därmed min skadliga miljöpåverkan. Denna hjälp är välkommen. Jag är inte pryltokig, men visst kan jag frestas att konsumera mer än vad jag behöver. Skadeståndet sätter en gräns för min konsumtionsiver. Så tack Saab för ni hjälper mig att bli en bättre människa!

fred,

martin


Media om dagens dom: Svt, SR, SR, DN, Folket, Corren, Norran, Eskilstuna Kuriren, Barometern, Dagen, Hd, Svd, GP, NSD, PT, SN, ÖP, Arbetarbladet, GD, UNT, Laholms tidning, Rapport, Ikon.

fredagen den 15:e oktober 2010

Saab berättar hur lätt det är att avrusta

När jag gick av tåget i Eskilstuna igår förmiddag knöt det sig lite i magen. Platsen associerar jag starkt till min nervositet inför avrustningen som vi utförde på Saab Dynamics (tidigare Saab Bofors Dynamics) för nästan exakt två år sen. Men oroskänslorna släppte helt när jag mötte upp med andra Ofog-aktivister i solskenet på Fristadstorget i centrala Eskilstuna. Där höll vi tal, läste dikter och pratade med Eskilstunabor om vapenexport och avrustning. Lokal och regional TV, radio och tidningar var där och frågade om hur det kändes att krävas på nästan en miljon kronor i skadestånd.

Anna (Alvine) Andersson blev körd direkt till tingsrätten från Hinseberg där hon avtjänar sitt fängelsestraff för avrustningsaktionen i Eskilstuna. Det var så fint att träffa henne igen! Hon verkade vara vid mycket gott mod. Klockan ett hälsade domare Karl Magnus Sjögren oss välkomna till rättegången. Saab Dynamics advokat Oscar Brandin inledde med att argumentera för att Alvine och jag ska betala 952 258 kronor i ersättning till Saab. Bara för en vecka sen hade Saab räknat ut att vi borde betala 1 110 522 kronor. Nu en vecka före rättegången och nästan två år efter aktionen har Saab kommit på att det är orimligt att kräva oss på 153 000 kr per förstört granatgevär eftersom detta försäljningspris innefattar också kikarsikte, reservdelar och låda. Endast granatgeväret kostar 104 000 kronor styck. Vårt juridiska ombud Tomas Missne påpekade att om de hade uppgivet felaktiga uppgifter på omkring 150 000 kronor till både tingsrätt och hovrätt skulle de mycket väl kunna ha gett oss felaktiga uppgifter om mycket annat. Han beklagade också det faktum att det är omöjligt för oss att undersöka Saabs uppgifter kring pris och annat, eftersom nästan allt i deras produktion och försäljning är täckt av sekretess.

Efter aktionen 2008 sa Saabs företrädare att inga färdiga vapen fanns i monteringshallen där vi var och avrustade. De var inlåsta på ett ”säkert ställe”. Men igår i rätten vittnade en verkstadschef på Saab-fabriken att fem av de granatgevär vi hamrade på var ”färdiga för försäljning” och ”bara packningen återstod” . Tyvärr framkom det inte till vilket land vapnen som vi avrustade var på väg men verkstadschefen sa att eldrören och granatgevären som vi hamrade på tillhörde olika ordnar. Det kan alltså varit på väg till två olika länder.

Det andra vittnet under rättegången var en ingenjör från Saab som berättade att det endast krävs några slag med en spetsig hammare på utsidan av ett Carl Gustaf gevär för att dess kolfiberlaminat ska spricka, vilket gör att man blir tvungen att kassera hela vapnet. Även väldigt små repor på insidan av granatgeväret gör att eldröret måste slängas. En avrustning kan alltså göras även av den mest ohändige (vilket har bevisats genom att jag lyckades!).

Vårt ombud argumenterade för att domstolen skulle döma ut ett lägre straff eftersom vi utförde handlingen i god vilja och utan egen personlig vinning. Saabs advokat verkade tycka tvärtom. ”Att man står för vad man gjort minskar skälen till jämkning” sa han och tillade att jämkning ej ska ges vid uppsåtliga brott. ”Syftet var att vapnet skulle totalförstöras. Syftet har uppnåtts, utan tvekan.” Slutligen höll Alvine och jag varsin slutplädering. Dom meddelas den 4 november kl. 14.00. Dagen knöts ihop med trevligt samkväm och god mat på Ming Palace några meter från tingsrätten. Det enda som var tråkigt var saknaden av Alvine när vi satt och åt vår smaskiga tofu och ris. Kriminalvården körde henne direkt tillbaks till Hinseberg där hon sitter till i början av december.

Fred,

Martin


Media om rättegången: Svt, SR, Corren, Ekuriren, Ekuriren, Folket, WRI.

lördagen den 2:e oktober 2010

Tal på internationella ickevåldsdagen


Idag uppmärksammade Kristna Fredsrörelsen internationella ickevåldsdagen på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag fick den stora äran att motta årets ickevåldspris. Efter prisutdelningen höll jag nedanstående tal.

Idag är det internationella ickevåldsdagen, instiftat av FN. En dag att lyfta upp ickevåldets kraft. Det inträffar mycket våld på vår planet idag men det som ger mig hopp är att ickevåld är på frammarsch.

Förra året träffade jag Ellen och Jonna, två 11-åriga tvillingar från Eskilstuna. Deras klassföreståndare hade sagt att dem och deras klasskamrater skulle lussa för Saab Bofors Dynamics, det lokala vapenföretaget i Eskilstuna. Jonna och Ellen sa till läraren att dem inte ville följa med. ”Vi tycker inte det känns bra att lussa för ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor." Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de båda systrarna: ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar. Då stannar vi hellre hemma” vilket de också gjorde.

Tvillingsystrarna Ellen och Jonna använde en av ickevåldets metoder, nämligen: ickesamarbete på moralisk grund. Denna metod användes också av Mohandas Gandhi, en spenslig och lättklädd man från Indien. Det var idag exakt 141 år sedan han föddes. Under stora delar av 1900-talet var Indien ockuperat av dåtidens mäktigaste nation, Storbritannien. Gandhi sa till sitt folk: ”Engelskmännen har inte tagit vårt land från oss, vi har gett det till dem.” Med detta menade han att ingen makt kan ockupera ett land och styra över ett folk om folket väljer att inte lyda. Genom ickesamarbete – vägran att lyda engelskmännens regler och lagar – lyckades indierna att ickevåldsligt återta sitt land.

En man på en annan kontinent påverkades av Gandhis budskap. Han är också ett av ickevåldets stora namn; nämligen Martin Luther King. Som pastor försökte han leva efter Jesu kärleksbudskap – älska din nästa som dig själv. Men han trodde att detta endast gällde individ till individ. När han hörde om vad Gandhi tillsammans med tiotusentals andra indier hade åstadkommit genom ickevåld förstod han att kärlek inte endast kan användas mellan enstaka personer, utan kärlek kan också praktiseras på samhällsnivå. Med denna insikt revolutionerade den amerikanska medborgarrättsrörelsen kampen för de svartas rättigheter. Sen dess har ickevåldsaktioner svept över jorden; befriat diktaturer, gett folkgrupper rättigheter och bekämpat förtryck.

Men fortfarande lider världen av våld. Vi spenderar mer än 1000 miljarder dollar per år på militära utgifter. Samtidigt dör fler än 30 000 barn varje dag av fattigdom. Här i Sverige märker vi inte av krig särskilt mycket. Ingen svälter på gatorna för att vi spenderar pengar på vårt militära försvar och vårt land har inte varit i utsatt för krig på väldigt lång tid. Men detta betyder inte att vi inte är involverade i krigföring. För det är vi – även om det inte är många som känner till det. Sverige är nämligen näst störst i världen på vapenexport räknat per person.

När jag hade börjat engagera mig mot den svenska vapenexporten fick jag ett brev från en man som hade flytt från Chile till Sverige på 1970-talet. Han berättade om att han på nära håll sett människor skjutas. I brevet skrev han att han inte ville att någon människa skulle behöva uppleva det han hade upplevt i Chile, och därför stödde han helhjärtat vårt arbete mot den svenska vapenexporten.

Det är jobbigt att höra om krig; om bombningar, tortyr och massvåldtäkter, som ofta är delar av krigföring. Men vi ska ändå vara tacksamma för de flyktingar som flyr från krig och kommer till vårt land. Dem har en berättelse som vi behöver höra – den om hur viktigt det är att kämpa för fred, så att inte fler länder behöver drabbas av krigets fasor.

Jag tror på ickevåldet som ett sätt att bekämpa våld i alla dess former, i stort och i smått. Det går att avskaffa denna primitiva handling vi kallar krig. Det börjar med oss. Redan idag kan vi så ett frö för freden. ”Som du sår ska du skörda” står det i Bibeln. ”Det finns ingen väg till fred, fred är vägen” sa Gandhi.

Ett frö att så kan vara att bli medlem i en fredsförening, till exempel Kristna Fredsrörelsen, som står här på Medborgarplatsen idag. Tillsammans kan vi skapa ett Sverige som blir världsmästare i fred, snarare än vapenexport.

söndagen den 5:e september 2010

Sittstrejk för världsfreden på kåken?


















Varje tisdagsförmiddag är det gudstjänst på anstalten. När jag kommer ner i källarlokalen är det redan mycket folk i lokalen. Jag sätter mig på en av pinnstolarna. En stor kille sätter sig framför mig. ”Ursäkta mig, jag kanske skymmer sikten för dig” säger han. ”Det är ingen fara” säger jag även om han har en stor rygg. Det sitter en guldring i respektive öra på honom. Hans nacke är tjock som en tjurs. En kille från min avdelning kommer in med sina snickarbyxor. Han har en täljkniv i ett plastfodral i bältet. ”Vapen får du väl inte ta in i kyrkan” säger någon. ”Det är inget vapen, det är ett verktyg” säger han. ”Det sa jag i rättegången också, men blev dömd ändå” svarar den andre.

Det är pastor Sören som håller i gudstjänsten idag. Temat är förlåtelse. I sin predikan nämner han översvämningarna i Pakistan och hur de är kopplade till klimatkrisen. ”Vi har alla ett ansvar för detta” säger han. Jag spetsar mina öron. Men sen släpper han tvärt detta viktiga tema och börjar istället prata om de nya människorna han har träffat under sin semester. Mina tankar flyger iväg. Jag börjar tänka på tv-serien Dexter som jag tittade på igår, om en massmördare som försöker att få ihop sitt familjeliv.

En bit in på kyrkkaffet höjer pastorn rösten och säger att han gärna skulle vilja ha ett gemensamt samtal och frågar vad vi skulle ta upp. ”Ni får bestämma. Vad vill ni prata om?” Det är knäpptyst. ”Ni verkade vara igång och prata om något intressant” säger någon och pekar på mig och två killar på vardera sida. De två är tysta. ”Vi pratade lite om hur krig uppkommer” säger jag till slut. ”Är det någon som har hört talas om Chockdoktrinen av Naomi Klein?” Tydligen inte. ”I den beskriver hon hur företag utnyttjar katastrofer för att tjäna grova pengar. Till exempel skedde det i samband med orkanen Katrina i södra USA. Ibland iscensätter de en katastrof i form av ett krig, till exempel Irakkriget, där amerikanska företag har tjänat miljarder dollar i kölvattnet efter attacken av USA. ”Det låter cyniskt” säger någon. Sen följer ett spännande samtal om kärnvapen, den globala fattigdomen och till slut även djurrätt. En man med mellanösternutseende menar att det tar generationer att påverka. ”Om vi uppfostrar våra barn på ett bättre sätt idag så kanske det sker någon förbättring inom några generationer” säger han. ”Jag tror inte att det behöver ta så lång tid” säger jag. ”Många har idag redan bra åsikter. Till exempel vill en majoritet av Sveriges befolkning förbjuda vapenexport. Problemet är att det är för få som bryr sig tillräckligt för att göra något” säger jag. ”Många knyter näven i fickan och inte mer. Det är tid för att vi i kyrkan går till handling” säger pastorn. ”De flesta knyter inte ens näven i fickan” säger jag och tänker att jag låter lite väl bitter. ”Men vad kan man egentligen göra åt krigen och fattigdomen i världen?” säger någon vid bordet och tar en slurk kaffe till.

”Jag tycker att det är bra att folk engagerar sig. Vi behöver föreningar som undersöker saker, som upptäcker när stat och företag missköter sig. Företag har så mycket pengar att de kan betala sig till att få som dem vill. Viktigt därför att vi har ideella som håller koll på dem”, konstaterar en fånge bredvid mig. ”Amen”, säger jag.

”Kanske vi kan göra något här, här på anstalten” säger en kille som har ett långt straff här. ”Vad sägs om en sittstrejk för världsfreden?” fortsätter han. ”Det skulle jag vara med på!” säger jag. ”Vill pastorn hämta fler bullar så kan vi sitta här ett bra tag?” frågar han.

Fred,
Martin

lördagen den 4:e september 2010

Fel storlek och aktion för bättre mat

Varje onsdag är det vår avdelnings tur att få rena kläder. Det är Kriminalvårdens kläder som gäller. De enda privata klädesplagg man får ta in på anstalten är skor, strumpor och underkläder. Men om man vill ha detta så får man tvätta dem själv. Vid förra tvättbytet fick jag storlek sex i kalsonger istället för storlek fem som passar mig. Kalsongerna i den större storleken halkar ner gång på gång. ”Hej tvätten! Av misstag fick jag storlek sex istället för storlek fem på kalsongerna. Jag är tacksam om ni vid detta tvättbyte ger mig storlek fem. Tack! Allt gott, Martin 10-174”, skrev jag på en lapp som jag la ner i min blåa tvättpåse som lämnas in i en träbehållare utanför tvättrummet.

Efter lunch hämtar jag min tvättpåse, nu med rena kläder. Vänder upp och ner på den i min säng. Det luktar rent. Kollar på storlekarna. De mesta stämmer. Medium i t-shirten – bra, medium på mina mjukisbyxor som det står KV (Kriminalvården) på - bra. Men kalsongerna – nu är det storlek sju! De är ju helt för stora. Någon på tvätten vill skoja med mig, eller djävlas. Jag går ner till tvätten. Några av de intagna som sköter tvätten sitter och spelar kort. Det viner från tvättmaskinerna bredvid. Torktumlarna brummar i bakgrunden. ”Jag önskar göra ett byte” säger jag. ”Vad är problemet?” frågar en av tvättkillarna. ”Jag fick sjuor istället för femmor i kalsonger.” Den vältränade killen längst inne vid väggen småler. Det är säkert han som gett mig sjuorna. Jag vet att han gillar att skoja med mig. ”Ge honom vad han vill ha” säger en annan kille. ”Han är en reko kille.” Jag får mina femmor istället för sjuorna och jag går därifrån nöjd.

Det serveras kalops till lunch. ”Den här maten smakar ju ingenting”, säger någon vid matbordet. ”Du har ju varit på alla anstalter i Sverige” säger en smålänning till sin bordskamrat. ”Nja, inte riktigt alla” invänder han. ”Men många i alla fall. Hur är maten här i förhållande till de andra anstalterna?” ”Den är klart sämst här”, säger han med bestämdhet. ”Så här kan det ju inte fortsätta”, menar någon annan. ”Vi måste ju protestera!” ”Kanske vi alla borde ta mat och sen gå direkt och slänga alltihop, en efter en”, säger fången som har varit på många av Sveriges anstalter. ”Du, Martin, du kan ju sånt här” säger en man med hästsvans. ”Vad tycker du att vi ska göra?”

Jag kan hålla med om att maten här inte är den bästa. Det är mycket halv- och helfabrikat. Kan inte vara så nyttigt. Men trots detta är jag ändå ganska nöjd. Bara det faktum att jag får veganmat är jag glad över. Sen finns det ju större problem i världen än kvalitén på fängelsematen. Detta säger jag inte till de samlade vid bordet. Jag tycker att det är bra med att man gemensamt är med och påverkar. ”Hur skulle Gandhi ha gjort?” funderar jag tyst för mig själv. Han skulle nog ha börjat med att skicka in ett brev eller på något sätt kommunicerat vilken förändring han skulle ha velat se, tänker jag. ”Har ni gett matsalspersonalen något brev eller något annat som beskriver vilka förändringar ni skulle vilja se?” frågar jag dem. Jag får inget svar på min fråga. ”Ah, det här med maten är ju en fråga som kommer upp gång på gång. Men sen muckar folk och andra kommer in”, säger killen med hårflätan uppgivet. ”Därför blir det ingen förändring.”

Fred,
martin