För att du är värd detJag är mycket tacksam över att jag har fått möjligheten att tala på denna viktiga dag. Jag har förstått att det är en lång tradition för fredsvänner i Göteborg att träffas på Hiroshimadagen för att minnas tragedin och verka för att den inte ska upprepas. Att du är här visar på att det finns människor som väljer att inte glömma, att det finns människor som vägrar släppa tanken på att vi kan åstadkomma en kärnvapenfri värld. Detta gör mig väldigt glad.
Själv tog det lång tid innan jag överhuvudtaget brydde mig om kärnvapen eller andra vapen på vår planet. Jag har alltid varit sen i min utveckling och det var inte förrän jag var över tjugo år som jag förstod att det fanns allvarliga problem i världen och att vi behöver göra ordentliga samhällsförändringar. Därför blir jag så imponerad när jag träffar betydligt yngre personer som är fredsengagerade.
Förra året hade jag förmånen att
träffa de 11-åriga tvillingarna Jonna och Ellen. De bor i Eskilstuna och deras lärare hade bett klassen lussa för det lokala vapenföretaget Saab Bofors Dynamics. Denna fabrik tillverkar bland annat granatgevär som används i Irakkriget och på många andra ställen. Jonna och Ellen sa till läraren att de vägrade vara en del av lussandet och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor.”
Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de två systrarna. ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar, då stannar vi hellre hemma”, sa dem. Klassföreståndaren blev sur. Aldrig förr i skolans historia hade det varit någon som vägrat lussa för Saab Bofors Dynamics.
Varför kunde inte jag vara lika klok när jag var i den åldern, tänker jag, och jag inser också att jag har missat många år av engagemang. Men mest blir jag hoppfull över våra nya generationer när jag tänker på Jonna och Ellen. Vilka stordåd kommer de inte att göra, när de redan nu tar ställning för freden så tydligt och starkt!
En annan sak som imponerar på mig är äldre människor som fortfarande vid hög ålder har ett engagemang som lyser med klar låga. En av mina inspirationskällor är Susan Clarkson, en 62-årig nunna från Storbritannien. Hon har en ögonsjukdom som gör henne halvblind och hon har svårt att gå. Detta hindrar henne knappast.
År 2005 åkte vi tillsammans till Aldermaston som är en stor anläggning i södra England där de brittiska kärnvapnen utvecklas. Tillsammans med sju andra fredsaktivister tog vi oss in på kärnvapenanläggningen för att plantera vin- och fikonträd, dagen före Hiroshimadagen, som ett försök att ersätta det destruktiva med något livsbejakande.
När polisen kom bjöd Susan dem på vindruvor som vi hade med oss. Jag hoppas innerligen att jag fortfarande kommer vara aktiv för fred och rättvisa om några årtionden när jag har uppnått Susans ålder. Jag stärks i tron om detta idag eftersom jag här ser många som är betydligt äldre än jag själv. Det ger hopp om att fredsengagemanget inte bara är någon ungdomsgrej, vilket många verkar tro.
För det behövs sannerligen fredsengagemang, från både gammal och ung. Det pratas mycket om kriser i dessa tider, speciellt om Finanskrisen. Det gäller för oss alla nu att dra åt svångremmen så att bankerna kan räddas och så att vi inte förlorar för många jobb, sägs det. Men under alla ekonomiska kriser verkar vi alltid ha tillräckligt mycket pengar att satsa på en sak – nämligen vapen. Aldrig någonsin tidigare i vår planets historia satsas det så mycket pengar på vapen och militär som det görs i dessa tider.
De globala militära utgifterna under förra året uppgick till över 11 000 miljarder kronor – en siffra så stor att den är nästan omöjlig att greppa för en vanlig dödlig.
Sverige ses ofta, båda av oss själva och av omvärlden, som en fredsnation som bidrar till att kämpa för mänskliga rättigheter och nedrustning, snarare än att bidra till krig. Under det senaste året har jag på heltid arbetat med
Kampanjen Avrusta inom nätverket Ofog – en kampanj med syfte att stoppa svensk vapenexport. Under detta år har jag lärt mig att bilden av Sverige som en fredsnation är en djupt felaktig bild. Vi är ett av de länder som allra mest bidrar till upprustningen i världen. Sverige har länge varit en av världens största vapenexportörer, men aldrig så stora som idag. Sen 2001 har den svenska vapenexporten fyrdubblats. Förra året exporterade vi vapen till 60 länder till ett värde av nästan 13 miljarder kronor. Dessa vapen gick till bland andra USA, som använder våra vapen i Irakkriget, till diktatoriska Saudiarabien, till fattiga kärnvapenstaten Pakistan och till konfliktfyllda Thailand.
I februari i år besökte jag Indien, inbjuden att vara med på en nedrustningskonferens. Indien spenderar åtta gånger mer på militärutgifter än på vatten och sanitet. Detta gör att 450 000 indier dör varje år till följd av diarré. Denna felprioritering har Sverige bidragit till genom att exportera vapen till Indien under flera årtionden. Svenska Saab och Sveriges regering vill dramatiskt utöka denna vapenexport genom att ro hem ett kontrakt om 126 stridsflygplan som Indien planerar att införskaffa. Indien kommer att bestämma sig under 2010 om det blir Jas eller något av de andra stridsflygplanen som de kommer att köpa. Under mitt besök i Indien intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig:
”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”
Trots Barack Obamas positiva initiativ till att minska på kärnvapnen så är kärnvapenhotet ingalunda borta. I en beräkning gjord förra året räknade fredsforskningsinstitutet SIPRI världens operativa kärnvapen till runt 8 400, av vilka nästan 2000 hölls i hög beredskap och var kapabla att avfyras inom minuter.
Området med kanske allra störst risk för kärnvapenkrig är Indien-Pakistan. Enligt den amerikanska samhällsdebattören Noam Chomsky har dessa två länder varit nära kärnvapenkrig två gångar. Jag upptäckte förra året att Sverige kan komma att bidra på ett mycket konkret sätt till ett framtida kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan.
I tidningen Pax säger vapenexperten Siemon Wezeman:
– När det gäller Indien, då vet man att de planerar att kärnvapenbestycka sina stridsflygplan. Risken för det är nästan hundra procent. En export av Jas till Indien skulle sträcka sig långt bortom de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.
Detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig, tillsammans med två vänner inom nätverket Ofog, att utföra en
fredlig avrustning av Jasplan för export. I mars i år gick vi till Saab i Linköping för att oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras genom att hamra på dem. Vi blev gripna precis innan vi hann fram till planen. Vid gripandet bjöd vi säkerhetsvakter och polis på en chokladkaka för att visa att vi inte hade något otalt med dem eller andra saab-arbetare utan att vi endast var emot verksamheten på vapenfabriken. På vår rättegång i april dömdes vi till fyra månaders fängelse var. För svenskt rättsväsende verkar det en självklarhet att döma oss som försökte stoppa den vapenexport som aldrig borde ha skett enligt riksdagens riktlinjer, men när Saab ganska nyligen anklagades för
massiva mutbrott i samband med försäljning av Jas till Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckien så lades åtalet ner inom kort. Man kan fråga sig om vi är lika inför lagen i Sverige.
Varför ser då världen ut som den gör? Varför satsar vi så mycket på vapen och så lite på att bekämpa fattigdom? Ofta hör jag människor fråga; varför ska folk fortsätta kriga, kan de inte bara hålla sams? När jag har studerat orsakerna till krig har jag funnit att de mycket sällan utgörs av etniska eller religiösa faktorer. Människor vill i allmänhet leva i fred och gör också detta om de inte drivs ut i krig. Istället är det oftast några få, mycket rika och mäktiga personer, oftast män, som initierar och driver krig. Ofta är det ledningen i mäktiga företag och militär som gemensamt driver på upprustning och krigföring.
Redan Dwight Eisenhower, president i USA på 1950-talet, var orolig för vad han kallade det
militär-industriella komplexet – alltså kombinationen av makt från militär och industri. Till och med ledaren för världens mäktigaste land, var alltså orolig för att denna makt skulle ta över ledningen av landet. Han hade anledning att vara orolig. Under de senaste årtionden, särskilt under den senaste Bush-regimen, har vi sett vissa mäktiga personer hoppa fram och tillbaka som en jojo mellan oljeföretag, vapenindustrin och Vita huset.
Det kan kännas övermäktigt att kämpa mot dessa starka krafter. Men man bör inte glömma vilken enorm makt folket har, makten som du och jag har. Den indiska ickevåldskämpen Mohandas Gandhi lyfte ofta fram detta faktum. Han frågade sina landsmän och landskvinnor i det då ockuperade Indien hur det var möjligt att Storbritannien med bara några tiotusentals soldater kunde ockupera deras enorma land med hundratals miljoner invånare. ”Storbritannien har inte tagit vårt land, vi har gett det till dem”, brukade han säga. För det är inte möjligt för en armé eller en regering att styra över ett folk om de inte har folkets lydnad. Utan lydnad finns det ingen makt. Denna insikt och ökad kunskap om ickevåldets metoder har inneburit flera
ickevåldsrevolutioner. Vi har sett sådana på Filippinerna år 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Ukraina 2004, för att bara nämna några exempel. Mer än någonsin i vår planets historia har människor visat att ickevåldets styrka är starkare än något vapen. Detta ger hopp om framtiden.
Trots detta är det mycket som måste göras för att skutan Jorden ska byta kurs mot nedrustning, fred och rättvisa. När vi står här denna dag till minne av Hiroshima är det just nu tiotusentals, kanske hundratusentals ingenjörer som jobbar på nya vapen för framtidens krig. Hur många fredsarbetare är vi samtidigt denna dag som klurar på hur vi ska komma på alternativa sätt att lösa konflikter, som planerar aktioner mot vapenindustrin eller på andra sätt kämpar för en värld i fred? Jag är orolig för att de inte är lika många. Varför är det så?
Jag tror att delar av svaret ligger i att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den nya mobiltelefonen, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern. "Because you're worth it", För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss, att vi har rätt till ett överflöd av olika ting, är tankar företagen framgångsrikt har övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till att vi sällan har tid eller energi över för engagemang. Vi är för upptagna med att ständigt jaga efter nya prylar och är oroliga att förlora dem vi har.
Medborgarrättsledaren Martin Luther King hade förstått problemet med ett pryltokigt samhälle. Den 4 april 1967 höll han talet
”Bortom Vietnam”, där han angrep Vietnamkriget offentligt för första gången. Han såg kriget som djupt omoraliskt, men poängterade att kriget bara var ett symptom på ett större problem i det amerikanska samhället. Hans slutsats blev: "Vi måste snabbt börja gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle. När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism".
Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009. Den globala fattigdomen är det största beviset för detta. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting över människor. Tv-programmet
Uppdrag granskning visade för några månader sen att på vissa äldreboende i Sverige hade många äldre inte erbjudits att gå utomhus en enda gång på flera månader på grund av för lite personal. För avrustningsaktionen på Saab satt jag i fängelse under delar av våren och sommaren. Vi intagna hade rätt att vara ute under en timma varje dag. På häktet var det fler än jag av oss intagna som blev upprörda av att Sverige inte anser sig ha råd att satsa mer resurser på våra äldre så att de har möjlighet att gå ut ibland, medan vi som hade begått olagliga handlingar hade denna rättighet.
Idag, i Sverige 2009, står vi inför samma val som King ställde 1967 – är det prylar eller människor som vi vill prioritera?
Martin Luther King sa i ett tal: ”Om vi ska överleva idag, måste vår moraliska och andliga eftersläpning försvinna. Ökade materiella krafter är lika med ökad fara om inte själen växer i samma utsträckning.” Jag tror att han har rätt. Om vi tittar bakåt så kan vi med glädje konstatera att mänskligheten utvecklas i sitt etiska tankesätt. För bara 100 år sen var det självklart att en svart människa var mindre värd än en vit, en man mer värd än en kvinna – inte så längre idag. För 50 år sen såg få personer i Sverige något problem med att aga barn, de flesta accepterar inte aga idag. Den etiska utvecklingen går framåt. Frågan är om det går framåt tillräckligt snabbt. Teknologi och industri utvecklas i en rasande fart, vilket innebär att vår etiska utveckling bör lägga in en högre växel om eftersläpningen inte ska bli för stor. Vår överlevnad kan hänga på att mänskligheten genomgår en tillräckligt snabb etisk utveckling. En förändring som innebär att vi bryr oss allt mer om de som har det sämre än oss själva; till exempel de människor som är plågade av krig, fattigdom och förtryck, men även om de många djuren som lider i vår djurindustri.
Vi får aldrig glömma vad som hände den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Men låt oss hoppas och verka för att användningen av kärnvapen, och andra vapen, endast förblir ett avlägset minne. I framtiden, som jag ser den när jag är som mest optimistisk, då är krig historia, vapenfabrikernas skrammel har tystnat och soldaterna har lagt ner sina vapen. Då kommer vi att tycka att det var osannolikt att vi tillät några få mäktiga män styra vår planet och att människor dödade andra människor i krig. Då kommer vi att minnas svampmolnet på himlen 1945 och tänka: Människan tappade fotfästet där någon gång på 1900-talet. Hon höll på att gå under, men hon har rest sig igen.
L’Oréal säger att du är värd mascara och antirynkningskrämer. Jag säger att vi är värda en kärnvapenfri och avrustad värld.
(Se även
Jöran Fagerlunds blogg om Hiroshimadagen i Göteborg)
