Frihet!

Igår släpptes jag från fängelset efter 100 dagars frihetsberövande. På den stora dagen vaknade jag vid sex även om väckarklockan stod på tjugo över sju. Jag kände lite oro i kroppen. Lite som resfeber men starkare. Ni som har läst min blogg vet att jag överlag har haft det mycket bra i fångenskap. Men att hållas inlåst en längre tid är ändå en extrem situation. Det kan tyckas konstigt att när man äntligen ska släppas ut i friheten har besvär, men det är ett vanligt fenomen som går vid namnet mucksjukan. Dels lär det bero på att man blir mer angelägen att komma ut när ens frigivningsdatum närmar sig. För mig var det nog också steget ut till ett liv i frihet. Det är trots allt en omställning man får göra. Nu efter ett drygt dygn av frihet har jag nästan acklimatiserat mig fullständigt.

Det var en häftig frihetskänsla att färdas fort fort fram genom det vackra svenska landskapet i X2000-tåget mot Malmö. Efter att ha tvingats till stillhet under en längre tid så länge känns det nästan overkligt att kunna röra sig fritt med en sådan hastighet. Jag har saknat min fina bärbara dator. När jag satt på tåget med datorn i knäet, sj-kaffet i mugghållaren och en medtagen hummussmörgås från anstalten gick jag igenom bilder och videos som vi tog under förberedelserna för vår Jasaktion. Gjorde vi verkligen denna aktion? Känns avlägset och nästan drömlikt. Jag tittar tillbaks på en dagboksanteckning jag gjorde två dagar innan aktion. Så här skrev jag då: ”Jag är lugn inför aktionen. Vet att det inte lönar sig att vara nervös. Det känns som det får gå som det går, det är ändå bra. Så om vi grips innan vi hinner göra en avrustning så skulle det inte göra så himla mycket. Jag är lite orolig för säkerhetsrisken, att någon kanske kommer att använda våld mot oss men risken måste vara väldigt liten. Kommer att vara ganska läskigt att smyga omkring i mörkret, säkert kallt också.”

En av de första som ringde på min mobil var en man som är aktiv i Läkare mot kärnvapen i Göteborg som vill ha en talare på Hiroshima-dagen (6 augusti) och undrade om jag kan komma och prata. Detta var en perfekt frigivningspresent! Att bli tillfrågad och dela med sig för fler om fredsarbete och ickevåld. Precis vad jag behöver. Det kanske har varit en del av min oro. Vad ska jag göra nu när jag blir utslängd i friheten? Mitt liv är knappast utstakat, utan bostad eller jobb. Jag vet i alla fall att jag har ett stort behov att berätta om vår kampanj mot vapenexport och hålla utbildningar i ickevåld och lycka. Jag har verkligen saknat att hålla utbildningar(tips gärna om du tror någon kan vara intresserad). När jag reste mig från mitt säte på tåget för att stiga av la jag märke till att mannen jag hade suttit bredvid hade en väska med ett Jasplan! Chanserna är stora att han jobbade för Saab. Om jag hade sett det i början av resan hade det kunnat bli ett intressant samtal.

Nu är jag hemma hos mina föräldrar i Malmö där jag kommer att bo i sommar. Idag har jag cyklat till stan i solskenet – underbart. Känna vinden mot mig i hettan när farten steg. Vilken valfrihet i livsmedelsbutiken! Kiosken på anstalten hade ett ganska fattigt utbud. Jag gick och klippte mig under mitt besök i stan. Frisören verkade ganska chockerad över mitt vildvuxna hår. Förstår jag det eftersom jag inte fått det klippt på över fyra månader. Denna service erbjöds varken på häktet eller anstalten om man inte ville raka skallen (vilket jag inte var så pigg på). Senaste klippningen var i Indien när jag var där på nedrustningskonferens. Jag har också njutit över att ta del av det som Internet har att erbjuda. Åh, vad roligt det var att se en minifilm om vår Jasavrustning som en skicklig ofogare har gjort. Dessutom hade Pelle gjort en suverän TV-intervju vid hans frigivning.

Avrusta-kampanjen har hållit på ett tag nu men är knappast slut ännu. Det svenska rättssystemet håller den vid liv. Anna och jag har överklagat Eskilstuna-domen och detta ska tas upp i Svea hovrätt i Stockholm sen höst eller vår. Där kommer vi att få reda på om vi ska sitta de fyra månader vi blivit dömda till eller mindre. På onsdag kommer jag att ha mitt första möte i Malmö med Frivården som ska försöka att rehabilitera mig och se till att jag inte återfaller i brott. Jag är dömd till att ha övervakning av dem under ett år. Om de lyckas kurera mig från min kriminella bana eller inte kommer jag att rapportera om på denna blogg.

Fred,
Martin

Ewa Björling, var är du?

”Du, tillhör du förtroenderådet?” frågar en ung mustaschprydd kille bredvid mig i matsalen en annan kille i min ålder vid mitt bord. ”Ja”, svarar han. ”Det är för jävligt att vi ska behöva betala över två spänn minuten för samtal till mobiler. Fattar inte kriminalvården att nuförtiden är det knappt någon som använder fast telefoni längre? De ska väl inte gå med vinst på våra telefonsamtal?” säger han upprört. Förtroenderådskillen lovar att ta upp ärendet på nästa möte men vågar inte lova någon förändring för det enda de kan göra är att presentera de intagnas synpunkter. De har egentligen ingen reell möjlighet att påverka, ungefär som ett elevråd, fast troligtvis med mindre makt.

Jag hoppas att förhållandet mellan Sveriges riksdag och regering är mer jämlikt men man kan börja undra. I avsaknad av dansande kring någon majstång har jag roat mig (nåja) med att under midsommarhelgen läsa protokoll från riksdagens debatt om Sveriges vapenexport 2008 som hölls den 23 april. Hans Linde från Vänsterpartiet, frågar varför det ansvariga statsrådet för vapenexport, handelsminister Ewa Björling, inte finns närvarande då regeringens skrivelse om just vapenexport presenteras. Trots upprepade frågor om detta får han inget annat svar än att hon är en upptagen kvinna. Det är regeringen som är ansvarig för vårt lands vapenexport men när denna fråga ska dryftas i riksdagen behagar regeringens högsta representant för vapenexporten inte att infinna sig. Kanske är det förståeligt för den rapport om vapenexport som regeringen presenterar är sprängfylld med motsättningar och moraliska kullerbyttor. I ”Regeringens skrivelse 2008/09:114 Strategisk exportkontroll – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden” står bland annat att ”Ett land som exporterar vapen har ett stort ansvar att se till att dessa inte hamnar i orätta händer” och att det ”ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att/…/samverka med likasinnade länder/…/med såväl civila som militära medel.” Vilka är då dessa ”rätta händer” och ”likasinnade” som vi har exporterat till under 2008? Av de 60 länder vi exporterade till hittar vi bland andra Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Pakistan. Det sägs också i skrivelsen att vid vapenexport så ska hänsyn tas till respekten för mänskliga rättigheter, huruvida det råder spänningar eller väpnad konflikt i det mottagande landet och huruvida exporten allvarligt skulle störa landets hållbara utveckling. Låt oss se om dessa hänsyn tas genom att titta på exemplet Pakistan dit vi exporterade vapen för 850 miljoner kronor under 2008. En av de stora vapenaffärerna med Pakistan är radarsystemet Erieye. Bara kostnaden av denna affär var tolv gånger högre än landets samlade årsbudget för sanitet och vatten, i ett land där 118 000 människor dör varje år på grund av diarréer. Dessutom förekommer det allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och en väpnad konflikt med Indien. I en utmärkt motion av Hans Linde m.fl. (v) och en lika välformulerad motion av Max Andersson m.fl. (mp) tas många av dessa motsättningar upp angående Sveriges höga svansförning när det gäller mänskliga rättigheter och vårt faktiska handlande i vapenexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade gjort 24 reservationer angående regeringens skrivelse men begränsade sig till att begära omröstning för endast tre av dem (av tidsskäl). Miljöpartister och Vänsterpartister reserverade sig konsekvent mot regeringens handlande när det gällde vår dramatiskt ökade vapenexport. Från något annat parti var det endast en stackars socialdemokrat som reserverade sig i endast ett ärende. Det är fascinerande och dystert. Är det verkligen inte fler socialdemokrater som kan tänkas ha något problem med att vi exporterar tonvis med vapen till diktaturer, till krigförande länder och länder där hundratals miljoner människor är kroniskt undernärda? Eller är partipiskan så hård att ingen avvikande röst tillåts? Jag är i alla djupt tacksam över att det i alla fall finns riksdagsledamöter som orkar gå emot strömmen och verka för en annan vapenexportpolitik. Jag ska skriva ett vänligt brev till dessa fina miljöpartister och vänsterpartister som står upp för freden.

Fred,
Martin

Jas = ”den sannolikt största muthärvan i Sveriges historia”

”På anstalten jag var på innan var man tvungen att muta en intagen för att få ett enkelrum. Om man inte stack till honom några sedlar, kunde man få vänta i en evighet på ett rum för sig själv”, berättar en intagen när vi äter midsommarsaftonsmiddag ute i solskenet på gräsmattan. Innanför fängelsemurarna har jag sett flera olika exempel på korruption, men det är ingenting i jämförelse vad svenska vapenförsäljare håller på med.

Innan vi gjorde avrustningsaktionen i Linköping pratade vi i aktionsgruppen om vi skulle ta upp mutskandalen i samband med Jasförsäljningen. Vi beslutade oss för att inte göra det. Skälet var att vi tyckte att vapenförsäljning är illa nog utan mutor och vi befarade att om vi motiverade våra aktioner med att mutor förekom så skulle det kunna tolkas som att vi tyckte att vapenaffärer utan mutor skulle kunna vara okej. Men efter Uppdrag granskning hade ännu ett utmärkt avsnitt om Jas-mutorna och att Peter Eriksson gick ut med en jättebra artikel på DN debatt ”Sanningskommission behövs om Jas-mutorna” kunde jag inte längre hålla mig. Jag skrev en insändare som nu är skickad till Dagens Nyheter och som jag hoppas kommer att publiceras. Så här lyder den:

Saab-chefer borde sitta i fängelse, inte jag
Sittandes i min fängelsecell läser jag att utredningen om Jas-mutor har lagts ner. Överåklagarens utredning visar att det har förekommit mutor i samband med försäljningen av Jas till Tjeckien, Ungern och Sydafrika. På DN-debatt (den 17 juni) kallar miljöpartiets språkrör Peter Eriksson dessa Jas-affärer för ”den sannolikt största muthärvan i Sveriges historia”. Ändå läggs utredningen ned och inga Saab-chefer kommer att åtalas. Jag har också begått brott kopplade till Jas. Jag gick tillsammans med två vänner in på Saab i Linköping med syfte att med hammare oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras. Vi hade meddelat Saab i förväg om vår kampanj mot svensk vapenexport och om vår metod: civil olydnad. I rättegången var vi helt öppna med vad vi hade gjort, vilka våra syften var och beredda på att ta det straff som lagen skulle ge oss. Saab har istället begått sina mutbrott i det mörka, fullständigt ovilliga att ta minsta ansvar för sitt olagliga handlande. I tv-programmet Uppdrag granskning framkom det att Saab har betalt hundratals miljoner i mutor genom flera mellanhänder för att få sälja sitt stridsflygplan. Vilka slutsatser kan man dra av allt detta? Att det är oproblematiskt att fängsla vanliga medborgare som försöker stoppa vapenaffärer som aldrig borde ha ägt rum enligt riksdagens riktlinjer för vapenexport. Men om man har mycket pengar och makt, som Saab, Sveriges största vapentillverkare, är det inte särskilt svårt att undkomma lagens långa arm. Jag trodde i min naivitet att vi alla var lika inför lagen. Jag hade visst fel.

Martin Smedjeback, sitter just nu av sitt fem månader långa fängelsestraff på Anstalten Skenäs utanför Norrköping

Efter jag hade skrivit denna insändare funderade jag vidare kring mutor och vapen. Mer och mer gick det upp för mig vilken förödande effekt mutor kan ha. Inte minst det faktum att många vapenaffärer kanske aldrig hade ägt rum om inte mutor erbjudits. Genom att ge politiker mångmiljonbelopp att stoppa i sin egen ficka gör man köpen så frestande att avtalen skrivs på, även om politikerna hade vägrat om de hade tänkt på landets bästa. Mutor bär också med sig en risk att destabilisera hela demokratiska system, särskilt när det gäller nya och sköra demokratier. Valet av president i Sydafrika har präglats en hel del av mutanklagelser för Jasaffären. Jacob Zuma, som nu har valts till president, är misstänkt för att ha tagit emot mutor på drygt fyra miljoner kronor i samband med vapenaffären 1999, där Jas ingick. Sydafrika skulle kunna ha varit ett föregångsland för hela Afrika där man satsat på att utplåna fattigdomen och bygga en rättvis och fredlig demokrati. Nu hänger de stora vapenaffärerna och korruptionen i samband med dessa som ett mörkt tungt täcke över hela landet. Visst måste de som har tagit emot mutorna straffas men framför allt borde de vapenföretag som har erbjudit de smutsiga pengarna hållas ansvariga. Om det svenska rättssystemet skärper till sig kanske jag får nöjet att dela min nästa fängelsevistelse med Saabs chef Åke Svensson. Jag lovar i så fall att vara snäll mot honom och introducera honom till fängelselivets ABC.

fred,
Martin

P.S. Svenska Freds har polis- och JK-anmält nedläggningen av Jasutredning - go Svenska Freds!

Mat till kriminella eller indiska barn?

"Är det slut på skinkan nu igen!" "Jag vill ha ett tredje ägg" "Kan vi inte få pizza eller hamburgare någon enda gång på detta stället!"

Detta skulle du kunna höra om du var i matsalen på anstalten Skenäs där jag nu sitter. Trots regelbundna klagomål på maten här så finns det nyttig och god mat i överflöd som serveras tre gånger om dagen till oss fångar. Ett tag sen läste jag ett reportage om Indien i Dagens Nyheter. Inför valet i Indien i maj var DN:s journalist och fotograf på besök i slumomradet Dharawi utanför Bombay. De stora bruna ögonen tittar emot mig från tidningens sida. Hon har en sliten röd klänning på sig och sitter med benen i kors. Framför henne står det en aluminiumtallrik fylld med gult ris. Artikeln berättar att för många av barnen som kommer till hjälpcentret är detta det enda målet mat de får. Om vi intagna bara skulle få ett mål mat om dagen skulle det bli upplopp här. Det skulle antagligen räcka med att Kriminalvården introducerade vegetarisk mat någon gång i veckan för att det skulle bli vilda protester. I Indien är 45 procent av alla barn kroniskt undernärda. De har inte gjort något for att förtjäna detta, endast haft otur att födas på ett fattigt ställe. Vi som är bakom lås och bom har i alla fall brutit mot lagen. Det skulle vara mer rättvist om vi intagna var de som fick för life mat så att alla barn kunde äta sig mätta. Nu rekommenderar jag inte undernäring av de intagna i den svenska kriminalvården. Det finns faktiskt tillräckligt mycket resurser for att föda hela planetens befolkning. Men vad är det vi spenderar pengar på. Jo, vapen och arméer, i en allt högre grad. Fredsforskningsinstitutet Sipri släppte i juni sin årsbok. Den visar att de globala militära utgifterna aldrig har varit större än de är idag. Under 2008 spenderades över 11 000 miljarder kronor på kanoner, bomber, minor, stridsflygplan, klustervapen, soldaters löner och andra militära utgifter. Sen 1999 har de globala militära utgifterna ökat med 45 %.

När människor säger att allt i världen går åt helvete och allmänt är cyniska över mänsklighetens utveckling brukar jag påminna om de många landvinningar som vi ändå har gjort i form av kampen for mänskliga rättigheter, feminismens frammarsch, avskaffande av slavhandeln till Nordamerika, etc. Men när jag möter det indiska barnets stora bruna ögon och tänker på alla de hundratals miljoner barn som får lägga sig hungriga ikväll, kan jag inte annat än att se på oss som mänsklighet som ociviliserade så länge vi satsar mångdubbelt mer på dödsbringande maskiner än att se till de mest basala mänskliga behoven.

Fred,
Martin

Folkhögskola i rum 42 på anstalten Skenäs

Ni som följt min blogg vet att mina tidigare inlåsningar har påmint om retreat, chartersemester och kollo. Min sista tid som fånge, ute på ett fängelse med lägsta säkerhetsgraden, kan bäst liknas vid en folkhögskolekurs. Här har jag ett litet rum för mig själv med säng, skrivbord, bokhylla, TV och garderob. Kök, vardagsrum, dusch och toalett nås via korridoren. Här ges mer ansvar än på ett kollo. Man får vara ute på dagarna hur mycket man vill - till klockan nio då avdelningen låses. Precis som på en folkhögskola förväntas det att du tar ansvar för egna studier (eller arbete). Jag sa till läraren här att jag mycket gärna skulle vilja skriva på en bok om lyckoforskning och det accepterade hon med detsamma; lycka! Från 9-16 vardagar kommer jag alltså att läsa och skriva om lycka. Precis som på en folkhögskola finns här många aktiviteter man kan ägna sig åt utöver en vardagliga arbete. Här finns gemensam jogging alternativt stavgång, möjlighet att spela tennis, pingis, badminton, fotboll, beach volleyboll och minigolf. När jag skriver detta en lugn söndag arrangeras tipsrunda och trekamp.

En skillnad från en högskola är att vi bär fotboja 24 timmar om dygnet. Som tur är så är det inte en sådan som man ser på Björnligan i Kalle Anka - ni vet ett metallklot som sitter fast vid benet med en stor svart kedja. Nej, här är det istället ett lätt plastspänne med en elektronisk dosa som sitter fast runt benet. Om vi passerar utanför anstaltens område registreras det direkt hos vakterna. Men jag njuter i fulla drag av den betydligt större frihet jag har här i jämförelse med häktet. Bara det att inte längre behöva kalla på vakter när man behöver gå på toaletten är en befrielse. Att kunna öppna sitt fönster och höra fåglarna. Att få en ingivelse, följa den, gå ut och läsa en bok på trappan i solskenet - underbart!

"Är du vegan?" frågar en kille i matsalen. "Ja", säger jag och väntar mig den vanliga visan om att kött är det nturliga, men i stället säger han "jag har varit vegan sedan jag läste "Djurens frigörelse" av Peter Singer men nu är jag vegetarian. "En likasinnad!", tänker jag glatt. På promenaden runt anstalten berättar han att han varit aktiv i antifascistiska grupper och att han har börjat läsa juridik i Lund.

På kvällen tar jag fram min ask med after eight. Dessa köpte jag på pressbyrån på Linköping centralstation den 21 mars, kvällen innan aktionsnatten. Jag avnjöt några av dem tillsammans med Annika och Pelle under småtimmarna inne på Saab-området. Denna choklad har legat inlåst i två månader i ett skåp på häktet. Först nu har jag fått tillbaka den. Medan jag nu njuter av choklad- och mintsmaken väller minnena från aktionsnatten över mig. Känns nästan som att det hela vore en dröm.

Fred, Martin

Sista anhalten: anstalten

"Olämplig klientkonstellation" stod det på beslutet från kriminalvårdens placeringsenhet, syftandes på Pelle och mig. De hade av detta skäl placerat oss på två olika fängelser. Gissningsvis för att vi inte skulle ha möjlighet att konspirera ihop nya kriminella upptåg. Det hade vi å andra sidan haft stora möjligheter att göra under de drygt två månader vi satt häktade tillsammans. Jag kan inte säga att jag höll med kriminalvården i deras beslut. Pelle och jag är en ytterst lämplig konstellation! Vi stöttat och peppat varandra under häktestiden. Under de stista dagarna med varandra började vi skissa på en bok om lyckoforskning som vi vill skriva tillsammans. Den 27e maj var det dags för oss båda - "förpassade" - på kriminalvårdsspråk, att förflyttas ut till fängelser. Pelle kördes ut till anstalten Viskan utanför Sundsvall och jag skulle ut till anstalten Skenäs utanför Norrköping. De är båda så kallde öppna anstalter, vilket innebär den lägsta säkerhetsgraden i det svenska fängelsesystemet.

Samma dag som jag skulle iväg pratade jag med en kille som trots sin låga ålder har stor erfarenhet av fängelselivet. Ett av hans många tips var att om jag skulle "få på käften" var det inte särskilt klokt att säga till "plitarna" (nedsättande ord för vakter) om det, för då kunde jag åka på ännu mer stryk av andra intagna. Det värsta man kan göra enligt de intagnas etiska regler - förutom sexualbrott - är att gola (skvallra) för en vakt. Visare, men också något mer nervös inför min "volta" (strafftiden i fängelse), packade jag mina sista saker.

Redan i bilen från häktet fick jag smaka på den ökade friheten livet på en öppen anstalt skulle innebära - jag slapp bära handklovar. Det kändes konstigt att uppleva nya synintryck när mitt liv i två månader hade bestått av samma hus och gångar dag efter dag.

"Oj vad mycket prylar du har med dig", sa anstaltens vakten vid inskrivningen när jag leddes in på hans kontor. Ändå tycker jag att jag försökt att minimera mina medhavda ägodelar under min fängelsetid. "Jag kanske inte är så materiellt minimalistisk som jag tror", tänkte jag när jag satt och tittade på vakten som gick igenom allt i mina två stora blå soppåsar. "Det här är polisitskt material så det får du inte ha i ditt rum", sa vakten och höll upp ett flygblad från Ofog, ett tygmärke med fredssymbolen på och liknande saker. "Ska det här också klassas som politiskt material?", frågade han en kollega och räckte över Regeringens skrivelse 2008/09:114 om svensk vapenexport. Intressant, tyckte jag, om de hade ansett att regeringens egen rapport om vilka vapen som skickas ut och i vilka mängder, skulle klassas som om den kunde inspirera till kriminella handlingar. Efter ett kort samtal dem emellan konstaterade de i alla fall att rapporten borde klassas som information av allmän karaktär och därför fick jag ta med mig den in på rummet. Jag hade även med en vit säck fylld av kriminalvårdens kläder - istället för gröna nu i beige, blå och röda toner - när jag blev ledd till det nya rum jag kommer att kalla mitt fram till "muck" (frigivning) den 2 juli.

Fred, Martin

Ny adress:
Martin Smedjeback,
Anstalten Skenäs
Fack 11
610 31 Vikbolandet


På bild: anstalten Skenäs

Att leva som kriminell - del 4: "bara fem månaders fängelse"

Knack, knack. "Här kommer posten", säger en kortvuxen kvinnlig vakt med lång blont hår. Ah, dagens höjdpunkt - att öppna posten. Idag var det riktigt många brev. En varm känsla sprider sig i min kropp - det finns flera som tänker på oss som sitter inlåsta. Vad jag är tacksam för det. Ett brev från USA innehåller The Nuclear Resister - en liten tidning om civil olydnadsaktioner för fred. Avrusta kampanjen är med på förstasidan - kul! Min stödperson Thomas Helgeson skriver på ett vykort att Ofog kommer att tilldelas 2009 års demokratipris av föreningen Ordfront - fantastiskt!

Middagen anländer i plåtkantiner. För oss veganer blir det grönsakssoppa, bröd och torkade aprikoser till efterrätt. Köttätarna klagar på sin mat. "Ta gärna av vår soppa", säger jag, vilket två av dem gör. "Detta var mycket godare", säger den ena som provar soyamjölk för första gången i sitt liv. De är minsann mycket mer öppna för nya intryck än till exempel min pappa som alltid vägrat pröva min veganmat, tänker jag.

Under middagen frågar en intagen Pelle och mig vad vi är dömda för. Pelle berättar om vår avrustningsaktion på Saab och att vi fick fyra respektive fem månader för "försök till sabotage". "Så lite", säger en av dem. "Om någon av oss hade gjort samma sak kan jag lova att straffet hade blivit mycket högre". Pelle berättar vidare att under vår rättegång var domaren tvungen att byta ut en av nämndemännen för att han arbetade på Saab och alltså därför var jävig. "Åtminstone somnade inte några av era nämndemän som en av dem gjorde under min rättegång", säger killen med nazist-tatueringarna. Flera andra i soffan intygar att samma sak har hänt dem. "I svenska rättegångar är man dömd på förhand, oavsett om det finns bevis eller inte". konstaterar en annan intagen dystert.


När vi tar en kopp kaffe på maten kommer en medelålders man in med prästkrage och en tröja där det står "Svenska Kyrkan". Jag känner igen honom från en gudstjänst han höll i vår häkteskyrka (landets äldsta, invigdes 1791) för några veckor sen. "Är det okej om jag slår mig ner här en stund", frågar prästen försynt. "Javisst", svarar jag. "Ta gärna en kopp kaffe." Han säger att det är svårt för honom att verkligen sätta sig in i hur det är att sitta inlåst. "Du är varmt välkommen på vår nästa aktion mot svensk vapenexport så får du prova på riktigt" föreslår jag. "Nja, jag tror inte det", säger han"men min fru kanske ställer upp" Hon är mer engagerad i fredsfrågan än jag." Vi säger hej då till prästen och gör oss redo för kvällsinlåsningen. Jag tömmer min "kissanka" (plastbehållare för om man vill uträtta sina behov utan att behöva ringa på vakten då man är inlåst) och desinficerar den med rengöringsmedel. Bunkrar upp med bröd, apelsiner, marmelad, soyamjölk och cornflakes i min bokhylla för att ha till kvällsmålet. "Vi ses imorgon", säger min granne i cellen mitt emot mig. KVart i fem säger vakten godkväll och låser min celldörr. Lugnet infinner sig. Resten av kvällen ägnar jag åt läsning, brevskrivande, ätande, lätt styrketräning framför tv:n i en timme och innan jag somnar tittar jag på en film. Ännu en dag i kriminalvårdens omsorg är avslutad.

God natt,
Martin