Ett förhör på Malmö polishus

”Du är lite tidig” säger polismannen leende och sträcker ut sin hand i en hälsning. Han är runt 30 år gammal med klädsam kort skäggväxt, ljust hår och skjorta med stickad myskofta. Han leder mig in i ett kalt förhörsrum med ett skrivbord och en bokhylla på Malmö polishus, som ligger bredvid häktet och stadsmissionen. ”Jag kommer att skriva förhörsprotokollet och sen kan du direkt titta på det för att se om det stämmer” säger han och börjar skriva på HP-datorn med platt skärm. ”Är det den 22:a december idag?” frågar han och jag säger ja. ”Gjordes ett 24:8-förhör med dig den 14 november när du greps utanför Aimpoint?” ”Är det ett förhör direkt på brottsplatsen?”, frågar jag. ”Just det och nu gör vi ett 23:6-förhör”. Jag antecknar för att komma ihåg dessa polis-koder till nästa gång. ”Stämmer det att du vid förra förhöret erkände de faktiska omständigheterna men inte erkänner brott?” Jag svarar ja. Detta är en formulering som aktivister ofta använder när man vill vara öppen och erkänna exakt vad man har gjort men vill bestrida det faktum att det är brottsligt att t.ex. göra en fredsaktion eftersom man försöker förhindra vapenindustrin från att begå brott, t.ex. bidra till vapen i ett folkrättsvidrigt krig. Om man säger så gör man det tydligt att man vill ta upp frågan i en rättegång. Han undrar varför jag valde att klättra in på vapenfabriken Aimpoint trots att jag visste att det var olagligt. Jag berättar lite om varför jag tror att civil olydnad är ett bra verktyg. ”Det är ju genom civil olydnad som demokratin har utvecklats” säger polisen som om det vore en självklarhet för var och en.

Jag fortsatte att beskriva vad jag och de andra ofogarna gjorde vid Aimpoint den tidiga november-morgonen. Att vi hade som ambition att få kontakt med de anställda för att kunna uttrycka vår åsikt kring det problematiska i deras produktion som bidrar till krig och död. Jag började på något resonemang hur vi alla är kuggar i olika hjul som ofta bidrar till våld och att vi inte alltid ser helheten, varken som producenter eller konsumenter. ”Dricker du kaffe?” frågar han och jag svarar ja. ”Jag tänker ofta på hur mitt kaffedrickande påverkar regnskog och ursprungsbefolkning” säger han. ”De borde skriva hur kaffet blev till på varje kaffepaket”. Då skulle kanske ingen vilja köpa kaffet, förutom det som är rättvise- och kravmärkt, tänker jag men säger inget.

”Behandlade poliserna dig väl vid gripandet” frågar han mig. ”Det gjorde dem”, svarade jag ”förutom att jag tyckte att polisen som grep mig höll tag i mig onödigt hårt. Jag sa ju till honom att jag inte skulle springa iväg”. Min förhörsledare förklarade för mig att man måste hålla tillräckligt hårt för att förhindra ett smitande men att många inte är vana vid dessa hårda tag.

Efter att han har ställt alla frågor om vad vi gjorde på Aimpoint lämnade han över ett tiotal sidor som redan har skrivits av någon annan polis om incidenten. Han bad mig att säga till om jag vill anmärka på något i rapporteringen. På första sidan står det ”0401 – Olaga intrång” – det som jag är misstänkt för. Jag ser att Annika, 39, och jag, 35, har beskrivits av polisen vid Aimpoint som ”en tjej och en kille” och berättar för honom att vi i den radikala fredsrörelsen av någon anledning nästan alltid beskrivs som ungdomar, oavsett ålder. ”Ta det som en komplimang” säger min förhörsledare med ett leende och det väljer jag att göra. I rapporten står det vidare att Lennart Ljungfelt, VD för Aimpoint lägger ett ersättningsanspråk på 310 230 kr på mig! Det enda jag gjorde var att klättra över ett stängsel! Jag frågar polisen vad Aimpoint har för underlag för detta. Polisen har inte fått in något underlag. Det mest sannolika är att summan är baserad på bortfall eller förseningar i produktionen. Kanske även extra inkallad säkerhetspersonal men vi såg endast en person från Securitas denna morgon. Otroligt att vår lilla fredsmanifestation denna morgon med cirka 10 personer i två timmar kunde kosta så mycket för Aimpoint! Vår aktion får anses som lyckad då man kan förmoda att det satsas 300 000 kr mindre på vapen när de istället satsar det på oss.

Han frågar om jag vill lägga till en erinran. ”Vad betyder det?” frågar jag. ”Om du vill anmärka på något eller har något att lägga till”, förklarar han. Jag funderar någon minut och säger att jag vill erinra om att det föreligger en brist på information i rapporten om Aimpoints eventuella brott i samband med att de exporterar vapen till folkrättsvidriga krig. Han lägger till detta i förhörsprotokollet.

Förhöret började närma sig sitt slut. Vi hade ett mycket givande samtal på drygt en timme. ”Är du troende?” frågade han mig till sist. Förmodade att det inte ingick i standardfrågor vid ett polisförhör men jag var ändå mer än villig att svar. ”Jag tror på fred och ickevåld. Tron på Gud fluktuerar”, svarade jag. ”Är du själv troende?” frågade jag tillbaks. ”Jag skulle inte kalla mig ateist, men en tvivlare” avslöjar han. Vi skakade hand innan vi skiljdes åt.

fred,
Martin