När ska Sveriges största fredsrörelser säga JA till avrustning?

Att stoppa svensk vapenexport genom avrustningsaktioner handlar inte bara om att övertyga allmänhet och politiker om det ödesdigra i att behålla vår vapenexport. Det kan också handla om att argumentera med dem som delar exakt samma mål – att stoppa den svenska vapenexporten – om att det är berättigat att använda avrustning som metod. Detta gäller två av Sveriges största fredsorganisationer – Svenska Freds och Skiljedomsföreningen och Kristna Fredsrörelsen. Jag är medlem i båda och har varit anställd för den senare i sju år. Dessa båda organisationer har gjort mycket bra genom åren för att lyfta upp, supporta med fakta och på andra sätt stödja civil olydnadsaktioner, inklusive avrustningsaktioner. Ett exempel på det är att plogbillsgruppen Bröd inte bomber fick Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris för deras avrustningsaktion 1998 av en kärnvapenubåt i Storbritannien. Dock har dessa två organisationer valt att inte stödja Kampanjen Avrusta genom att skriva på vårt upprop.

Svenska Freds tidning Pax kommer ut i dagarna med en debattartikel av mig där jag bland annat skriver:
”Svenska Freds har tidigare stöttat civilolydnadshandlingar så själva lagbrytandet verkar inte vara frågan som avgjorde utan just ”förstörelsen”. Att man inte ska förstöra andras egendom sitter i ryggmärgen hos de flesta svenskar. Jag fick själv kämpa för att mentalt motarbeta de instinkter som sa till min hjärna att jag inte fick bryta mig in och hamra på andras egendom. Dessa signaler var extra starka när vi insåg att vi skulle bli tvungna att krossa en glasruta för att komma in i vapenfabriken. Vi fick intala oss själva att mänskligt liv är viktigare än egendom och att vi därför hade rätt att förstöra dessa vapen som skulle gå till krig. För att övertyga sig själv om detta tror jag att det gäller se framför sig hur människor kan räddas om ett eller flera granatgevär inte lyckas exporteras till ett visst konfliktområde. Om vi i Svenska Freds ”kräver ett omedelbart stopp” av exempelvis vapenförsäljningen till USA:s krig i Irak och denna istället ökar och ökar år efter år, har vi inte då ett ansvar att gripa in och själva stoppa dessa vapen? Om inte är det lätt att våra krav bara blir tomma ord.”

Idag har jag skrivet ett brev till Kristna Fredsrörelsens styrelse som ett svar på att de inte kommer att stödja de avrustningsaktioner vi gjorde i Kampanjen Avrusta. Brevet är på fyra sidor och innehåller bland annat detta stycke:
”Ni säger att skadegörelse inte ses som konstruktivt eller särskilt kreativt. Ni vill hellre se mer av trädplanteringar och fredssånger. Det är viktigt att se vad som är konstruktivt. Gandhi påpekade att det konstruktiva elementet är minst lika viktigt som motståndet mot det som är dåligt. Som konstruktivt såg han att bygga upp alternativa strukturer och alternativa sätt att lösa konflikter. Jag tror att det behövs både motstånd mot det som är dåligt och byggande av det som är gott. Vår aktion lutade mer åt motståndssidan. Men anser ni att det inte behövs något konkret motstånd mot vapenindustrin? Jämför med fackföreningar – arbetsgivaren är knappast intresserad av att diskutera högre lön eller bättre arbetsvillkor med arbetstagaren om hon är säker på att denna kommer att arbeta vidare utan protester. Men om arbetstagaren organiserar sig och har möjlighet att strejka blir det plötsligt intressant för arbetsgivaren att förvandla. Liksom i arbetarrörelsen behöver vi i fredsrörelsen en maktanalys. Så länge vi nöjer oss med att sjunga fredssånger och inget annat, utgör vi en obetydlig och ignorerad part i frågan om vapenexport i förhållande till vapenindustrin och politiker som stöttar vapenexporten. För att vi ska vara ”intressanta” att föra en dialog med krävs att vi utgör ett konkret motstånd mot den aktivitet vi är så stora motståndare till – nämligen vapenexporten. Kontinuerligt sker vapenexport från vårt land till krigshärdar runt om i världen. Så länge vi tillåter att det pågår bär vi ett gemensamt ansvar för dessa vapen. Även om vi i kampanjen Avrusta (ännu) inte lyckats att stoppa vapenexporten har vi trots allt lyckats stoppa några vapen som nu inte kommer att döda några människor. Borde inte detta vara värt något? Det är ju om än ett litet, så i alla fall ett steg mot att stoppa eller minska vapenexporten.”

Idag har jag läst ut ett jätteintressant manus av en kommande bok om civil olydnad. Författarna hävdar att det behövs att större organisationer själva är med och organiserar stora civil olydnadsaktioner. Jag håller med om att detta skulle vara både önskvärt och oerhört viktigt. Det kan eventuellt finnas risker med en sådan utveckling också, kanske skulle man förlora visst statligt ekonomiskt bidrag till sina organisationer. Om detta eller annan oro finns så kan vi väl diskutera det? Kanske är det så att denna typ av aktioner passar bättre för ett nätverk som Ofog, men kanske de skulle fungera ännu bättre i tunga organisationer som Svenska och Kristna Freds. Vi vet inte förrän vi har diskuterat frågan ordentligt och vägt för- och nackdelar. Oavsett om man väljer att skriva under på uppropet eller väljer att stödja på andra sätt så är i alla fall stödet från övriga fredsrörelsen till avrustningsaktioner oerhört viktigt för oss som är aktiva i dem, och detta samarbete är i förlängningen något som jag tror stärker fredsrörelsen i sin helhet.

Fred,
Martin