Gripna och arresterade

Vi hade tagit oss in på Saabs område och nu fem timmar senare låg vi raklånga på magen kanske 50 meter från Jasplanen. Säkerhetsvakten som hade kommit in och beordrat oss att ligga ner var en kort man med mustasch. "Det var lände sedan jag träffade sådana som er. Det var väl på 90-talet med plogbillsrörelsen", berättade han. Jag tänkte för mig själv att här hade Saab fått verka ostört ända sedan dess med dess dödliga produkter. De skulle ju fatiskt kunna tolka detta som vi medborgare inte hade några som helst problem med deras export, i alla fall inte tilräckligt för att bry oss. Vi låg på golvet en bra stund och väntade på att polisen skulle dyka upp. Jag frågade säkerhetsvakten om dörren vi försökte bryta upp gick till hangaren. Han sa nej, men jag trodde honom inte. Min instinkt stämde för senare sa åklagaren att dörren visst ledde till hangaren.

Polisen anlände efter ett tag och frågade först ut säkerhetsvakten om vad som hade hänt. "Bra dörr", sa en polisman, utan sarkasm, om den andra dörr som vi hade varit en hårsmån från att få upp.

Polisen var under hela tiden lugna och avspända. Jag läts gå ut ut byggnaden och ner för trapporna till polisbilen utan att ha någon polis i närheten av mig. Vi blev lätt muddrade och sen sattes Annika och jag i vad de kallar en ledningsbil innehållande massor av elektronik. En ung polis, som presenterade sig som Stefan, satt med oss i baksätet. Jag sa till honom att vi hade fått höra att det är tre saker som är viktiga för en linköpingsbo: det lokala hockeylaget, Lars Winnerbäck och Jas. "Jas är det väl ingen som bryr sig om", sa Stefan. Men erkände sen att "det är ju många i stan som jobbar eller har jobbat på Saab". Vi åkte vidare i Linköpingsnatten i tystnad. Stefan stirrade med en förundrad blick på Annika och mig. Jag undrade vad han tänkte, men jag vågade inte fråga.

När vi kom fram till polishuset och Stefan plockade upp sakerna ur min ryggsäck frågade han "Är det värt det? Du kan ju hamna i fängelse ganska länge för det här". Jo, det är värt det svarade jag. Ett fängelsestraff är ett lågt pris att betala om det kan rädda människoliv. Jag lägger till hur priviligerad jag känner mig över att vara aktivist i Sverige. Här riskerar jag inte tortyr, jag får en varm säng och tillräckligt med mat att äta. Det är sannerligen inte fallet med politiska aktivister i många andra länder.