Min andra avrustning

Den stora dagen hade anlänt. Det var den 20 mars 2009. Detta datum och platsen Linköping hade vi hållit ytterst hemligt för i princip alla. Sen några månader tillbaka hade Annika, Pelle och jag bestämt oss för att vi ville försöka att avrusta Sveriges största vapenprojekt: Jas 39 Gripen, ägt av Saab.

Jag släpade en hockeybag med två stora kofötter samt några hammare och andra verktyg från Linköpings resecentrum in på en hip restaurang/pub. Jag försökte så gott jag kunde smälta in bland de festklädda. Det gick väl sådär. Annika, Pelle och jag slog oss ner medans Eric Clapton strömmade från högtalarna. Vi hade anlänt till Linköping tidigare under dagen, gjort en sista rekning av Saab-området, köpt lite proviant för natten och lämnat av lite prylar hos några vänliga själar som bodde i Linköping. Nu intog vi den sista middagen innan aktionen och gick igenom de sista punkterna, som tex var vi skulle ses ifall vi skulle släppas av polisen.

Klockan 23.33 satt vi på sista bussen ut mot Saab. Annika tog av Pelle den svarta luvan så att han skulle se mindre kriminell ut. Vid rekningen hade vi spanat in en buskbetäckt kulle som såg bra ut att gå till för att obemärkt ta sig in på Saab. Vi gick i denna riktning till vi kom till ett stängsel. En skylt informerade oss om att det var ett skyddsklassat område. Jag tog på mig den nyinförskaffade Fristadsoverallen i blått. Nu var jag redo att gå på nattskiftet.

Vid midnatt klippte vi upp första stängslet och kröp in. På stängslet satte jag upp en bild på Elsie Jacob, en kvinna i den indiska fredsrörelsen som jag hade mött när jag besökte hennes land i februari i år. Hon bad Sverige att sluta sälja vapen till Indien. Annika satte upp en bild av Desmond Toto, sydafrikansk ärkebiskop emeritus, som kämpar för att hans land ska riva upp Jas-kontraktet eftersom pengarna hans land har borde användas till att bekämpa fattigdomen istället för att gå till militär högteknologi de ändå inte behöver. Sittande på knä framför bilderna på dessa två personer, som för oss representerar rösterna från miljontals fattiga, så höll vi en tyst minut för alla offer för svenska vapen.

Vi gick upp för en vall och kunde nedanför se stora upplysta hangarer och monteringshallar. Inga bilar eller arbetare syntes - ett gott tecken på att inte så många jobbade denna natt, hoppades vi. Vi tog upp vår karta och konstaterade att vi hade en bit kvar att gå innan vi nådde testhangaren som var vårt mål. Vi gick vidare bland buskar och träd. Plötsligt såg vi en Securitasbil dyka upp på en väg en bit från oss. Vi kastade oss raklånga i gräset. Bilen körde lungt vidare. Pust! Den hade inte sett oss. Vi kom fram till ett stängsel som ledde till landningsbanan. Även detta stängsel klippte vi upp med vår lilla avbitartång inköpt på Clas Ohlson. Annika satte upp vår bild på Dwight Eisenhower, amerikansk president på 1950-talet. När vi började gå på landningsbanan blev det riktigt läskigt. Här var vi öppet villebråd om någon säkerhetsvakt eller arbetare skulle titta i vår riktning. Men lyckan bar oss ännu. Vi var över utan att någon annan dykt upp. Vi gick bakom ett litet hus och plötsligt badade delar av landningsbanan av ljus. En rörelsedetektor hade utlöst strålkastare. Vi kastade oss tillbaks in i skuggorna. Mitt hjärta slog i ultrarapid. nu måste de väl ändå ha upptäckt oss! Men inget hände förutom att ljuset slocknade av sig själv efter några minuter. Efter ytterligare några minuter vågade vi oss fram igen men nu tog vi en vidare cirkel om huset så att vi inte satte igång ljuset igen.

Nu befann vi oss på en gräsplätt utan buskar och träd och närmare upplysta vägar och byggnadet. Så nu dög det inte längre att gå utan istället kräla commando-stil, på marken. Kändes som om jag var i lumpen igen - hemska tanke! Ett tekniskt hjälpmedel vi hade med oss var en mobilkamera som vi filmade vissa utvalda delar av aktionen med som vi skickade direkt upp på internet.

Vi hade nu krupit fram till krönet och hade vårt mål - testhangaren - precis framför oss. Nu eller aldrig tänkte vi och gick med raska steg mot hangaren. Krälandet och smygandet var slut. Om vi träffade på någon nu skulle vi låtsas att vi var tre Saab-arbetare på väg till sitt nattskifte. Den strategin har fungerat tidigare för fredsaktivister på vapenfabriker. Om vi skulle kunna komma åt en hangarport skulle vi behöva klippa upp ett stängsel till. Dessutom gissade vi att dessa massiva dörrar skulle vara för svåra för oss att öppna. Därför gick vi istället på ena långsidan där ett kontorskomplex satt fastknutet på hangaren. Jag var lite mer stressad nu. Vi hade kommit så långt och var så nära. Måtte vi inte bli uptäckta nu innan vi åtminstone hade fått göra ett ärligt försök att ta oss in till Jasplanen!

Vi gick lite fram och tillbaka i ett försök att luska ut hur vi lättast skulle kunna ta oss in. Jag tittade in genom ett fönster och tyckte mig se hangaren bortom kontorsrummet. Jag tänkte på aktionen i Eskilstuna där fönstret hade visat sig vara vår räddning. Jag kastade fram idén om fönstret som vår väg in men Annika och Pelle var inte så pigga på det. Istället valde vi en ganska ordinär ytterdörr i stål. Pelle satte till kofoten i dörren och började bända upp den med stor energi och jäklar annamma. Snart hördes ett svagt "pip..pip..pip..". Larmet hade gått, nedräkningen börjat. Nu var det bara en tidsfråga hur länge det skulle dröja innan säkerhetsvakter eller polis anlände. När Pelle var trött i armen tog jag över och bräckte allt jag kunde. Efter kanske fem minuter gick dörren upp! Ingen hade dykt upp, men vi var inte ännu framme vid vårt avrustningsmål: Jas 39 Gripen. Mellan oss och denna dödliga dyrgrip på en halv miljard kronor styck fanns ytterligare en ståldörr, denna gång av det mer massiva slaget. Pelle ödslade ingen tid utan började bryta upp. Han fick till en rejäl öppning så att jag klunde få in min kofot samtidigt. Jag fumlade lite i nervositet innan jag fick in kofoten så att vi kunde bryta tillsammans. Ett lås på dörren var uppbrytet och på det andra och sista låset, var det bara millimeter kvar innan låskolven skulle lämna sin plats och det sista hindret för en Jas-avrustning skulle vara undanröjt. Men just då stormade en securitasvakt in genom dörren och skrek "Ligg ner!", vilket vi snällt gjorde.

När jag låg där på magen i hjärtat av svensk stridsflygplanstillverkning kände jag, kanske inte helt oväntat, frustation över att vi hade varit så nära men ändå inte kommit in. Men också en förhoppning om att fredsvänner inte skulle dömma oss för hårt för att vi inte nått hela vägen fram, utan uppskatta det faktum att vi i alla fall försökt avrusta Sveriges dyraste vapen.

Trots avsaknad av hamrande skulle vi åtminstonde få en rättegång där vi kommer att argumentera för vikten av att stoppa exporter av Jas i synnerhet och resten av den svenska vapenexporten i allmänhet.

Nu sitter jag på häktet i Norrköping och kommer antagligen att få sitta här i tre veckor innan rättegången kommer. Jag har inte tillgång till epost eller andra internetbaserade kommunikationsmedel. Men däremot vanlig hederlig post. Jag skulle verkligen uppskatta att höra från er via brev! Om det är någon som har lust och möjlighet att besöka mig så är det också mycket välkommet! I så fall behöver ni ge mig ert personnummer, fast telefonnummer och er adres så att jag kan ansöka om att få besök av just dig.

Adress:
Martin Smedjeback
Häktet Norrköping
Stockholmsv. 4
Box 3057
600 03 NORRKÖPING