Fem månadrs fängelse = domen för försök till att avrusta ett Jasplan

Den 21 april kl 11.00 ringde Pelle och jag upp Linköpings tingsrätt för att få reda på vår dom. Jag blev dömd till fem månaders fängelse och 150 000 kr plus ränta att betala solidariskt tillsammans med Annika och Pelle, mina medåtalade. Alla tre blev vi dömda för "försök till sabotage". Annika och jag blev även dömda för "brott mot lagen om skydd av samhällsviktig anläggning" pga en vapeninspektion. vi genomförde tillsammans med åtta andra ofogare under Disarmlägret sommaren 2008. Annika fick sex månader för att hon hade gjort ytterligare en aktion i Karlskoga i oktober förra året. Pelle var "endast" åtalad för Jasavrustningen så han fick inte mer än fyra månader.

Läs hela domen här i pdf-format >>

Så hur känns det nu? Framför allt en lättnad att straffet inte var betydligt längre. Vi hade gissat runt ett halvår men man vet ju aldrig. De skulle ha kunnat drämt till med flera år och det hade känts tufft! Vid lunchen frågade de andra intagna vilken dom vi hade fått. När vi meddelade de möttes vi av glada tillrop. Grattis! Det var ju ingenting. Många som sitter här på häktet har fått domar på 5-10 år. Fem månader är knappt värt en axelrykning för dem. Det är nyttigt att få deras perspektiv. Plötsligt känns fem månader som en kort tid. Jag har dessutom suttit av en månad redan här på häktet. Om man sköter sig släpps man efter två tredjedelar av straffet, vilket betyder att jag har drygt tre månader kvar att sitta av. Känns helt okej, särskilt eftersom det har gått så bra hitintills. Det vi nu har att ta ställning för är om vi skall överklaga domen eller inte. Det skulle innebära att vi får vara kvar här på häktet i åtminstone 6-7 veckor till innan en ny rättegång hålls i hovrätten. Fördelarna är att kunna få ner straffet och att få ännu en möjlighet att lyfta den viktiga frågan om svensk vapenexport. Nackdelarna är att straffet kan bli högre och att vi får vänta med att flyttas ut på anstalt. För även om livet är bra här på häktet så längtar hag ändå efter lite mer frihet, till exempel att inte behöva säga till när jag skall gå på toaletten och möjligheten att få lyssna på musik. Om vi inte överklagar så flyttas vi till en anstalt inom en till två veckor.

Rätten förklarade också att vi inte kommer att släppas fria mellan häkte och anstalt. Visst hade det varit sköt att smaka frihetens sötma ett tag, men samtidigt kanske det är lika bra att beta av sin tid nu när jag ändå är inne i detta liv. Förutom att det var en lättnad att straffet inte var längre är det också skönt att veta när jag kommer ut så att jag kan börja tänka på och planera för tiden efter fängelse.

Ett frågetecken som dock återstår är vad utfallet blir av Alvins och min överklagan av vår dom på fyra månader från Eskilstuna tingsrätt. Det lär dröja många månader innan vi får reda på det.

Vad som än händer så älskar jag att få brev från er, så fortsätt gärna att skicka till Norrköpingshäktet!

Fred,
Martin