Att leva som kriminell - Del 1: fysiska och mentala murar

Solljuset som skiner in genom fönstret väcker mig strax efter sju. Jag slår upp ögonen. Jag stannar kvar i sängen ett tag och dagdrömmer. Vakterna öppnar inte förrän 8.30. Jag kan lugnt ligga kvar. Jag tittar mig omkring i min rymliga cell. På ena väggen en stor teckning av en bil som spyr ut avgaser, på den andra står det med halvmeterlånga bokstäver "Mellanmjölk" och på den tredje "Leverpastej" med lika stora bokstäver. Visste någon att en miljöpartistisk vegan skulle flytta in här och var väggdekorationerna tänkta att reta mig? Det funkar i alla fall inte. Jag mår för bra för det. Men för några dagar sedan var det en liten dipp i humöret. Då blev Pelle och jag hastigt förflyttade till en ny avdelning. Jag hade hört om killar som blev flyttade för att de var för stökiga, men i vårt fall var det för att vi var "för lugna"! Det kändes lite olustigt att bli uppryckt med en sådan fart nu när vi kände oss hemma på vår förra avdelning. Pelle fick ett enkelrum och jag ett dubbelrum. Ingen annan bodde i mitt nya rum, men när som helst kan det flytta in någon. Och jag som tyckte att det var så skönt att få ha mitt eget krypin... Men om jag har tur så hinner jag få ett enkelrum innan någon flyttar in i mitt rum. Tyvärr har min vackra utsikt över vattendrag och utslagna träd byts ut mot en sopstation. Jag saknar också att h ett handfat på mitt rum. Här gäller det att fylla alla sina flaskor med vatten innan inlåsning 16.45 och borsta tänderna får man göra över papperskorgen.
Men här finns fördelar också. Det är lugnare, betydligt renare och mer kamratlig stämning.

Vid morgonupplåsningen går jag ut till vardagsrummet där det finns ett matbord och en snygg soffa med soffbord. En intagen knappt 40 år med snyggt hår håller på att sätta på kaffet. ”Har du sovit bra?”, frågar han vänligt. ”Ja, själv då?”frågar jag tillbaka och sen beklagar vi oss över kuddarnas undermåliga kvalité här på häktet. En stor kille i trettioårsåldern med armarna fulla av tatueringar kommer in för sin frukost. ”Har du sovit gott?”, frågar han mig. ”Drömt om fler aktioner mot vapenindustrin? Du ligger väl inte på latsidan”, skämtar han. Jag äter två marmeladsmörgåsar med kaffe medan jag bläddrar lite i DN som kommer hit varje morgon.
Direkt efter frukost är det promenad ute på rastgården. Solen skiner idag igen. Vad skönt! Jag vänder mitt soltörstiga ansikte mot solen med slutna ögon. Medan vakten låser avdelningsdörrarna bakom mig. ”Martin” skriker en storvuxen man i fyrtioårsåldern som kommer från vår förra avdelning. ”Hur är det på den nya avdelningen? Inte lika bra som på vår va?”

På rastgården blir det kö när nästan alla skal ha eld från vakterna till sina cigaretter. Pelle och jag börjar gå runt rastgården. Pelle vill alltid börja med ett ”njutningsvarv” – där vi går i tystnad och bara njuter av den friska luften och solens varma strålar. I rabatten har tulpanerna slagit ut och en fiskmås har byggt ett bo. Där ligger tre ägg som väntar på att omvandlas till liv. Pelle och jag kör vår sedvanliga rapport där vi ger varandra tillfälle att tala om hur vi mår och vad som har hänt sen vi sågs sist. Denne morgon, liksom de flesta, mår vi båda bra. Pelle berättar att igå kväll läste han ut ännu en roman av Erich Maria Renarque. Jag delar med mig av ett TV-program från gårdagen om människans evolutionära utveckling. Vi slår följe med en kort kille, runt trettio, med ett vänligt leende. Han skall förflyttas till kumla om några dagar. Där skall han avtjäna ett sex år långt straff. ”Ska bli skönt att få ett permanent hem efter alla omflyttningar på olika häkten”, säger han. Vi frågar honom om han kan rekommendera någon bra öppen anstalt (den lägsta säkerhetsgraden på fängelser i Sverige, som Pelle och jag antagligen blir skickade till). Ja, Skenås är ett bra ställe”, säger han och tillägger ”men var beredda på att det på vissa sätt kan kännas jobbigare än att sitta i häkte.” Han förklarar att här i häktet har man inga val. Man slussas runt och dörrar låses bakom en hela tiden. På ett fängelse med låg säkerhetsgrad finns inga murar eller stängsel. Där kan man rymma när man vill under dagtid. Så istället för fysiska murar måste man bygga upp mentala murar som gör att du inte flyr. Det kan vara påfrestande. Jag börjar fundera över alla de mentala murar vi bygger för oss själva i det ”fria” livet. Om hur man bör vara, göra, se ut etc. Men jag säger inget. Vår vän somär på väg till Kumla kommer att ha nog av de fysiska murarna under de närmaste åren.
”Martin, ska du inte vara med?” skriker en kille med rakat huvud. Jag ursäktar mig själv från mitt sällskap och springer ut på fotbollsplanen. Det är inte alla i matchen som förstår svenska men fotboll är ett ordlöst språk. En kille från Balkan i mitt lag gör ett mål. ”Snyggt”, säger jag, håller ut handen som slås lätt tillbaka av killen som nu ler nöjt över sin prestation. En skåning med en cigarett i handen skjuter iväg en rökare som tyvärr går över muren. Matchen är slut för idag.

Fred,
Martin