Att leva som kriminell – del 3: en kopp kaffe med en nazist

Mätt av maten och trött av förmiddagens gymnastiska övningar lägger jag mig ned i sängen. Cellerna måste vara ordentligt ljudisolerade för jag hör inte ett knyst från mina grannar. På cellväggen finns en dialog nedskriven av två av mina föregångare i detta rum. Den förste skriver ”Fuck jail”. Den andre ”Why? We have it all here. Like a spa weekend”. Kul att inse att det inte bara är Pelle och jag som upplever fängelsetiden på detta sätt. Jag går upp och fyller i en blankett för besökstillstånd. För varje person man vill ha besök av eller ringa till måste man be om lov. Vakthavande befäl kom upp en dag till vår avdelning och sa till mig att jag minsann fick hålla igen på mina ansökningar. Mina runt trettio stycken var tydligen i överkant. Jag sätter mig vid mitt skrivbord och skriver några brev. Sven Wollter får ett tackkort för att han valt att skriva under vårt upprop och underteckna en stödartikel på Dagens Nyheters debattsida. Ett brev till en av våra fantastiska stödpersoner på utsidan Anna ”Alvin” Andersson, blir det också. Jag är nyfiken på om hon har lyckats lägga ut rättegångsvideon från Linköpings tingsrätt på nätet.

Halv två låses min dörr upp. På denna avdelning är det vanliga trädörrar och inte massiva ståldörrar som på den andra. Dörren åker lätt upp och en vakt säger hej. Kaffesuget gör att mina steg styrs mot köket. En musikvideo med rapparen 50 cent spelades på tv:n. Jag slår mig ned i soffan och bjuder två andra intagna på min 70% cocoa marabou-chocklad. ”Är den vegansk?” frågar en av dem. ”Faktum är att jag nyligen upptäckte att den innehåller smörfett, så den är inte helt vegansk”, svarar jag. ”Nu förlorar jag respekt för dig, killen. Du håller ju inte på dina principer”, säger han, skrattar och tar en bit. Den andra killen är kort och bredaxlad, har rakat huvud med smala snälla ögon. Sittandes nära honom kan jag studera hans kraftiga överarmar som är fyllda av tatueringar. En hel del av dem är symboler för nazismen och asatron. Av någon anledning börjar vi prata om Järntorget i Göteborg. Jag berättar mina starkaste minnen därifrån är från EU toppmötet 2001 när restauranger och affärer på detta torg var igenbommade med träplankor. ”Mina starkaste minnen därifrån är slagsmål med vänsteraktivister från till exempel AFA”, säger han. Jag inser sakta att här sitter jag och tar en kopp kaffe och har en trevlig pratstund med någon som kanske skulle vilja slå ner mig av politiska skäl om platsen och tiden vore en annan. Jag tvivlar inte på att jag hamnar i ”vänsterfacket”, som den fredsaktivist jag är, i denna killes ögon och ändå har han behandlat mig med vänlighet och respekt under vår vistelse tillsammans. Han antyder att han lämnat extremhögern, men när jag plockar upp ett exempel från Ordfront magasin utbrister han ”Den tidningen duger bara att torka sig i arslet med”, vilket jag tolkar som att han åtminstone ännu inte har anammat vänsteråsikter. Hans kompis tar i alla fall nyfiket upp Ordfront och bläddrar i den.

Jag har alltid ogillat slagorden ”Bort med nazisterna från våra gator” som ofta ropas i olika varianter under första maj-demonstrationer. Jag tänker att det är väl den nazistiska politiken vi vill göra oss av med , inte människorna som står bakom den. Och för att åstadkomma detta krävs det väl istället flera nazister på våra gator, eller ännu hellre på kaffeer eller bibliotek, så att flera fredliga möten över politiska avgrunder kan ske. Eller varför inte fler möten på häkten och fängelser mellan höger- och vänsteraktivister i Sverige över en kopp kaffe och en bit choklad?

Fred,
Martin