Att leva som kriminell - del 4: "bara fem månaders fängelse"

Knack, knack. "Här kommer posten", säger en kortvuxen kvinnlig vakt med lång blont hår. Ah, dagens höjdpunkt - att öppna posten. Idag var det riktigt många brev. En varm känsla sprider sig i min kropp - det finns flera som tänker på oss som sitter inlåsta. Vad jag är tacksam för det. Ett brev från USA innehåller The Nuclear Resister - en liten tidning om civil olydnadsaktioner för fred. Avrusta kampanjen är med på förstasidan - kul! Min stödperson Thomas Helgeson skriver på ett vykort att Ofog kommer att tilldelas 2009 års demokratipris av föreningen Ordfront - fantastiskt!

Middagen anländer i plåtkantiner. För oss veganer blir det grönsakssoppa, bröd och torkade aprikoser till efterrätt. Köttätarna klagar på sin mat. "Ta gärna av vår soppa", säger jag, vilket två av dem gör. "Detta var mycket godare", säger den ena som provar soyamjölk för första gången i sitt liv. De är minsann mycket mer öppna för nya intryck än till exempel min pappa som alltid vägrat pröva min veganmat, tänker jag.

Under middagen frågar en intagen Pelle och mig vad vi är dömda för. Pelle berättar om vår avrustningsaktion på Saab och att vi fick fyra respektive fem månader för "försök till sabotage". "Så lite", säger en av dem. "Om någon av oss hade gjort samma sak kan jag lova att straffet hade blivit mycket högre". Pelle berättar vidare att under vår rättegång var domaren tvungen att byta ut en av nämndemännen för att han arbetade på Saab och alltså därför var jävig. "Åtminstone somnade inte några av era nämndemän som en av dem gjorde under min rättegång", säger killen med nazist-tatueringarna. Flera andra i soffan intygar att samma sak har hänt dem. "I svenska rättegångar är man dömd på förhand, oavsett om det finns bevis eller inte". konstaterar en annan intagen dystert.


När vi tar en kopp kaffe på maten kommer en medelålders man in med prästkrage och en tröja där det står "Svenska Kyrkan". Jag känner igen honom från en gudstjänst han höll i vår häkteskyrka (landets äldsta, invigdes 1791) för några veckor sen. "Är det okej om jag slår mig ner här en stund", frågar prästen försynt. "Javisst", svarar jag. "Ta gärna en kopp kaffe." Han säger att det är svårt för honom att verkligen sätta sig in i hur det är att sitta inlåst. "Du är varmt välkommen på vår nästa aktion mot svensk vapenexport så får du prova på riktigt" föreslår jag. "Nja, jag tror inte det", säger han"men min fru kanske ställer upp" Hon är mer engagerad i fredsfrågan än jag." Vi säger hej då till prästen och gör oss redo för kvällsinlåsningen. Jag tömmer min "kissanka" (plastbehållare för om man vill uträtta sina behov utan att behöva ringa på vakten då man är inlåst) och desinficerar den med rengöringsmedel. Bunkrar upp med bröd, apelsiner, marmelad, soyamjölk och cornflakes i min bokhylla för att ha till kvällsmålet. "Vi ses imorgon", säger min granne i cellen mitt emot mig. KVart i fem säger vakten godkväll och låser min celldörr. Lugnet infinner sig. Resten av kvällen ägnar jag åt läsning, brevskrivande, ätande, lätt styrketräning framför tv:n i en timme och innan jag somnar tittar jag på en film. Ännu en dag i kriminalvårdens omsorg är avslutad.

God natt,
Martin