Mat till kriminella eller indiska barn?

"Är det slut på skinkan nu igen!" "Jag vill ha ett tredje ägg" "Kan vi inte få pizza eller hamburgare någon enda gång på detta stället!"

Detta skulle du kunna höra om du var i matsalen på anstalten Skenäs där jag nu sitter. Trots regelbundna klagomål på maten här så finns det nyttig och god mat i överflöd som serveras tre gånger om dagen till oss fångar. Ett tag sen läste jag ett reportage om Indien i Dagens Nyheter. Inför valet i Indien i maj var DN:s journalist och fotograf på besök i slumomradet Dharawi utanför Bombay. De stora bruna ögonen tittar emot mig från tidningens sida. Hon har en sliten röd klänning på sig och sitter med benen i kors. Framför henne står det en aluminiumtallrik fylld med gult ris. Artikeln berättar att för många av barnen som kommer till hjälpcentret är detta det enda målet mat de får. Om vi intagna bara skulle få ett mål mat om dagen skulle det bli upplopp här. Det skulle antagligen räcka med att Kriminalvården introducerade vegetarisk mat någon gång i veckan för att det skulle bli vilda protester. I Indien är 45 procent av alla barn kroniskt undernärda. De har inte gjort något for att förtjäna detta, endast haft otur att födas på ett fattigt ställe. Vi som är bakom lås och bom har i alla fall brutit mot lagen. Det skulle vara mer rättvist om vi intagna var de som fick för life mat så att alla barn kunde äta sig mätta. Nu rekommenderar jag inte undernäring av de intagna i den svenska kriminalvården. Det finns faktiskt tillräckligt mycket resurser for att föda hela planetens befolkning. Men vad är det vi spenderar pengar på. Jo, vapen och arméer, i en allt högre grad. Fredsforskningsinstitutet Sipri släppte i juni sin årsbok. Den visar att de globala militära utgifterna aldrig har varit större än de är idag. Under 2008 spenderades över 11 000 miljarder kronor på kanoner, bomber, minor, stridsflygplan, klustervapen, soldaters löner och andra militära utgifter. Sen 1999 har de globala militära utgifterna ökat med 45 %.

När människor säger att allt i världen går åt helvete och allmänt är cyniska över mänsklighetens utveckling brukar jag påminna om de många landvinningar som vi ändå har gjort i form av kampen for mänskliga rättigheter, feminismens frammarsch, avskaffande av slavhandeln till Nordamerika, etc. Men när jag möter det indiska barnets stora bruna ögon och tänker på alla de hundratals miljoner barn som får lägga sig hungriga ikväll, kan jag inte annat än att se på oss som mänsklighet som ociviliserade så länge vi satsar mångdubbelt mer på dödsbringande maskiner än att se till de mest basala mänskliga behoven.

Fred,
Martin