King igår och Obama idag

Igår var det Martin Lutther King-dagen som firas varje år den tredje måndagen i januari. Dagen firades runt om i Sverige. Årets tema var Ickevåld - en strategi som förändrar världen. Själv var jag i Kristianstad inbjuden av bland annat den lokala FN-föreningen för att hålla föreläsningar på ett par skolor och på ortens ekumeniska församlingen. Naturligtvis tog jag chansen att prata om vikten av att stoppa svensk vapenexport och behovet av nedrustning.

Martin Luther King har varit en av mina största inspirationskällor under många år. Efter att ha ägnat sig nästan enbart åt medborgarrättsfrågan under lång tid kom han i slutet av sitt liv ut som radikal fredsvän och nedrustningsförespråkare. Han sa: ”De stora maktblocken talar om att sträva efter fred, samtidigt som de höjer en försvarsbudget, som redan sväller över alla bräddar, ökar ut redan skräckinjagande arméer och konstruerar ännu effektivare förstörelsevapen.” /…/”När jag nu hör folkens ledare på nytt tala om fred, medan de förbereder krig, blir jag betänksam.” (Kaos eller gemenskap?, 1967). Han såg också militära satsningar som ett av de största hoten mot de fattiga. I kanske det bästa fredstalet någonsin "Beyond Vietnam" sa han: "I knew that America would never invest the necessary funds or energies in rehabilitation of its poor so long as adventures like Vietnam continued to draw men and skills and money like some demonic destructive suction tube. So, I was increasingly compelled to see the war as an enemy of the poor and to attack it as such."

Idag träder en annan svart man in i Vita huset, Barack Hussein Obama. Mediahypen är total. DN, Sydsvenskan, Svenskan och många, många fler svenska tidningar skriver sida efter sida om fenomenet. Det sägs att han är den president som man har vetat minst om innan han har börjat tjäna på USA:s mäktigaste ämbete. Frågan om var han står när det gäller nedrustning är lika öppen som alla andra frågor. Från det lilla han har sagt, kan man i alla fall konstatera att han inte kommer att vara lika radikal som Martin Luther King, om nu någon nu hade vågat hoppas det. På ett tal så han detta om världens kärnvapen: "We will not pursue unilateral disarmament. As long as nuclear weapons exist, we'll retain a strong nuclear deterrent. But we'll keep our commitment under the Nuclear Non Proliferation Treaty on the long road towards eliminating nuclear weapons." Men man vet aldrig, man kan också bli positivt överaskad. Jag vill tro på den dag när Obama utbrister: Yes, we can disarm. Yes, we can abolish war!

Civil olydnad utvecklar demokratin

I dagens Sydsvenskan fortsätter artikelserien om civil olydnad. Efter en genomgång av olika exempel på personer som har använt sig av civil olydnad under titeln ”Från Jesus till…Billström?” avslutar journalisten Olle Lönnaeus med frågan: ”Men det finns ett moraliskt dilemma med civilt motstånd: Vem avgör vilka lagar som är orättfärdiga – och som det är rätt att bryta mot?”

Detta är en mycket bra fråga. Låt oss föreställa oss ett samhälle där invånarnas handlingar endast skulle styras av lagarna och inget annat. Man skulle kunna vara så jävlig och egoistisk som helst, bara man följde lagens bokstav. Jag tror att detta skulle bli ett extremt kallt och obarmhärtigt samhälle. Som tur är det inte endast lagen som styr oss i våra val. Även våra samveten påverkar våra handlingar. Vi väljer ibland att agera med empati och medmänsklighet mot vår medmänniska, inte för att samhället kräver det av oss men för att vi finner det vara det rätta. Det kan handla om att hjälpa en mamma av med barnvagnen från bussen, ge pengar till stadsmissionen eller Röda Korset, eller delta i en demonstration. Om vi erkänner att det individuella samvetet är viktigt för samhället och dess invånare, kommer vi förr eller senare till en punkt där samvete och lagen krockar. En punkt där man inte moraliskt kan acceptera en specifik lag eller ett politiskt beslut. Då handlar det om hur vi hanterar denna krock. Vi kan hantera det genom att lyda, förbli passiva och strunta i våra samveten. Vi kan agera våldsamt och slå vilt mot motståndare och de med olika åsikter. Vi kan försöka påverka politiker till att ändra lagen eller det politiska beslutet i fråga. Ett fjärde val är att agera med civil olydnad. Man kan med fördel kombinera val tre och fyra. Ett exempel på en krock mellan samvete och lag var sommaren år 1905 då Norge krävde att få bli självständigt från Sverige. Många i den svenska borgarklassen förespråkade ett militärt angrepp för att förhindra självständighetsplanerna. I manifestet ”Ned med vapnen!” gick svenska socialdemokrater till mothugg med krigsplanerna, för vilket utgivaren Zeth Höglund dömdes till sex månaders fängelse. Man skulle kunna hävda att idag är vi ju en utvecklad demokrati med tryckfrihet och andra rättigheter, och om civil olydnad kanske behövdes tidigare i Sverige så har det idag spelat ut sin roll. Men även om de flesta av oss skulle påstå att det är betydligt bättre idag jämfört med i början av 1900-talet så är det väl få som menar att vårt politiska system är ofelbart?

Många hävdar med rätta att demokratin hela tiden behöver utvecklas och att civil olydnad är ett sätt för att åstadkomma detta. Tre riksdagspartier hävdar civil olydnadens vikt för demokratin, bland annat säger Kristdemokraterna: ”En lag kan vara demokratiskt stiftad, men ändå inte stämma med de grundläggande moraliska värden, rättigheter och skyldigheter samma demokrati vilar på.”

Civil olydnad är inte det enda tankesystem som innehåller dilemman. Detta gäller även demokratin. En av demokratins riktlinjer är att de som är berörda av ett beslut ska ha inflytande över det. Detta fungerar hyfsat så länge beslutet fattas i samma land där det implementeras. Det fungerar inte lika bra när ett beslut fattas i ett land och sen påverkar ett helt annat land som inte har haft minsta röst i frågan. Vapenexporten är ett utmärkt exempel på detta. Om vi skulle ha en folkomröstning kring svensk vapenexport och inkludera alla de människor i olika delar av världen som drabbas av dessa, hur skulle beslutet då falla ut? I Sydsvenskans utmärkta artikelserie om svensk vapenexport skildras dessutom hur vi i Sverige konsekvent bryter mot de av riksdagen uppsatta riktlinjerna för vapenexport. Om man genom civil olydnad i detta fall försöker stoppa svensk vapenexport som bryter mot riktlinjerna kan man hävda (vilket vi i Avrusta gör) att vi följer riksdagens beslut bättre än myndigheten som går emot riktlinjerna.

Det hävdas ofta att det finns en fara i att propagera för civil olydnad "för tänk vilken anarki det skulle bli om alla sprang runt och bröt mot lagen hela tiden" eller liknande resonemang. Men det är extremt få som använder sig av civil olydnad (ickevåldsligt, öppet, etiskt motiverat och som tar sitt straff) idag . Det är inte olydnaden som är problemet i Sverige idag, utan vår lydnad. Vi tiger och vi är passiva trots vår delaktighet i beslut som dödar och lemlästar människor i andra delar av världen.

fred,
martin

Kommentarer kring Sydsvenskan-artiklar skrämmer

Idag publicerade Sydsvenskan två artiklar om Ofogs avrusta-kampanj, ett större fotoreportage av Moa Karlberg och en intervju med mig. Det är intressant… och skrämmande att följa de kommentarer från läsare som artiklarna har genererat. Någon skriver: ”Trist att ni lägger ut en sådan här artikel som bara föder fler kriminella. Är det anarki ni vill skapa?” En annan: ”Sen undrar man när Sydsvenskan glorifierar över dessa samhällets inre fiende om det är bra att belysa dessa nötter!” En tredje: ”Hundar - Bofors borde skaffa några. Stora. Elaka. Hungriga - och gärna tränade att instinktivt bita folk som stinker svett & hampa.” Vilken demokratisyn har de personer som skriver sådana kommentarer?, undrar jag. Vill de leva i ett land där tidningar inte tillåts belysa olika typer av tankar och idéer? Vill de ha en fasciststat där polishundar jagar befolkningen? Det verkar inte bättre och det skrämmer mig. Jag blir dock uppmuntrad när jag läser följande kommentar: ”Civil olydnad är nödvändig. De som kommenterat hittills är historielösa. Utan civil olydnad skulle vi inte ha rösträtt för samtliga medborgare.”

Jag växte upp med Sydsvenskan och är glad och stolt att de vill göra en serie artiklar om civil olydnad, med vår aktion som början. Jag känner mig tacksam för de engagerade svenskar som har gått före i historien och skapat ett land där vi har regler och lagar för polisen som ska förhindra att de torterar och trakasserar människor, ett land där vi har tryckfrihet som gör att jag kan läsa om åsikter som jag både delar och avskyr, även dem som skrämmer mig.

fred,
martin