”Smedjeback ger uttryck för kriminella värderingar”

I januari trillade det ner ett brev innehållande en kallelse från Kriminalvården. Eskilstuna tingsrätt hade begärt en personutredning av mig som skulle utföras av Frivården, inom Kriminalvården. Pedagogiskt nog inkluderade brevet en folder med överskriften Vad är en personutredning? som fortsatte: ”Personutredning är en beskrivning av din bakgrund, din nuvarande situation och hur du ser på din framtid.” Det lät nyttigt, ungefär som ett besök hos en syo-konsulent, tänkte jag. Brevet innehåll också en förteckning över den programverksamhet som Frivården erbjöd. Jag funderade på vad som skulle passa mig bäst. Kanske PRISM-programmet som lär ut sociala färdigheter och självkontroll, ART som vänder sig till personer med aggressionsproblematik eller Prime for life som ska förebygga missbruk.

Min personalutredare vid Fridhemsplan i Stockholm var en ung kille, som liksom jag har en fil kand, fast han med kriminologi som huvudämne. Han var korrekt och saklig i sitt bemötande. Han frågade mig om min relation med familj och vänner, om eventuellt narkotikaberoende, om min jobbsituation med mera.

I yttrandet som kom på posten idag verkar det enligt utredaren som om jag har sunda relationer med familj och vänner. I den slutliga bedömningen av mig står det: ”Smedjeback ger uttryck för kriminella värderingar då han anser att det han nu står åtalad för ej är en kriminell handling.” Smaka på den. Kafka, here I come. Inom psykiatrin, där jag jobbade tidigare, pratas det ofta om saknaden av sjukdomsinsikt hos patienten. Kanske är det detta symtom jag lider av?

fred,
martin

Våld och ickevåld i Indien

Senare idag lämnar jag Indien efter en dryg vecka i motsätt-ningarnas land. Landet byggdes av en ickevålds-rörelse med Mohandas Gandhi i spetsen. Idag är det världens näst största importör av vapen och spenderar 14 % av sin budget på militär och vapen. Både ickevåld och våld har följt mig i denna vecka. Det började med ickevåld genom en inspirerande manifestation för nedrustning. Utanför huvudingången till stridsflygplansmässan har indiska fredsaktivister samlats för att visa sitt missnöje med de massiva vapenaffärer som pågår innanför portarna. Polisbevakningen är massiv. Inget får gå fel när så mycket står på spel för den indiska regeringens anseende. Poliserna börjar skruva på sig när de ser fredsaktivisterna hoppa från lastbilsflaken och ställa sig på ett led utanför huvudingången. Med en bokstav på varje mage formar de orden: ”Minska militärutgifterna, ge social välfärd.” Säkerhetstjänsten är där och tar bilder. En polis tar mitt pass och frågar varför jag är där. Jag får tillbaks passet när jag går med på att gå iväg tillsammans med de andra fredsaktivisterna.

Dagen efter springer jag omkring till olika bankkontor för att köpa biljett till vapenmässan – en erfarenhet av den indiska byråkratin. Även när jag har lyckats få en inträdesbiljett kan jag inte vara säker på att komma in. Tänk om säkerhetstjänsten har förvarnat insparkarna på mässan att de inte ska släppa in mig eller några av de andra aktivisterna? Oron visar sig vara obefogad. De kollar varken mitt pass eller min väska. Jag slinker in i min svarta kavaj.

Inne på stridsflygplansmässan glittrar vapnen och flygplanskropparna i kapp. Många män i kostymer och militäruniformer spatserar omkring och samlar på sig information och knyter nya kontakter. Framför en stor modell av ett Jas-plan i Saabs monter stiger plötsligt en blond ung kvinna fram och utvecklar en banderoll med texten: ”Sverige – exportera inte fattigdom. Sluta att rusta upp Asien.” På några ögonblick kommer en saab-anställd fram, viker ihop banderollen och puttar bort fredsaktivisten.
- Jag ville visa deltagarna på mässan att det finns svenskar som är emot vapenexporten, säger Frida Sjöstrand, som tillhör det antimilitaristiska nätverket Ofog. De flesta svenskar förknippar Saab med bilproduktion när de i själva verket är Sveriges största vapenproducent, lägger hon till.

Jag har aldrig sett ens i närheten av så många dödliga prylar på en och samma gång förut. Det är lätt att bli matt när man tänker på vilka resurser vapenindustrin har och hur lätt de får uppskattade kommentarer från allmänhet och media genom sina häftiga flyguppvisningar. Men jag har studerat ickevåld tillräckligt länge för att veta att allt detta kan vända, från våld till ickevåld, från vapen till rent vatten, bara det finns några som är tillräckligt engagerade och är villiga att ta lite risker för att jobba mot militarismen.

fred,
martin

P.S. Kolla gärna in Rapport om stridsflygplansmässa och nedrustningskonferens och Svenska Freds blogg som skriver om samma grejer.

Saab försöker prångla ut sitt stridsflygplan till Indien

Igår satt jag på hotell Oberoi i Bangalore, Indien. På detta lyxhotell kostar en vanlig kopp kaffe drygt 40 kr – ungefär tre gånger så mycket som en dagslön för 80 % av Indiens befolkning. Det är på detta hotell som de möts – försvarsindustrin och den indiska militären när de ska diskutera nya vapenaffärer. Igår höll Saab en presskonferens just här. Endast inbjudna journalister kom in men jag fick ett möte efter presskonferensen med Jan Widerström, vice president Saab International India AB och Anne Lewis-Olsson, Communications Director India Gripen International. Jan berättade självsäkert att ”Vi tror på vår produkt”. ”Produkten” han pratade om är JAS 39 Gripen som man nu gör sitt bästa för att sälja till Indien. Det kallas århundradets största affär – det indiska flygvapnet tänker köpa 126 nya stridsflygplan. För Saab skulle det vara en guldgruva, för Sverige den största industriaffären någonsin, för Indiens fattiga skulle det innebära ännu större fattigdom i ett land där redan 80 % av landets befolkning är fattiga enligt FN:s fattigdomsindex (mindre än två dollar om dagen).

Redan på vägen från flygplatsen in till Bangalore möts man av stridsflygplan, både på enorma reklamskyltar och i luften. Aero India – Asiens största stridsflygplansmässa – har kommit till stan. 600 företag från stora delar av världen har kommit till denna mässa för att sälja stridsflygplan och relaterade produkter. Indien är redan det land i världen som spenderar tredje mest i världen på sin militär (bara USA och Kina är större) och deras militärutgifter ökar år för år.

Men det finns indier som tycker att Indiens regering inte ska köpa in nya stridsflygplan, bomber och maskingevär utan istället lägga pengarna på sjukvård, utbildning och fattigdomsbekämpning. Några av dem har samlats på en konferens som har börjat idag med namnet Warfare or Welfare? Deras mål är inte på något sätt utopiska. I en kampanj som de driver vill de minska kostnaderna för det indiska försvaret med 10 procent och satsa dessa sparade pengar på ett socialt skyddsnätt för att se till att fler får tillgång till rent vatten, pension och andra basala rättigheter.

De vill också ha ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty) som kontrollerar stater och företag som exporterar och importerar vapen så att det görs med åtminstone vissa grundläggande riktlinjer. Imorgon kommer fredsaktivister att göra en politisk manifestation på stridsflygplansmässan som en protest mot militarismen och det militära slöseriet i deras land.

Jag är i Indien i tio dagar som frilandsjournalist och kommer att skriva artiklar om mässan och nedrustningskonferensen för tidningarna Arena, ETC och Fredsnytt. Svenska Freds- och skiljedomsförening står som medarrangörer till nedrustningskonferensen och finns på plats i form av generalsekreterare Anna Ek och projektsekreterare Linda Åkerström. Se: http://svenskafreds.wordpress.com. Om jag hinner kommer jag att skriva fler inlägg på bloggen över de kommande dagarna direkt från Indien.

fred,
Martin

En miljon kronor för att ha klättrat över stängsel

Vapenföretaget Aimpoint i Malmö yrkar på 1 052 468 kr för två olaga intrång under 2008. Det första skedde den 19 september då fyra svenskar, två schweizare och en belgare greps. Det andra skedde den 14 november då jag greps. Vid båda aktionerna, som var organiserade av nätverket Ofog, var syftet en medborgerlig vapeninspektion. Allt gick lugnt till och vi alla greps efter att de hade klättrat över stängslet.

I yrkande om skadestånd inskickat av Aimpoint till polismyndigheten framkommer det att företaget kräver 739 768 kr i ersättning för aktionen i september. För aktionen där jag blev gripen vill de ha totalt 312 700 i ersättning; för stillestånd och informationstid: 97 740 kr, extra lednings- och säkerhetsarbete: 38 640 kr, bevakningstjänst inklusive uttryckning: 173 815 kr samt 2505 kr för reparation och städning (vi förstörde inget och skräpade inte ner!)

Att Aimpoint lägger ner hundratals arbetstimmar kring en fredsmanifestation är ju bra, men det är knappast något jag borde betala. Jag gissar att de vill ge oss ett fett skadestånd för att skrämma iväg framtida aktivister från deras vapenfabrik. En kompis till mig ringde polisen och berättade om deras ersättningsanspråk. Polisen bara skrattade åt att de skulle få igenom detta i en rättegång. Jag ringde till Aimpoiont för några dagar sen och bad om ett möte men redan samma dag tackade de nej utan att ge någon anledning till varför. De vill knappt heller yttra sig till journalister. Tråkigt att de är så ovilliga till att ha dialog tycker jag. Jag välkomnar dem i alla fall till att höra av sig när de vill till mig om de vill prata! Jag finns listad i Eniro. De kan åtminstone inte mörka sin verksamhet evinnerligen. Idag har Metro, P4 och P3 rapporterat om aktionerna vi gjorde mot företaget. Kan detta kanske få dem att komma ur garderoben?

Mitt olaga intrång på Aimpoint kommer att tas upp på rättegång i Eskilstuna den 9 mars där jag också kommer att hållas ansvarig för den avrustningsaktion jag genomförde den 16 oktober 2008 gemensamt med andra i Kampanjen Avrusta. Alla är varmt välkomna till att närvara vid rättegången!

fred,
martin