Lika farliga som självmordsbombare?

Under en morgonpromenad ute på rastgården började Pelle och jag prata med ett par vakter. Vi kom in på den tekniska utvecklingen och hur övervakningssamhället växer fram i Sverige. Den ena vakten trodde med bestämdhet att vi två övervakades av både Saabs säkerhetsavdelning och Säpo. "Men det gör ju inte så mycket eftersom vi är öppna med vad vi gör. Vi har ju inget intresse av att fly undan lagen", sa Pelle. "Ni är ju bland de farligaste", sa den andra vakten. Andra kriminella går det att jaga, men ni är beredda på att ta ert straff. Ni är lika farliga som självmordsbombare! Det finns inget försvar varken mot dem eller mot er", utbrast vakten, och tillade "men ni verkar ju snälla."

När vi kom tillbaka till vår cell efter den sköna utevistelsen reflekterade Pelle över det faktum att också vi två lätt glömmer ickevåldets kraft. Ofta känner vi oss så små och obetydliga att det är svårt att föreställa sig att säkerhetstjänster av olika slag skulle vara det minsta intresserade av att följa våra steg. Men då skall man komma ihåg vilka lärdomar ickevåldets historia ger oss. Pelle och jag är långt ifrån villiga att ge våra liv i kampen, vilket självmordsbombare är. Det är dessutom väldigt lätt att hitta människorättskämpar som ger upp otroligt mycket mer, till exempel de aktivister som jag nyligen läste om i tidningen Västsahara som kämpar för att Marockos ockupation av deras land skall upphöra. Många av dem har suttit i fängelse under ohyggliga förhållanden. Förutsättningarna i svenska fängelser är naturligtvis rena lyxen i jämförelse. Ändå skrämmer hotet om fängelsestraff de flesta av oss (inklusive mig själv den mesta av tiden) till lydnad. Men när vi lyckas att bryta den rädslan och blir beredda att ta ett fängelsestraff för vår övertygelses skull då blir vi "farliga", eller i en positivare tolkning - en förändringskraft för fred som stadsmakten Sverige inte rår på. Det är ickevåldshistoriens lärdomar till oss. När väl rädslans övervinns och ickevåldet släpps lös är det få krafter som kan stoppa framväxten av ett bättre samhälle.

Fred,
Martin

Ps. Det är nu med stor sannolikhet klart att Pelle och jag stannar på häktet åtminstone hela maj. Brev och besök välkomnas!

Betydligt mer kärleksfullt än "Prison Break"

Efter att ha sett "Prison Break" och otaliga amerikanska fängelsefilmer bar jag på alla möjliga föreställningar om hur jag kunde bli behandlad av mina medfångar och vakter. På det första häktet hade jag träffat vakter en hel del. De var ju hur schyssta som helst. Däremot hade jag knappt umgåtts med andra intagna. Så det var med viss oro och avvaktan som jag kom till häktet Drags där man umgås med sina medfångar många timmar per dygn. Första dagen vi var på vårt nya häkte stod jag och stirrade på anslagstavlan med information om vad som gällde på häktet. En kille med bröstkorg som Schwarzenegger kom fram och förklarade vänligt dagsrutinerna för mig. En annan dag meddela en vakt att min mamma hade sökt mig. "Klart att du ska ringa din mamma", sa en kille omtänksamt och fiskade upp en av avdelningens telefoner ur sin ficka. "Här, ring nu!" Eftersom Pelle och jag av etiska skäl inte äter eller dricker några produkter från djurriket får vi lite alternativa godsaker. som till exempel nyponsoppa. Så mycket att jag inte kan dricka upp allt vilket gjorde att jag ställde ut en liter nyponsoppa i den gemensamma kylen. En medelåldersman med småländsk dialekt knackade försynt på vår celldörr och frågade "Är det okej om jag tar lite av er nyponsoppa?" Inte nog med dessa vänligheter och tecken på omtänksamhet utan också den totala avsaknaden av minsta hot, trakasserier eller påhopp, varken verbala eller kroppsliga. Inte heller mot andra på avdelningen vad jag har kunnat märka under dessa två veckor på detta häkte. Med tanke på detta hade jag svårt att tänka mig att dessa människor skulle ha kunnat begå några grövre brott. Efter några dagar fick jag mod nog att fråga vad de var dömda för. Det var allt ifrån grov stöld, utpressning, misshandel, till grovt narkotikabrott och mord. Vissa av dem hade suttit halva sina liv i fängelse, andra lite yngre var på väg till Kumla för första gången. Jag gissar att de flesta föräldrar skulle vara lite nervösa för sina barn om de hamnade i det sällskap jag har här på häktet, men inte min mamma minsann. Jag berättade för henne hur schyssta de intagna var men också vad de var dömda för. "Åh vad spännande" utbrast hon. "Både du och jag är ju väldigt intresserade av olika människoöden."

Även kontakten mellan vakter och intagna är överraskande kärleksfull. En dag när vi var samlade för att återvända från rastgården ställde sig en medelålders kvinnlig vakt i mitten av alla oss män. "Kallt idag va!" sa hon och kände efter genom att lägga hennes händer på en stor killes kinder. "Fast du verkar ändå hålla värmen." En tandlös äldre man la sina händer mot vaktens kinder och frågade "Är inte jag kall då?" Jag kommenterade senare till samma vakt att det verka vara en förvånansvärt bra stämmning här på häktet. "Det är Norrköpings-andan", sa hon och berättade att interner från andra ställen ofta är förvånade över att vakter och interner umgås och pratar så pass mycket på avdelningarna. Men snart kan "Norrköpings-andan" var ett minne blott. År 2016 skall ett nytt fängelse byggas i stan, men då vill inte denna vakt vara med längre. "Nej, tack. Jag kommer inte att sitta bakom en fönsterruta och trycka på en knapp hela dagarna. Så kommer det att bli, För att idag pratas det bara om säkerhet, säkerhet och säkerhet", suckade hon. Men det är då det. sju år kvar. Man kan ju hoppas att de politiska strömningarna inom rättsväsendet har ändrats tills dess så att vakter även 2016 kärvänligt kan känna på de intagnas frusna kinder.

Fred,
Martin

Kollo i cell 6 på häktet Drags i Norrköping

Den 6 april flyttades Pelle och jag till Norrköpings andra häkte på Dragsgatan, Sveriges äldsta häkte. Den enkla anledningen till flytten var att de behövde våra enkelceller till andra med restriktioner (till exempel att de inte får träffa några andra). Det tråkiga var att Annika inte kunde följa med oss eftersom endast män sitter här på "Drag's". Om vårt första häkte i Norrköping (på Stockholmsvägen) var som ett charterhotell så är häktet Drags som ett kollo.

Det skall erkännas att jag aldrig har varit på kollo men jag kan tänka mig att det har många drag av mitt nuvarande liv i detta häkte. Precis som på ett kollo är man här några veckor eller kanske ett par månader och får chansen att träffa nya människor. Det är enkelt möblerat med våningssängar, två stolar, en vask och ett skrivbord på varje rum. Alla måltider äter man gemensamt med de övriga intagna. En lång kö bildas snabbt när maten kommer och ofta frågas det efter om det inte finns mer mat. Efter frukosten går vi alla ut en timme på rastgården, stor som en normalstor fotbollsplan med en grusplan, gräsmatta och en rabatt med påskliljor som blommar. Några sitter i solskenet och spelar kort, några spelar fotboll, nästan alla röker. Två gånger i veckan är kiosken öppen, en lucka på en av byggnaderna på rastgården. Här köper jag telefonkort, frimärken, chips och en TV-bilaga. "Du tar alla mina frimärken" klagar kiosktanten leende när jag köper två ark frimärken.

På eftermiddagen när posten kommer är det fest! Fina hälsningar har kommit från kända och okända, även några utlänska, från USA och Schweiz!Min mamma skickade en femtiolapp så att jag kunde köpa lite påskgodis - gulligt! Fyra dagar i veckan får vi en timme på gymmet. Styrketräningsmaskinerna är de populäraste. Jag håller mig mest till motionsmaskinerna. Min favorit är crosstrainern, där man går upp och ner samtidigt som man spakar fram och tillbaka med händerna - svetten porlar. På slutet av gympasset kan man titta in i biblioteket som ligger bredvid. Igår lånade jag några romaner och en bok om livets mening.

Det är förvånansvärt smidigt att på vår avdelning dela två toaletter på knappt tjugo man. Särskilt med tanke på att de rätt ofta används till tjuvrökning, eftersom häktet är rökfritt sedan 2007.Sänglampor, klockradio och cd-spelare är förbjudet i cellerna eftersom deras elektroniska kontakter så ofta används till att tända cigaretter med. Trist för mig som har ett starkt behov av att lyssna på musik!

I torsdags övergick kollo-känslan till att mer likna konfirmationslägerkänslan. Vi bjöds ner i häkteskyrkan vilket tydligen bara sker cirka varannan månad. Det förvånade mig att en så stor andel, nästan alla (inklusive en muslim), hängde med på gudstjänsten. Denna häkteskyrka, landets äldsta invigd 1791, är inrymd i häktets huvudbyggnad. Frikyrklig känsla i sin enkelhet med vita väggar, rejäla kyrkfönster som släpper in rikligt med ljus på de gamla kyrkbänkarna. Smånervösa som konfirmander, tisslande och tasslande, sätter vi oss ner, klädda i våra gröna mjukisutstyrslar. När alla är tänkta att läsa med i gudstjänst-häftet eller sjunga med i psalmerna är de flesta av oss däremot käpptysta. Svältfödda på musik njuter vi när den unga kvinnliga kantorn stämmer upp i skönsång. Vid förbön erbjuds vi att tända ljus och sätta i ljushållaren. "Får man tända mer än ett", frågar en intagen. "Tänd så många du vill", säger den ena prästen.

Klockan kvart i fem kommer lägerledarna... nej, jag menar vakterna, och säger godnatt och låser dörren till vårt rum.

Fred,
Martin

Fem månadrs fängelse = domen för försök till att avrusta ett Jasplan

Den 21 april kl 11.00 ringde Pelle och jag upp Linköpings tingsrätt för att få reda på vår dom. Jag blev dömd till fem månaders fängelse och 150 000 kr plus ränta att betala solidariskt tillsammans med Annika och Pelle, mina medåtalade. Alla tre blev vi dömda för "försök till sabotage". Annika och jag blev även dömda för "brott mot lagen om skydd av samhällsviktig anläggning" pga en vapeninspektion. vi genomförde tillsammans med åtta andra ofogare under Disarmlägret sommaren 2008. Annika fick sex månader för att hon hade gjort ytterligare en aktion i Karlskoga i oktober förra året. Pelle var "endast" åtalad för Jasavrustningen så han fick inte mer än fyra månader.

Läs hela domen här i pdf-format >>

Så hur känns det nu? Framför allt en lättnad att straffet inte var betydligt längre. Vi hade gissat runt ett halvår men man vet ju aldrig. De skulle ha kunnat drämt till med flera år och det hade känts tufft! Vid lunchen frågade de andra intagna vilken dom vi hade fått. När vi meddelade de möttes vi av glada tillrop. Grattis! Det var ju ingenting. Många som sitter här på häktet har fått domar på 5-10 år. Fem månader är knappt värt en axelrykning för dem. Det är nyttigt att få deras perspektiv. Plötsligt känns fem månader som en kort tid. Jag har dessutom suttit av en månad redan här på häktet. Om man sköter sig släpps man efter två tredjedelar av straffet, vilket betyder att jag har drygt tre månader kvar att sitta av. Känns helt okej, särskilt eftersom det har gått så bra hitintills. Det vi nu har att ta ställning för är om vi skall överklaga domen eller inte. Det skulle innebära att vi får vara kvar här på häktet i åtminstone 6-7 veckor till innan en ny rättegång hålls i hovrätten. Fördelarna är att kunna få ner straffet och att få ännu en möjlighet att lyfta den viktiga frågan om svensk vapenexport. Nackdelarna är att straffet kan bli högre och att vi får vänta med att flyttas ut på anstalt. För även om livet är bra här på häktet så längtar hag ändå efter lite mer frihet, till exempel att inte behöva säga till när jag skall gå på toaletten och möjligheten att få lyssna på musik. Om vi inte överklagar så flyttas vi till en anstalt inom en till två veckor.

Rätten förklarade också att vi inte kommer att släppas fria mellan häkte och anstalt. Visst hade det varit sköt att smaka frihetens sötma ett tag, men samtidigt kanske det är lika bra att beta av sin tid nu när jag ändå är inne i detta liv. Förutom att det var en lättnad att straffet inte var längre är det också skönt att veta när jag kommer ut så att jag kan börja tänka på och planera för tiden efter fängelse.

Ett frågetecken som dock återstår är vad utfallet blir av Alvins och min överklagan av vår dom på fyra månader från Eskilstuna tingsrätt. Det lär dröja många månader innan vi får reda på det.

Vad som än händer så älskar jag att få brev från er, så fortsätt gärna att skicka till Norrköpingshäktet!

Fred,
Martin

Jasrättegång och tillbaks till häktet

Den 14 april var datumet som vi väntat på i drygt tre veckor. Det var nu vår skuld eller rätt skulle avgöras av staten. Det var dags för rättegång i Linköping. Nyrakad stod Pelle och jag och väntade på att vakterna skulle hämta oss från vår cell. "Jaha, nu var det dags", sa vakten när han öppnade. Vi blev ledda till utgången där vi fick ta på oss våra civila kläder och handbojor. Bakom plexiglas i Linköpings tingsrätt såg jag trogna vänner och ofogare. Kramar omöjliggjordes effektivt gemon denna anordning men även verbal kommunikation. Karin höll upp orden "HEJA!" skrivna på ett kollegieblock. Viktigast var trots allt att ha dem i ryggen, bokstavligt, när vi satte oss ner för att påbörja förhandlingarna. En bit in i rättegången skickades en papperslapp till domaren. Han tittade upp irriterat och meddelade att en nämndeman hade meddelat att han jobbade på Saab. "Jag kan ju inget annat än att konstatera jäv och göra paus i förhandlingen tills vi kan hitta en ny nämndeman." sa domaren. Detta gav oss åtalade Annika, Pelle och jag - en tid för återseende efter att vi varit åtskilda från Annika i en vecka. När rättegången återupptogs vandrade åklagaren runt med en 1.5 kilo tung handslägga så att vi alla fick känna på dess tyngd. Han yrkade på att vi skulle dömas för försök till sabotage eftersom enligt honom kunde ett eller ett par Jasplan från försvarsmakten försatta ur bruk vara en "avsevärd betydelse för rikets försvar" (som det står i lagboken). Våra advokater och vi tyckte inte att det var rimligt att det skulle bedömas som sabotage eftersom vi var ute efter exportplan som inte alls har med Sveriges försvar att göra. Vi sa visserligen att om vi inte hade lyckas hitta några exportplan skulle vi kunna tänka oss att hamra på ett eller flera Jas tillhörande försvarsmakten, eftersom dessa titt som tätt hyrs ut eller säljs till olika länder. Dessutom, hävdade vi, att det är absurbt att några utslagna Jasplan skulle ha betydlese för Sveriges försvar då vi har ett överskott på si så där 100 Jasplan.

Efter några vittnesmål och slutpläderingar (vilka jag hoppas skall finnas tillgängliga i bild och text snart) så var det bara att vänta. Vi hade inte väntat oss domen samma dag så det som vi var spända på var om vi nu skulle släppas från häktet eller inte. Det blev ingen frihet för oss denna dag. Sittandes med mina handbojor på mig igen på väg tillbaks till min cell i Norrköping kände jag mig lite låg. Jag hade sett fram emot att träffa släkt och vänner utanför murarna, kolla min mail och kunna lyssna på min mp3 spelare. Jag satt också och funderade på vad det betydde att de ville hålla oss fortsatt häktade. Den positiva tolkningen är att de tar oss på allvar och att vi faktiskt påverkar vapenindustrin men alla vi tre sa att vi inte hade några nya planer på nya aktioner. Jag är van att människor litar på vad jag säger! I en paus hade åklagaren satt till min advoikat "Säga vad man vill om de åtalade, men de är fruktansvärt trovärdiga". Det höll uppenbarligen inte rätten med om, eller så kanske de ville sätta dit oss. Vem vet?

Nu är jag i alla fall tillbaks i häktet i Norrköping och har redan börjat vänja mig vid tanken att vara här ett tag till. Domen kommer den 21 april kl 11.00. Om vi då väljer att överklaga förblir vi här i ytterligare 6-9 veckor. Om inte så förflyttas vi till en öppen anstalt inom en till två veckor efter domen. Som vanligt blir jag överlycklig när jag får post hit! Skriv gärna til: Martin Smedjeback, Dragsgatan 13, 60219 Norrköping.

Brev som har skickats till vår gamla häktesadress kommer fram en dag senare. De kommande dagarna kommer jag att återkomma till denna blogg med upplevelser från detta nya häkte.

Fred,
Martin

Chartersemester i cell 36

Om vistelsen på Linköpings polishus var som en retreat, så är min nuvarande vistelse på häktet i Norrköping påfallande lik en chartersemester. Det är inte ett all inclusive-paket (ingen alkohol eller obegränsat med glass ingår) men dock helpension och 24 timmars room service (OK, inte a la carte hela dygnet, men det finns ständig tillgång till hjälp).

Liksom man på morgonen på Mallorca kan skriva upp sig på vattenjympa eller bergsvandring, skriver man här upp sig om man vill styrketräna, duscha eller promenera på rastgården. Precis som på en utlandssemester kommer man iväg från sitt jobb, ringande telefoner och e-post som behöver ens uppmärksamhet. Man får tid att läsa romaner och reflektera... Slappna av. Det erbjuds ingen pay-per-view, men i alla fall åtta kanaler på en TV vid sängen. Ingen mini-bar på rummet, men jag har mitt häktesalternativ: en bokhylla med godsaker som chips, Gott och blandat, jordnötter, chokladbollar och även lite nyttigare alternativ som äpple och banan, som jag köpt från fikavagnen som kommer förbi två gånger i veckan.

Innan jag kom hit hade jag föreställningen att vakterna här skulle vara sura och elaka, kanske till och med lite sadistiska. Häktet är ju inte världens roligaste ställe och de som sitter här inne mår inte så bra i allmänhet. Men jag är glad över att jag hade helt fel! Vakterna är nästan lika leende och måna om att hjälpa en som vilken reseledare som helst. Jag har inte hört en enda elak och sur kommentar utan mötts av idel hjälpsamhet under de fem dagar jag vistats här (OBS, när du läser detta har det gått mer än fem dagar pga fördröjningen. Jag handskriver inläggen till mina vänner som publicerar dem).

Det finns 50 "bostadsrum" här på häktet. Vakterna är inte så många och ibland märker man att de är stressade - det blir inte så mycket tid för småsnackande, men det beror nog mer på deras arbetssituation än på dem som personer.

Jag kan ändå inte rekommendera detta "hotell" till alla. Den som är klaustrofobisk eller har svårt att ta emot hjälp eller order kommer antagligen tycka att det är påfrestande. Likaså den som har hamnat här på grund av misslyckanden eller har gjort många saker som han/hon har dåligt samvete för. Det gick ett teveprogram för ett tag sedan om ökande antal självmord i svenska häkten. Du har gott om tid att reflektera över ditt liv - för vissa kan det bli för mycket. Därför är det ett hett tips att komma hit till följd av en handling som du kan vara riktigt stolt över. En stor bonus är de många brev med uppskattande och peppande ord som du får om du gjort något som många tycker är bra för världen i stort.

Med risk för att åka dit (hit) för uppvigling, så kan jag verkligen rekommendera detta liv, i alla fall utifrån mina erfarenheter så här långt.

Fred,
Martin

En helt vanlig dag på häktet

Följande hände Martin Smedjeback den 30 mars 2009

06.50 Vaknar till musik från klockradion. Jag ligger i sängen ett tag och minns nattens dröm: att jag kollade min e-post i en datasal på häktet (det finns ingen datasal här och ingen annan tillgång till datorer).

06.55 Tvättar mig i handfatet på mitt rum och bäddar sängen.

07.00 Trycker på knappen på internradion och frågar vakten om jag kan gå på toaletten. En ung kvinnlig vakt öppnar. Jag frågar henne om det vara skönt att vara ledig i helgen (det hade det varit).

07.45 Frukostvagnen anländer till min dörr. Nu gäller det att vara på hugget. Detta är tillfället att lägga in beställning av dagens aktiviteter. Jag beställer telefon, promenad och samsittning. Jag frågar om jag kan duscha 15.30 efter att jag tränat på mitt rum. ”Vi är inget hotell. Du får duscha när det passar oss.” Där sprack visst min tes om häktet som ett charterhotell…

07.50 Jag äter två mackor med apelsinmarmelad och kaffe framför SVT:s nyhetsmorgon. Tomat- och gurkskivor som jag också fick sparar jag till senare.

08.05 Skriver klart en insändare till Östgöta korrespondenten.

08.30 Vakten hämtar min frukostbricka och jag lämnar ett brev som skall gå med posten och en ansökan om att få besökstillstånd för min kompis Thomas.

08.50 Jag hämtas upp till rastgården för promenad. När jag skickas ner i korridoren säger en vakt till en annan i sin walkie-talkie – ”36an kommer”. (36 = numret på min cell) – ”Uppfattat”. Jag hejar på de andra internerna när jag kommer upp till rastgården på taket med ett stålnät som enda objektet mellan mig och himlen. Detta är enda tillfället jag träffar de andra som är inlåsta här, med undantag av Annika och Pelle som jag beviljats samsittning med. Vi tre passar på att röra på oss och går varv efter varv på betongen.

10.00 Leds tillbaka till min cell där jag läser ”Humanity – a moral history of the twentieth century” av Jonthan Glover, en jätteintressant bok jag har lånat av Pelle.

11.03 Jag hör nycklarna i min dörr. Dags för lunch. Det blir quinoa, stekt lök, morötter och äpple. Jag intar måltiden på mitt skrivbord i sällskap av min bok.

11.33 Vakterna hämtar brickan och jag fyller min termos med hett vatten. Väl inne på rummet tillreder jag en kopp kaffe med snabb kaffet jag köpt från fikavagnen.

13.05 Samsittningsdax! Annika kommer först till mitt rum, Pelle lite senare med termos i handen och ett kuvert med lite snabbkaffe i. Idag är vi riktigt arbetsamma pratandes om hur vi vill lägga upp försvaret på vår kommande rättegång.

15.43 En vakt kommer in med telefonen till mig – det är min advokat – en av de få personerna som kan ringa till mig på häktet. Han berättar att mitt åtal från Disarm-lägret i Karlskoga från förra året också kommer att tas upp under den stundande rättegången.

16.01 Fikavagnen kommer äntligen. Den kommer bara två gånger i veckan så det gäller att passa på. Jag köper mörk choklad, läsk, en penna och kuvert.

16.05 Middagen anländer: en tekaka, tomat, gurka, banan och ananas och russin i två separata burkar.

16.35 Posten kommer – äntligen – jag började tro att jag inte skulle få några brev idag. Men det blir två brev från två fina personer. Höjdpunkten på dagen att läsa dessa!

17.15 Husmor själv kommer upp till min cell med en het tallrik spenatsoppa. Hon ursäktar sig så mycket över att hon glömde denna till middagen. Tyckte väl att första versionen av middagen var lite väl gandhiansk.

18.00 Kör en timmes styrke- och motionspass med hjälp av Paulo Robertos ”Träna en kvart om dagen” som jag hittade på häktets bibliotek. (varannan dag får vi träna i lokal med styrketränings- och motionsmaskiner).

19.00 Kör lyckoövningar. Skriver ner vad jag är tacksam för och saker jag har gjort bra under dagen.

19.15 Har bokat telefonen – ringer vänner och föräldrar.

19.45 Kvällsmat bestående av mackor, te, russin, tomat, gurka, banan och lite chips intas vid tv:n.

20.30 Skriver brev.

21.50 Kryper ner i min säng läsandes Labyrinten av Kate Moss.

22.50 Släcker lampan. God natt!

Fred,
Martin

Från polis till kriminalvård

På onsdagen den 25 mars körs jag från polisen i Linköping till kriminalvården på häktet i Norrköping. Jag förs in genom en dörr som det står ”inskrivning” på direkt vid ankomst. En rund skåning instruerar mig att ta av mig alla kläder och frågar om jag behöver en dusch. ”Gärna” säger jag och ställer mig under det heta vattnet i rummet bredvid. Mina privata kläder kommer att tvättas så att jag kan ha rena kläder till rättegången – omtänksamt!

Nyduschad och klädd i kriminalvårdens militärgröna mjukisutstyrsel plus badsandaler av märket KV, sätter jag mig och svarar på olika frågor. Har du haft tankar på att ta livet av dig det senaste året? De tre senaste månaderna? Tar du några droger? De frågar dock inte om jag har någon sjukdom eller speciella kostbehov. Jag får själv upplysa dem om att jag är vegan. De kan inte tillgodose alla behov, så jag får nöja mig med vegetarisk kost, blir svaret. Men senare kommer ändå utmärkt veganmat och en vakt säger att köket ska ta hem mer vegankost senare. Kanske kände de sig tvungna när de upptäckte att de hade tre veganer samtidigt?

Efter att jag skrivit under några papper förs jag till min cell som ska vara mitt hem de tre kommande veckorna, eller ännu längre. Det enda jag får med mig från min väska är mina pengar och frimärken. Jag börjar förhandla om att åtminstone få ta med mig det brev jag fick på polisstationen i Linköping och en bok om människans moral som jag lånat av Pelle. De ska ge mig besked senare, säger de.

Cellerna, som här kallas bostadsrum, är något mindre än dem på Linköpings polishus, men innehåller säng, bord, stol, vask, läslampa, bokhylla, riktig spegel, teve, klockradio, dock ingen toalett. En bit av väggen är alldeles prickig av intorkad tandkräm som är ett populärt medel att sätta upp bilder med i häktet. Över fönstret är två av tre persienner neddragna (och går inte att dra upp) och ett finmaskigt nät med små hål täcker hela fönstret – med andra ord är det tyvärr inte så mycket dagsljus som sipprar in.

Men idag (26 mars) fick jag stå med ansiktet i solen och njuta då jag erbjöds promenad på taket och till min glädje fick jag vandra med mina fredskompanjoner Annika och Pelle – första gången vi alla strålade samman efter att vi blev gripna på söndagsnatten. De verkade, liksom jag, vara vid gott mod.

Fred,
Martin