Att leva som kriminell - del 4: "bara fem månaders fängelse"

Knack, knack. "Här kommer posten", säger en kortvuxen kvinnlig vakt med lång blont hår. Ah, dagens höjdpunkt - att öppna posten. Idag var det riktigt många brev. En varm känsla sprider sig i min kropp - det finns flera som tänker på oss som sitter inlåsta. Vad jag är tacksam för det. Ett brev från USA innehåller The Nuclear Resister - en liten tidning om civil olydnadsaktioner för fred. Avrusta kampanjen är med på förstasidan - kul! Min stödperson Thomas Helgeson skriver på ett vykort att Ofog kommer att tilldelas 2009 års demokratipris av föreningen Ordfront - fantastiskt!

Middagen anländer i plåtkantiner. För oss veganer blir det grönsakssoppa, bröd och torkade aprikoser till efterrätt. Köttätarna klagar på sin mat. "Ta gärna av vår soppa", säger jag, vilket två av dem gör. "Detta var mycket godare", säger den ena som provar soyamjölk för första gången i sitt liv. De är minsann mycket mer öppna för nya intryck än till exempel min pappa som alltid vägrat pröva min veganmat, tänker jag.

Under middagen frågar en intagen Pelle och mig vad vi är dömda för. Pelle berättar om vår avrustningsaktion på Saab och att vi fick fyra respektive fem månader för "försök till sabotage". "Så lite", säger en av dem. "Om någon av oss hade gjort samma sak kan jag lova att straffet hade blivit mycket högre". Pelle berättar vidare att under vår rättegång var domaren tvungen att byta ut en av nämndemännen för att han arbetade på Saab och alltså därför var jävig. "Åtminstone somnade inte några av era nämndemän som en av dem gjorde under min rättegång", säger killen med nazist-tatueringarna. Flera andra i soffan intygar att samma sak har hänt dem. "I svenska rättegångar är man dömd på förhand, oavsett om det finns bevis eller inte". konstaterar en annan intagen dystert.


När vi tar en kopp kaffe på maten kommer en medelålders man in med prästkrage och en tröja där det står "Svenska Kyrkan". Jag känner igen honom från en gudstjänst han höll i vår häkteskyrka (landets äldsta, invigdes 1791) för några veckor sen. "Är det okej om jag slår mig ner här en stund", frågar prästen försynt. "Javisst", svarar jag. "Ta gärna en kopp kaffe." Han säger att det är svårt för honom att verkligen sätta sig in i hur det är att sitta inlåst. "Du är varmt välkommen på vår nästa aktion mot svensk vapenexport så får du prova på riktigt" föreslår jag. "Nja, jag tror inte det", säger han"men min fru kanske ställer upp" Hon är mer engagerad i fredsfrågan än jag." Vi säger hej då till prästen och gör oss redo för kvällsinlåsningen. Jag tömmer min "kissanka" (plastbehållare för om man vill uträtta sina behov utan att behöva ringa på vakten då man är inlåst) och desinficerar den med rengöringsmedel. Bunkrar upp med bröd, apelsiner, marmelad, soyamjölk och cornflakes i min bokhylla för att ha till kvällsmålet. "Vi ses imorgon", säger min granne i cellen mitt emot mig. KVart i fem säger vakten godkväll och låser min celldörr. Lugnet infinner sig. Resten av kvällen ägnar jag åt läsning, brevskrivande, ätande, lätt styrketräning framför tv:n i en timme och innan jag somnar tittar jag på en film. Ännu en dag i kriminalvårdens omsorg är avslutad.

God natt,
Martin

Att leva som kriminell – del 3: en kopp kaffe med en nazist

Mätt av maten och trött av förmiddagens gymnastiska övningar lägger jag mig ned i sängen. Cellerna måste vara ordentligt ljudisolerade för jag hör inte ett knyst från mina grannar. På cellväggen finns en dialog nedskriven av två av mina föregångare i detta rum. Den förste skriver ”Fuck jail”. Den andre ”Why? We have it all here. Like a spa weekend”. Kul att inse att det inte bara är Pelle och jag som upplever fängelsetiden på detta sätt. Jag går upp och fyller i en blankett för besökstillstånd. För varje person man vill ha besök av eller ringa till måste man be om lov. Vakthavande befäl kom upp en dag till vår avdelning och sa till mig att jag minsann fick hålla igen på mina ansökningar. Mina runt trettio stycken var tydligen i överkant. Jag sätter mig vid mitt skrivbord och skriver några brev. Sven Wollter får ett tackkort för att han valt att skriva under vårt upprop och underteckna en stödartikel på Dagens Nyheters debattsida. Ett brev till en av våra fantastiska stödpersoner på utsidan Anna ”Alvin” Andersson, blir det också. Jag är nyfiken på om hon har lyckats lägga ut rättegångsvideon från Linköpings tingsrätt på nätet.

Halv två låses min dörr upp. På denna avdelning är det vanliga trädörrar och inte massiva ståldörrar som på den andra. Dörren åker lätt upp och en vakt säger hej. Kaffesuget gör att mina steg styrs mot köket. En musikvideo med rapparen 50 cent spelades på tv:n. Jag slår mig ned i soffan och bjuder två andra intagna på min 70% cocoa marabou-chocklad. ”Är den vegansk?” frågar en av dem. ”Faktum är att jag nyligen upptäckte att den innehåller smörfett, så den är inte helt vegansk”, svarar jag. ”Nu förlorar jag respekt för dig, killen. Du håller ju inte på dina principer”, säger han, skrattar och tar en bit. Den andra killen är kort och bredaxlad, har rakat huvud med smala snälla ögon. Sittandes nära honom kan jag studera hans kraftiga överarmar som är fyllda av tatueringar. En hel del av dem är symboler för nazismen och asatron. Av någon anledning börjar vi prata om Järntorget i Göteborg. Jag berättar mina starkaste minnen därifrån är från EU toppmötet 2001 när restauranger och affärer på detta torg var igenbommade med träplankor. ”Mina starkaste minnen därifrån är slagsmål med vänsteraktivister från till exempel AFA”, säger han. Jag inser sakta att här sitter jag och tar en kopp kaffe och har en trevlig pratstund med någon som kanske skulle vilja slå ner mig av politiska skäl om platsen och tiden vore en annan. Jag tvivlar inte på att jag hamnar i ”vänsterfacket”, som den fredsaktivist jag är, i denna killes ögon och ändå har han behandlat mig med vänlighet och respekt under vår vistelse tillsammans. Han antyder att han lämnat extremhögern, men när jag plockar upp ett exempel från Ordfront magasin utbrister han ”Den tidningen duger bara att torka sig i arslet med”, vilket jag tolkar som att han åtminstone ännu inte har anammat vänsteråsikter. Hans kompis tar i alla fall nyfiket upp Ordfront och bläddrar i den.

Jag har alltid ogillat slagorden ”Bort med nazisterna från våra gator” som ofta ropas i olika varianter under första maj-demonstrationer. Jag tänker att det är väl den nazistiska politiken vi vill göra oss av med , inte människorna som står bakom den. Och för att åstadkomma detta krävs det väl istället flera nazister på våra gator, eller ännu hellre på kaffeer eller bibliotek, så att flera fredliga möten över politiska avgrunder kan ske. Eller varför inte fler möten på häkten och fängelser mellan höger- och vänsteraktivister i Sverige över en kopp kaffe och en bit choklad?

Fred,
Martin

Att leva som kriminell - Del 2: Vikten av att äta kött för att kunna försvara sin kvinna

Efter promenaden är det en lucka på tjuga minuter innan det bär iväg igen. Under en timme kan man antingen studera eller gå på gym. Denna möjlighet erbjuds fyra dagar i veckan. En äldre man har en tyska bok under armen. Han går in till höger där lärare finns som hjälper dem som vill läsa in grundskole- eller gymnasienivå. Här finns också ett bibliotek. Men de flesta av oss viker in till vänster, till gymet. "Vad skall du köra idag?" frågar en intagen en annan. "Axlar, och du?" "Ben". Det är så man ökar muskelmassan maximalt, får jag lära mig, genom att köra en muskelgrupp per dag. De allra flesta går in i styrketräningsrummet där det finns allehanda maskiner. Pelle och jag håller oss enbart till motionsrummet där det finns löpband, rodmaskin och träningscyklar. Vår favorit är crosstrainern där man gör en cirkelrörelse med fötterna samtidigt som man med armarna drar i spakar. Efter 30 minuter, 4.1 kilometer senare och 376 kalorier förbrända på denna maskin dryper svetten. Nog med motionsträning för idag. Efter lite stretching går jag över till biblioteket och bläddrar i några böcker.

Väl tillbaka på avdelningen tar jag tag i min handduk och schampo och försöker komma först till duschen. Vi är åtta på avdelningen som delar på en dusch och en toalett. Det går förvånansvärt smidigt. Egentligen får man inte ha schampo och deodorant på rummet (vet inte varför) men det har jag ändå. Minimal civil olydnad på häktet minus öppenheten för jag gömmer hygienartiklarna för vakterna.

Det serveras en currygryta med ris till Pelle och mig. Pannbiffar, potatis och brunsås till de andra. Vår veganmat genererar ofta djurrättsliga samtal. Killen med de mest muskellösa armarna på avdelningen berättar att han jobbat på Scan. Han berättar om hur hans kollegor ofta drev på grisarna med deras strömförande påkar allt för hårt enligt hans tycke. "Jag har större förståelse för ert djurrättsengagemang än för ert hamrande på vapen", säger den före detta scanarbetaren. Killen bredvid honom i soffan berättar att han var vegetarian i ett år efter att ha sett ett reportage om djurindustrin på Uppdrag Granskning. "Du skulle i alla fall vara starkare om du åt kött", säger en man dömd för utpressning. "Det tvivlar jag på. Jag heller inget behov av att vara starkare än idag" svarar jag honom. "Men vad gör du om du är ute med din flickvän (har för övrigt ingen flickvän...) och två stora killar vill ta henne? Då måste du ju kunna försvara henne!" säger han som om det vore en självklarhet. Intressant (och lite deprimerande) att denna idé om att mannen med sin muskelkraft bör försvara sin "värnlösa" kvinna. Lunchen är slut. Jag tar med mig en kopp nybryggt kaffe på mitt rum och avnjuter det med en bit mörk chocklad. Vakterna låser dörren.

Fred,
Martin

Att leva som kriminell - Del 1: fysiska och mentala murar

Solljuset som skiner in genom fönstret väcker mig strax efter sju. Jag slår upp ögonen. Jag stannar kvar i sängen ett tag och dagdrömmer. Vakterna öppnar inte förrän 8.30. Jag kan lugnt ligga kvar. Jag tittar mig omkring i min rymliga cell. På ena väggen en stor teckning av en bil som spyr ut avgaser, på den andra står det med halvmeterlånga bokstäver "Mellanmjölk" och på den tredje "Leverpastej" med lika stora bokstäver. Visste någon att en miljöpartistisk vegan skulle flytta in här och var väggdekorationerna tänkta att reta mig? Det funkar i alla fall inte. Jag mår för bra för det. Men för några dagar sedan var det en liten dipp i humöret. Då blev Pelle och jag hastigt förflyttade till en ny avdelning. Jag hade hört om killar som blev flyttade för att de var för stökiga, men i vårt fall var det för att vi var "för lugna"! Det kändes lite olustigt att bli uppryckt med en sådan fart nu när vi kände oss hemma på vår förra avdelning. Pelle fick ett enkelrum och jag ett dubbelrum. Ingen annan bodde i mitt nya rum, men när som helst kan det flytta in någon. Och jag som tyckte att det var så skönt att få ha mitt eget krypin... Men om jag har tur så hinner jag få ett enkelrum innan någon flyttar in i mitt rum. Tyvärr har min vackra utsikt över vattendrag och utslagna träd byts ut mot en sopstation. Jag saknar också att h ett handfat på mitt rum. Här gäller det att fylla alla sina flaskor med vatten innan inlåsning 16.45 och borsta tänderna får man göra över papperskorgen.
Men här finns fördelar också. Det är lugnare, betydligt renare och mer kamratlig stämning.

Vid morgonupplåsningen går jag ut till vardagsrummet där det finns ett matbord och en snygg soffa med soffbord. En intagen knappt 40 år med snyggt hår håller på att sätta på kaffet. ”Har du sovit bra?”, frågar han vänligt. ”Ja, själv då?”frågar jag tillbaka och sen beklagar vi oss över kuddarnas undermåliga kvalité här på häktet. En stor kille i trettioårsåldern med armarna fulla av tatueringar kommer in för sin frukost. ”Har du sovit gott?”, frågar han mig. ”Drömt om fler aktioner mot vapenindustrin? Du ligger väl inte på latsidan”, skämtar han. Jag äter två marmeladsmörgåsar med kaffe medan jag bläddrar lite i DN som kommer hit varje morgon.
Direkt efter frukost är det promenad ute på rastgården. Solen skiner idag igen. Vad skönt! Jag vänder mitt soltörstiga ansikte mot solen med slutna ögon. Medan vakten låser avdelningsdörrarna bakom mig. ”Martin” skriker en storvuxen man i fyrtioårsåldern som kommer från vår förra avdelning. ”Hur är det på den nya avdelningen? Inte lika bra som på vår va?”

På rastgården blir det kö när nästan alla skal ha eld från vakterna till sina cigaretter. Pelle och jag börjar gå runt rastgården. Pelle vill alltid börja med ett ”njutningsvarv” – där vi går i tystnad och bara njuter av den friska luften och solens varma strålar. I rabatten har tulpanerna slagit ut och en fiskmås har byggt ett bo. Där ligger tre ägg som väntar på att omvandlas till liv. Pelle och jag kör vår sedvanliga rapport där vi ger varandra tillfälle att tala om hur vi mår och vad som har hänt sen vi sågs sist. Denne morgon, liksom de flesta, mår vi båda bra. Pelle berättar att igå kväll läste han ut ännu en roman av Erich Maria Renarque. Jag delar med mig av ett TV-program från gårdagen om människans evolutionära utveckling. Vi slår följe med en kort kille, runt trettio, med ett vänligt leende. Han skall förflyttas till kumla om några dagar. Där skall han avtjäna ett sex år långt straff. ”Ska bli skönt att få ett permanent hem efter alla omflyttningar på olika häkten”, säger han. Vi frågar honom om han kan rekommendera någon bra öppen anstalt (den lägsta säkerhetsgraden på fängelser i Sverige, som Pelle och jag antagligen blir skickade till). Ja, Skenås är ett bra ställe”, säger han och tillägger ”men var beredda på att det på vissa sätt kan kännas jobbigare än att sitta i häkte.” Han förklarar att här i häktet har man inga val. Man slussas runt och dörrar låses bakom en hela tiden. På ett fängelse med låg säkerhetsgrad finns inga murar eller stängsel. Där kan man rymma när man vill under dagtid. Så istället för fysiska murar måste man bygga upp mentala murar som gör att du inte flyr. Det kan vara påfrestande. Jag börjar fundera över alla de mentala murar vi bygger för oss själva i det ”fria” livet. Om hur man bör vara, göra, se ut etc. Men jag säger inget. Vår vän somär på väg till Kumla kommer att ha nog av de fysiska murarna under de närmaste åren.
”Martin, ska du inte vara med?” skriker en kille med rakat huvud. Jag ursäktar mig själv från mitt sällskap och springer ut på fotbollsplanen. Det är inte alla i matchen som förstår svenska men fotboll är ett ordlöst språk. En kille från Balkan i mitt lag gör ett mål. ”Snyggt”, säger jag, håller ut handen som slås lätt tillbaka av killen som nu ler nöjt över sin prestation. En skåning med en cigarett i handen skjuter iväg en rökare som tyvärr går över muren. Matchen är slut för idag.

Fred,
Martin

Budskap från en häktescell

En inblick i de kriminellas värld blir ofta en bieffekt av att använda sig av civil olydnad. Efter att ha varit inburad i mer än en månad har jag genom samtal med de andra på häktet blivit introducerad till hur flera av dem kom hit och vad de är dömda för. Vi har än så länge inte gått in på djupet och pratat om värderingar och världsbild. Detta och mer kan man få en idé om genom att titta på väggen vid min säng i min cell. Nedan presenteras axplock av dessa meddelanden nedtecknade de senaste åren av mina föregångare i min nuvarande cell: (inga stavningsändringar har gjorts)

Fuck the system
OG - Original Gangsters
Öga för öga
Kärlek, respekt, kompis
Kristian väskryckaren
Jävla dagis
Crazy kid
Malmö Altin - Grov rån 1 år 2 mån
Henke Grov narkotika 8 år Göteborg
Ingen oskuld. Livet knullar alla.
The knife killer
Litauen
Fuck värden
Stand up and fight for your land assholes
PKK Kurdistan
"Kvinnorna hörde jag skrika och barnen snylta för bröd men stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död." Nils Ferlin
Vi måste säkra vår existens för vårt folk och en framtid för våra vita barn!
De som jobbar här är djur som helst vill vara snutar men pga svåra trauman från barndommen så fick de nycklar så de kan ge igen. Hur kan man sova gott när man låser in folk som de gör, sjukt.
"Bli inte bög bara för att du är i häktet."
Hurra för häktet (obs - inte jag som skrivit detta)

Fred,
Martin