Igår släpptes jag från fängelset efter 100 dagars frihetsberövande. På den stora dagen vaknade jag vid sex även om väckarklockan stod på tjugo över sju. Jag kände lite oro i kroppen. Lite som resfeber men starkare. Ni som har läst min blogg vet att jag överlag har haft det mycket bra i fångenskap. Men att hållas inlåst en längre tid är ändå en extrem situation. Det kan tyckas konstigt att när man äntligen ska släppas ut i friheten har besvär, men det är ett vanligt fenomen som går vid namnet mucksjukan. Dels lär det bero på att man blir mer angelägen att komma ut när ens frigivningsdatum närmar sig. För mig var det nog också steget ut till ett liv i frihet. Det är trots allt en omställning man får göra. Nu efter ett drygt dygn av frihet har jag nästan acklimatiserat mig fullständigt.
Det var en häftig frihetskänsla att färdas fort fort fram genom det vackra svenska landskapet i X2000-tåget mot Malmö. Efter att ha tvingats till stillhet under en längre tid så länge känns det nästan overkligt att kunna röra sig fritt med en sådan hastighet. Jag har saknat min fina bärbara dator. När jag satt på tåget med datorn i knäet, sj-kaffet i mugghållaren och en medtagen hummussmörgås från anstalten gick jag igenom bilder och videos som vi tog under förberedelserna för vår Jasaktion. Gjorde vi verkligen denna aktion? Känns avlägset och nästan drömlikt. Jag tittar tillbaks på en dagboksanteckning jag gjorde två dagar innan aktion. Så här skrev jag då: ”Jag är lugn inför aktionen. Vet att det inte lönar sig att vara nervös. Det känns som det får gå som det går, det är ändå bra. Så om vi grips innan vi hinner göra en avrustning så skulle det inte göra så himla mycket. Jag är lite orolig för säkerhetsrisken, att någon kanske kommer att använda våld mot oss men risken måste vara väldigt liten. Kommer att vara ganska läskigt att smyga omkring i mörkret, säkert kallt också.”
En av de första som ringde på min mobil var en man som är aktiv i Läkare mot kärnvapen i Göteborg som vill ha en talare på Hiroshima-dagen (6 augusti) och undrade om jag kan komma och prata. Detta var en perfekt frigivningspresent! Att bli tillfrågad och dela med sig för fler om fredsarbete och ickevåld. Precis vad jag behöver. Det kanske har varit en del av min oro. Vad ska jag göra nu när jag blir utslängd i friheten? Mitt liv är knappast utstakat, utan bostad eller jobb. Jag vet i alla fall att jag har ett stort behov att berätta om vår kampanj mot vapenexport och hålla utbildningar i ickevåld och lycka. Jag har verkligen saknat att hålla utbildningar(tips gärna om du tror någon kan vara intresserad). När jag reste mig från mitt säte på tåget för att stiga av la jag märke till att mannen jag hade suttit bredvid hade en väska med ett Jasplan! Chanserna är stora att han jobbade för Saab. Om jag hade sett det i början av resan hade det kunnat bli ett intressant samtal.
Nu är jag hemma hos mina föräldrar i Malmö där jag kommer att bo i sommar. Idag har jag cyklat till stan i solskenet – underbart. Känna vinden mot mig i hettan när farten steg. Vilken valfrihet i livsmedelsbutiken! Kiosken på anstalten hade ett ganska fattigt utbud. Jag gick och klippte mig under mitt besök i stan. Frisören verkade ganska chockerad över mitt vildvuxna hår. Förstår jag det eftersom jag inte fått det klippt på över fyra månader. Denna service erbjöds varken på häktet eller anstalten om man inte ville raka skallen (vilket jag inte var så pigg på). Senaste klippningen var i Indien när jag var där på nedrustningskonferens. Jag har också njutit över att ta del av det som Internet har att erbjuda. Åh, vad roligt det var att se en
minifilm om vår Jasavrustning som en skicklig ofogare har gjort. Dessutom hade Pelle gjort en suverän
TV-intervju vid hans frigivning.
Avrusta-kampanjen har hållit på ett tag nu men är knappast slut ännu. Det svenska rättssystemet håller den vid liv. Anna och jag har överklagat Eskilstuna-domen och detta ska tas upp i Svea hovrätt i Stockholm sen höst eller vår. Där kommer vi att få reda på om vi ska sitta de fyra månader vi blivit dömda till eller mindre. På onsdag kommer jag att ha mitt första möte i Malmö med
Frivården som ska försöka att rehabilitera mig och se till att jag inte återfaller i brott. Jag är dömd till att ha övervakning av dem under ett år. Om de lyckas kurera mig från min kriminella bana eller inte kommer jag att rapportera om på denna blogg.
Fred,
Martin
