Den 27 december 2009 höll jag nedanstående tal i Fredsrikskyrkan i Karlskrona.
Är det rätt att döda en annan människa? Ska vi lyda order och dra ut i strid då vår befälhavare kallar? Ska vi tillverka vapen som vi med god vinst säljer till länder som befinner sig i krig? Det tog lång tid för mig innan jag kom fram till något svar på dessa frågor.
Det tog betydligt mindre tid för de 11-åriga tvillingarna Jonna och Ellen, som jag hade förmånen att få lära känna förra året. De bor i Eskilstuna och deras lärare hade bett klassen lussa för det lokala vapenföretaget Saab Bofors Dynamics. Detta företag tillverkar bland annat granatgevär som används i Irakkriget och på många andra ställen. Jonna och Ellen sa till läraren att de vägrade vara en del av lussandet och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor.” Klassföreståndaren blev sur. Aldrig förr i skolans historia hade det varit någon som vägrat lussa för vapenfabriken.
Jag avundas Ellen och Jonna som vid en så tidig ålder redan hade kommit fram till ett tydligt ställningstagande mot krig. När jag var 17 år och skulle mönstra hade jag knappt funderat över dessa frågor och visste ärligt talat inte vad som var rätt. Jag hade blivit kristen vid min konfirmation när jag var 15 år och var aktiv i Kyrkans ungdom i min lokala församling. Men ledarna i min församling hade inte gett någon vägledning i hur man som kristen kunde tänka kring krig och fred. Eftersom jag inte hade några goda argument att avstå från militärtjänsten gjorde jag som jag blev tillsagd av staten och ställde mig till förfogande för den svenska militärmakten. Den skickade mig på grundträning på KA 2 i just denna stad, mitt första besök i Karlskrona. Sen placerades jag i en bunker på Ubåtsskyddskompaniet på Kungsholmen här i skärgården, där jag satt och lyssnade i hörlurar efter eventuella ubåtar som skulle komma in på svenska vatten. Under mina tretton månader i lumpen kom det aldrig någon u-båt…inte ens en mink, i alla fall inte under mina pass.
Det var inte förrän tre år senare som jag kom på andra tankar när det gällde det militära. Jag hade skickats av Svenska Kyrkan till ett nunnekloster i utkanten av Kairo. Men det var inte de koptisk-ortodoxa systrarna som under mina fem månader visade mig på en ny väg. Det var istället en svenskkyrklig präst som då var missionär i Egypten. Jag minns glasklart en promenad jag hade med honom genom Kairos gator där vi pratade om militären och den kristna tron. För första gången träffade jag en person som hävdade att det kristna kärleksbudskapet inte kan kombineras med att tränas i att döda. När jag kom hem till Sverige skickade jag ett brev till Försvarsmakten där jag sa att jag på religiösa och etiska grunder inte längre ville vara med i det militära försvaret. De godtog detta.
När jag började läsa på Lunds universitet blev jag aktiv i Kristna Studentrörelsen, KRISS. Denna förening expanderade min kristna tro. Här kom jag fram till att tron inte endast berör mitt eget liv, utan även vårt samhälle, även hela världen. Jag fick möjligheten att delta i ett utbyte med sydafrikanska studenter. I kåkstaden Soweto i Johannesburg fick jag för första gången i mitt liv se fattigdomens fula ansikte. Jag kom nära människor som levde i desperation, människor som inte hade mat och ingen tillgång till sjukvård. Innan dess hade jag inte sett mig som en rik människa. När jag landade i Sverige efter att ha lämnat den afrikanska kontinenten kände jag mig äcklad av överflödet jag själv levde av, i jämförelse med misären i den fattiga världen. Jag visste bara en enda sak, att jag ville försöka ändra på detta. Men jag visste inte hur.
Under min studenttid försökte jag att utforska hur det ha kunnat gå så snett – att vissa människor dog i svält medan många av oss i västvärlden lever i materiellt överflöd. Vad jag insåg mer och mer var att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern. "Because you're worth it", För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss det där lilla extra har företagen framgångsrikt övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till, tror jag, att vi inte har särskilt mycket tid eller energi över för varken engagemang eller relationer.
Den amerikanska ickevåldskämpen Martin Luther King menade i talet Bortom Vietnam att vi måste ”gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle". Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009. Den globala fattigdomen är det största beviset för detta. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting istället för människor. På vissa äldreboende i Sverige har många äldre inte fått gå utomhus en enda gång på flera månader, på grund av för lite personal. Det finns inte pengar, säger man. Samtidigt kan politikerna ösa miljard efter miljard över banker vid varje finansiell kris.
Efter mina studier kände jag att jag hade förstått lite mer av några av de problem vi står inför som mänsklighet. Men det var fortfarande en gåta för mig hur man kan förändra. Då fick jag jobb på Kristna Fredsrörelsen och fick under sju år möjligheten att studera och undervisa i ickevåld. Vad jag fann gav mig hopp. Jag lärde mig om ickevåldsaktioner av olika slag: strejker, demonstrationer, sit-ins, die-ins, bojkotter, blockader, namninsamlingar, ordervägran, civil olydnad och många andra ickevåldsmetoder. Dessa har använts för att bekämpa diktaturer, uppnå mänskliga rättigheter och skapa fred.
Jag upptäckte att det hade skett flera ickevåldsrevolutioner under de senaste årtionden som jag tidigare knappt hade hört talas om, som till exempel det ickevåldsliga störtandet av diktatorn Milošević i Serbien. Natos bombningar hade inte lyckats få bort honom, men det hade en liten ickevåldslig studentrörelse.
Det hade också skett mindre aktioner, som jag inte kände till. Till och med i staden jag själv växte upp i. Bussarna i Malmö hade en regel att personer med rullstolar inte fick åka med deras bussar. Detta var något Förbundet Unga rörelsehindrade ville förändra. Vad gjorde dem? Jo, de åkte fram i sina rullstolar och ställde sig både framför och bakom en buss. Bussen kunde inte röra sig ur fläcken. Media var där och rapporterade om hur rullstolsbundna diskriminerades. Två dagar senare meddelade bussbolaget att regeln var borta. En otroligt effektiv ickevåldsaktion.
Efter att ha undervisat i ickevåld under sju år ville jag omsätta teorin om ickevåld i praktiken. Jag avslutade min anställning på Kristna Fredsrörelsen och har under de två senaste åren ägnat mig åt motstånd mot den svenska vapenexporten. Jag deltog i två avrustningsaktioner där jag och några andra fredsaktivister tog oss in på vapenfabriker och med vanliga hammare oskadliggjorde vapen ämnade för export. För en av dessa aktioner satt jag 100 dagar i fängelse nu under sommaren.
Vi människor har uppnått stora ting. Miljoner människor har lyfts ur fattigdom, mänskliga rättigheter har uppnåtts, fler länder är demokratier än någonsin tidigare. Men dessa framsteg har inte skett med någon automatik. De har uppnåtts av vanliga människor som har engagerat sig tillsammans för att förändra samhället. Det är bland annat detta engagemang som jag tror är vad Jesu menade när han bad oss att älska vår nästa. En typ av organiserad kärlek. En kärlek som är större, som når fler än de vi kan se och ta på.
Den amerikanska presidenten Barack Obama har ännu inte infriat de stora förväntningar som har lagts på honom, men han har rätt i åtminstone en sak. Yes, we can – Ja, vi kan. Om vi vill kan vi förändra. Om vi vill kan vi skapa en värld där alla kan leva i fred och rättvisa. Och vi ska inte nöja oss med något mindre. För att vi är värda det.
