Den 17 juni 2010. I Norrköping byter jag till buss 440. På andra sidan gången sitter en medelålders man. Slitna jeans, solglasögon, ärrad, en prilla under läppen och tatuering på armen. Han har bara med sig en liten bag, en sådan man har på axeln. Jag är övertygad om att han också ska checka in på Skenäs. När vi börjar närma oss vårt slutmål ser jag att han sitter och sover. Ska jag väcka honom så att han inte missar att gå av? Men jag vågar inte. Tur är väl det för det visar sig att han inte alls skulle till Skenäs. En läxa som förhoppningsvis lär mig att i framtiden inte lika snabbt stämpla folk utifrån deras utseende!
När jag går av bussen i Östra Husby står Kriminalvårdens minibuss och väntar på mig. ”Är det du?” säger vakten och ler när hon går ut ur bilen. Lena (jag använder fingerade namn konsekvent i denna blogg när jag skriver om fängelset) träffade jag förra sommaren då jag var på Skenäs. Hon är en ung kvinna med fart som ofta tog initiativet till beachvolleyboll, fotboll och stavgång. Jag ler och skakar hennes hand. Med i bilen är en kvinna, drygt 20 år gissar jag. Jag känner inte igen henne. Hon verkar smått osäker. Jag frågar henne hur länge hon har varit på Skenäs. ”Bara fyra dagar” säger hon. ”Då har jag mer erfarenhet av anstalten än du” säger jag och ler. ”Då får du väl lära upp mig” säger hon och ler tillbaks. ”Hur är det på Skenäs nu förtiden” frågar jag Lena. ”Det är lugnt” säger hon. ”Vi har bara halv beläggning just nu, omkring 50 intagna tror jag att det är”. Vi kör igenom det frodande östgötska landskapet. Solen skiner från klarblå himmel. Vi kommer fram till anstalten där jag var fem veckor förra sommaren. ”Puh, det är riktigt varmt idag” säger den nya vakten när vi går ut ur bilen. Hon drar lite i hennes blå långbyxor för att få in lite luft. ”Får ni inte kortbyxor i den här värmen?” frågar jag. ”Nej, vi måste har långbyxor”, svarar hon. ”Orättvist, eftersom vi intagna får ha shorts” säger jag.
Vi går in på centralvakten som är huvudkontoret för vakterna på anstalten. Jag får hjälp av två vakter att bära in alla mina prylar. ”Det ser ut som att du ska flytta hit!” säger en vakt i växeln. ”Det ska jag ju också” säger jag, ”i alla fall tillfälligt.” ”Har du någon dom med dig” frågar en lite äldre kvinna. ”Ja” säger jag och fiskar upp domen från Svea hovrätt som intygar att Alvine och jag blev dömda till fyra månaders fängelse var”. Vakterna ber mig vänta utanför ett tag. Jag sätter mig på trappan utanför i solskenet. Hittar gårdagens DN som jag börjar läsa. Två intagna från den närliggande avdelningen kommer ut. De sätter sig på en bänk på andra sidan gårdsplanen och tänder upp sina cigaretter. ”Är du ny här?” skriker den yngre med svart slickat hår. ”Ja” skriker jag tillbaka. ”Vad sitter du inne för?” fortsätter han. ”Grov skadegörelse säger jag. ”Vad har du förstört?” Frågar han. ”Granatgevär” svarar jag. För att slippa skrika går jag och sätter mig bredvid dem på bänken. Den äldre sitter tyst och fortsätter röka. Den yngre fortsätter fråga om vår avrustningsaktion och jag berättar om hur det gick till när vi tog oss in på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna i oktober 2008 och hamrade på granatgevär inom en kampanj för nätverket Ofog. ”Ingår han också i ert nätverk?” frågar den yngre och pekar på Franciscus av Assisi som finns på bild på min blå t-shirt. ”Nej” svarar jag ”men man kan nog säga att han delade många av våra övertygelser om ickevåld”.
”Nu kan du komma in” ropar Lena från centralvakten. Jag blir hänvisad in i ett rum och sätter mig bakom ett skrivbord. ”Välkommen” säger en blond ung kvinna med ett fint leende. Hon bryter lätt men pratar perfekt svenska. Senare får jag veta att hon har sitt ursprung i Lettland. ”Jag vet att du har varit här innan men är det ändå okej att jag går igenom alltihop? Det är första gången jag skriver in någon och jag behöver öva.” säger hon. ”Javisst” säger jag. ”Jag ska ingenstans”. Hon frågar efter min adress, personnummer, min legitimation. När hon kommer till närmast anhörig får jag tänka till lite. De jag står närmast nu är mina två kollektivkamrater Annika och Pelle. Jag uppger Annikas namn och nummer eftersom Pelle inte alltid har sin mobiltelefon påslagen. ”Har du använt narkotika någon gång?” frågar hon. ”Har du någon gång behandlats för depression?”, ”Har du känt att du vill ta livet av dig de senaste dagarna”, ”Har du känt att livet inte är värt att leva den senaste tiden”. ”Nej” svarar jag på alla frågor som avfyras i snabb takt.
En medelålders vakt kommer in. När han ser mig skiner han upp och säger: ”Tjena Martin! Kommer du ihåg var vi träffades?” ”Ja visst gör jag det”, säger jag. ”På Dragshäktet när du var ny.” ”Just det, och sen sågs vi här när du kom hit till Skenäs förra sommaren.” Han sätter på mig den elektroniska bojan –en liten plastsak som sätts fast omkring nederdelen av mitt vänstra ben. Den lettiska kvinnan förklarar för mig att jag inte får gå utanför gränsen för anstalten som är markerad med små skyltar. Om jag gör det går ett larm och då vet anstalten att jag flytt. Jag ombeds ställa mig mot en vägg för att ett foto ska tas på mig med en kompaktkamera. Jag får inte hålla i en skylt med ett nummer som i amerikanska filmer. Mitt nummer läggs istället till med ett layoutprogram på datorn. Jag får numret 10-174. 10:an står för 2010 och 174 att jag är den 174:e intagna på Skenäs detta år. Men på anstalten spelar numret mindre roll. Man blir tilltalad med ens förstanamn, både av vakter och andra intagna. Har du någon speciell kosthållning? Frågar Drago. ”Vegan” säger jag. ”Vegetarian?” ”Nej, vegan” säger den lettiska vakten. ”Det stavas som det låter.” Jag får ett fint laminerat kort som fungerar som mitt id-kort här på anstalten. ”Vegan” står det i stora bokstäver under min bild och nummer. Jag får skriva under flera olika papper där jag intygar att jag med heder och samvete har läst och godkänt de regler som gäller på anstalten.
Innan jag lämnar centralvakten får jag blåsa i en alkomätare. Den visar på noll. ”Nu är det dags för urinprov”, säger den lettiska vakten. Jag åker iväg med henne och en manlig vakt till en byggnad på andra sidan anstalten. Jag leds in i en kal cell med skumgummimadrass och tjock ståldörr. ”Jaså, är det här ni har isoleringscellerna säger jag halvt på skämt, halvt på allvar.” ”Ja, just det”, säger den manliga vakten, ”men du ska nog inte behöva sitta här. Du verkar ordentlig.” Jag ombeds att ta av mig samtliga klädesplagg och ersätta dem med en morgonrock. Vakterna ber mig att gå in på toaletten och lämna urinprov i en plastkopp, som jag lämnar i en liten lucka i väggen. Medan jag gör det genomsöks mina kläder. ”Den här proceduren kan vissa känna obehag av”, säger den kvinnliga vakten, men jag tycker att vakterna sköter det med respekt och diskretion. Vi åker tillbaka till centralvakten och jag får en vit säck med kläder som ska räcka en vecka. Nu är det flip-flops, mysbyxor och ljusblå t-shirts med grå ärmar som gäller de närmsta 80 dagarna. Av de egna kläderna är det endast skorna man får använda inne på anstalten.
Förra gången jag var på Skenäs fick jag klagomål att jag hade med mig så mycket prylar som vakterna blev tvungna att gå igenom. ”Tänk på att inte ta med dig lika mycket nästa gång om du kommer hit igen” förmanades jag ganska strängt från vakten som tvingades genomsöka mina medhavda grejer. Därför var jag lite nervös inför hur vakterna denna gång skulle reagera över att jag hade med mig massvis av böcker, tidningar, högar av papper, kuvert, frimärken, pingisrack, pingisbollar, badmintonrack, badmintonbollar, viktmanschetter, joggingskor, hygienartiklar i necessär, jongleringsbollar, en bordsduk, en inramad bild av Martin Luther King, tangentbord, mus, kudde, ett ombyte kläder (för permission), plastfickor, pennor och min filofax. ”Hur mycket av detta vill du ha med dig in?” frågar en av vakterna. ”Han vill ha med sig in så mycket som möjligt” säger en annan av vakterna som jag känner sen min förra vistelse här. ”Precis” säger jag för att förtydliga. De båda vakterna går snabbt igenom mina prylar utan att knysta något om min stora packning. Vad skönt! ”Vad får han ta in av detta?” frågar den ena vakten den andre och håller up en hög av mina ”Att göra-listor”, adresslistor och gamla dagboksanteckningar. ”Allt utom domstolsdomar”, svarar han, Det enda jag inte får använda på anstalten (förutom kläderna) är kudden och liggunderlaget (som jag tänkte använda för sit-ups). Jag blir väldigt glad över att så pass mycket gick igenom! De två manliga vakterna tar in, de av mina prylar som gått genom kontrollen, till anstaltens minibuss och kör mig den lilla biten till avdelning tre där jag ska bo de kommande 80 dagarna.
Fred,
Martin
