Vapen i riksdagen

Den 17 juni infann jag mig här på anstalten i Skenäs. Jag tyckte att det var en passande dag eftersom det var då Sveriges vapenexport behandlades i vår riksdag.

Svenska Freds kansli var snälla nog att skicka mig protokoll från debatten. Det visar en diskussion med en skarp linje mellan blocken, där Moderaterna och Kristdemokraterna försvarade dagens enorma och relativt urskiljningslösa vapenexport medan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stod upp för en kraftigt minskad handel med vapen.

Flera från regeringen beklagade sig över att samsynen angående vapenexporten verkade ha försvunnit. För vapenkramare var det säkert bättre då Socialdemokraterna ensamma hade makten och Göran Persson satt med klubban i hand.

Nu verkar det vara andra tongångar när S är tvungna att dela makten med MP och V. Den rödgröna oppositionen sjösatte dagen till ära, den 17 juni, ett heltäckande förslag till en ny krigsmaterielpolitik. Hans Linde (V) sa: "Vår gemensamma målsättning är klar. Den globala vapenhandeln måste minska, och Sverige ska på detta område vara ett föregångsland."

I förslaget ingår att det ska utredas om möjligheten att införa ett demokratikriterium "som utesluter export till diktaturer" och även möjligheten att utesluta krigsmateriel till länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.

Göran Lennmarker (M) undvek att prata om vapen i debatten, trots att den handlade om vapenexporten: "Fru Talman! Max Andersson (MP) pratade återigen om vapen. Var försiktiga med att använda det ordet! Vapen är en underavdelning till krigsmateriel för strid."

Else-Marie Lindgren (KD) verkade inte heller förtjust i att Sverige skall förknippas med våra vapen, även om hon försvarade den rekordstora vapenexporten år 2009, då vi exporterade näst mest i världen, per invånare. "Det är oerhört viktigt att vi inte ser en fara i detta och målar upp det som att Sverige skulle vara en krigsnation i stora mått. Sverige är inte det (sic!). Vi är ett fredsälskande folk, och vi finns där för att också bevara freden med de medel som vi har", sa hon i debatten.

Jag tänker skriva till Hans Linde (V), Max Andersson (MP) och Kenneth G Forslund (S) och tacka för deras goda arbete i denna fråga. Forslund har jag inte hört nämnas tidigare men jag vet att Linde och Andersson har arbetat i flera år i vapenexportfrågan på ett mycket bra sätt. De är värda vårt stöd för detta! Jag har insett att vapenexportfrågan kanske inte är den frågan som man kan vinna de flesta rösterna på. Men låt oss, som bryr oss om denna fråga, låta de politiker som trots allt sliter med att få en förändring, få veta detta. Skriv gärna också du till dem!

Fred,
Martin

En vanlig dag på Skenäs

Jag brukar vakna mellan 7.00 och 7.30. Jag går ut i korridoren och till tvättrummet. Tre intagna står och stampar i korridoren. Klockan är 7.30. De väntar på att vakterna ska komma och öppna avdelningsdörren. "Var är alla?" frågar en av killarna, som är helröd av att ha varit ute i solen lite väl länge dagen före. "Sover de fortfarande? Jag har varit vaken sen fem, kunde bara somna om i korta perioder sen dess". Vakterna kommer vid 7.40 och öppnar dörren till vår avdelning och släpper ut de som törstar efter frisk luft eller en cigarett. Vakterna går runt och öppnar alla våra rum och räknar av för att kolla så att vi alla är där.

8.20 öppnar matsalen för frukost. Mattanten frågar den intagne framför mig: "fem, fem?" Detta betyder fem skivor ost och fem skivor skinka. Vissa säger "minus". Detta betyder att de inte äter skinka och hellre vill ha ett annat köttpålägg. Nu känner personalen igen mig och vet att jag är typ minus allt... nja inte riktigt.

9.00 sätter alla igång med sin sysselsättning - arbete eller studier. Då går jag till "Lärcentrum" där jag sitter och skriver på en bok om engagemang.

12.00 är det lunch. Vi köar som skolpojkar, vår bricka och väntar på att matsalstanten ska sleva upp dagens lunch.

Jag brukar sätta på kaffe i köket efter lunchen. Jag brygger så det räcker till fler än mig ifall någon annan skulle vilja ha. Ofta dricker jag mitt Gevalia samtidigt som jag läser post som jag får vid 12.30. Innan jag lämnar korridoren säger jag till en intagen som råkar finnas kvar på avdelningen: "Där finns nybryggt kaffe. Ta gärna en kopp." "Tack" säger han, "kräver du någon gentjänst för detta? Man vill ju inte sättas i skuld."

13.00 går jag tillbaks till skolan. En kille kommer in i rummet där jag sitter och skriver. "Terrorist!" skriker han som han brukar göra. Innan har han kallat mig "vapenförstörare", ett epitet som jag tycker är mer passande. "Vad gör du?" frågar han. Jag berättar lite om boken jag försöker skriva. Arbetsdagen slutar 16.00 men jag har fått lov av läraren att göra lite av mina studier på mitt eget rum så jag brukar gå dit vid 14.30 för att läsa i min säng.

Efter ett tags läsande vilar jag en stund. En vakt kommer och knackar på dörren. "Nu måste du ut. Det är visitation." Jag blir kroppsvisiterad och sen måste jag gå ut från avdelningen och sitta och vänta tills de är klara med att söka igenom hela avdelningen. Sittandes tillsammans med några andra från min avdelning kommer vi in på en djuretisk diskussion. En kille menar att man får större muskler om man äter kött. Jag frågar honom varför det är viktigt att ha stora muskler. "För att kunna lyfta upp sin tjej" menar han. "Tänk om hon har somnat på soffan och man vill bära in henne till sängen."

16.30 är det middag. De serverar någon slags broccoligratäng. "Det här var nog det äckligaste jag ätit i hela mitt liv" säger killen mitt emot mig. Den veganmat de lagar till mig tycker jag nästan alltid om.

På kvällen ringer jag några samtal. Man köper telefonkort i kiosken. Jag ringer min mor. Hon berättar om hennes midsommarfirande med far och vänner. "Många av mina vänner tycker att det är så tråkigt att du sitter i fängelse och att du kastar bort ditt liv" berättade hon. "Även om jag försöker säga att du är nöjd med dina livsval så förstår de inte. De verkar också tycka att jag ska tycka att det är hemskt, även om jag inte gör det".

20.00-20.30 varje dag kan man gå till centralvakten om man behöver hjälp eller vill hämta något från sitt skåp. För ett tag sen gick jag dit då det stod en medelålders man med grånande hår bakom disken. "Jag satt i min bil häromdagen och lyssnade på P1 och plötsligt hörde jag din röst! Så ni bankade verkligen på Carl Gustaf-gevär?! De som är så fina. Jag använde dem i lumpen. Vid avfyrning uppstår ett så vackert sken bakåt. Men ni har egentligen rätt. Det är hemskt vad de används till."

På kvällen brukar jag ta en kopp te och en hummusmacka som jag preparerat vid frukosten. De gör god hemlagad hummus i köket, bara för min skull. Det tycker jag är snällt. Vid 21.30 när jag brukar sitta i min säng och inta mitt kvällsmål tittandes på teve brukar det knacka på min dörr. Det är vakterna som gör kvällsinräkningen. "God natt, Martin" säger de och låser sen avdelningsdörren när de har räknat in oss alla på avdelning tre. Efter elva brukar jag sova sött på min plastöverdragna skumgummimadrass.

God natt,
Martin

Dömd till... fritid!

Lördagen den 3 juli 2010.

I går ringde jag två Karin. Den första en av mina gamla kollegor på Kristna Fredsrörelsen. Hon satt inne i värmen på kontoret i Stockholm och skrev intensivt på en EU-ansökan. ”Det ska bli skönt med semester om två veckor” sa hon. Kan jag tänka mig. Jag har själv suttit och skrivit sådana ansökningar. Det är inte det roligaste man kan göra. Den andra Karin jag ringde var en fredskollega inom Ofog. ”Puh”, sa hon när jag nådde henne på hennes kontor i Småland, ”jag har jobbat 10,5 timme per dag i nästan två veckor nu. Det tär på krafterna”, pustade hon ut. ”Det låter som om du skulle behöva ett avslappnande fängelsestraff”, sa jag till henne. ”Ja, det skulle nog inte vara så dumt” svarade hon och skrattade.

Runt om vår anstalt sitter skyltar där det står ”Kriminalvården – Gräns för fritidsområde”. Hit men inte längre får man gå. Om man går utanför sänder ens elektroniska boja signaler att man har överträtt gränsen. Det är oklart om de menar att fritidsområdet är inom anstalten eller utanför. Kanske är det en tolkningsfråga eller en fråga om attityd? Smaka på ordet – fritidsområde – gärna särskrivet: fri tids område – ett område för fri tid. De flesta som sitter här på anstalten skulle nog tycka att det är något missvisande. Vi är ju tvingade att sitta här. Man pratar om att ”sitta av sin tid” eller att ”avverka sitt straff”. Det är något som ska göras, läggas åt sidan, gärna så snabbt som möjligt. Det är lätt att förstå varför många tänker just så och samtidigt är det möjligt att se det på ett annat sätt. När Pelle och jag satt på häktet i Norrköping förra året pratade vi ofta om det faktum att vi kände oss tacksamma för den ”fria tid” vi hade. ”Hur många heltidsarbetande har tid att ta entimmespromenader varje dag?” frågade vi varandra retoriskt. Inte många, för att inte prata om heltidsarbetande föräldrar.

Jag måste erkänna att jag har speciellt goda förutsättningar för att kunna njuta av ett fängelsestraff. Jag gillar att läsa, skriva och sporta – alla dessa aktiviteter finns det goda möjligheter att ta del av på en öppen anstalt. Andra som inte gillar dessa saker tror jag har det tråkigare. De tycker att det finns så lite att göra. På utsidan känner jag ofta att jag inte kan prioritera varken bokläsande eller författande särskilt mycket. Det finns oftast så mycket annat att fixa med. Därför är det något avskalade livet här till stöd för min kreativa sida. Plötsligt har jag möjlighet att kasta mig in i ett bokprojekt och läsa böcker som jag bara förr trånande har tittat på i min bokhylla, kanske bläddrat lite i dem, men inte mer.

Att sitta i fängelse blir också ett avbrott i ekorrhjulet. En chans att reflektera över var jag befinner mig i livet. En del jag känner åker på retreater, andra på kloster i några dagar i samma syfte. Att landa, att vila i sig själv, att ta ett steg utanför sitt normala liv för att titta på det ovanifrån och framåt. Jag har tagit med mig min livsmålskarta som jag skissade på för ett par år sen men som jag i hasten inte tittat på sen dess. Under sommarmånaderna här tänker jag försöka utnyttja detta ”område för fri tid” för att göra sådant jag annars inte tar mig tid för.

Fred,
Martin

Första måltiden

Den 17 juni. Klockan börjar närma sig 16.30. Det är dags för middag i matsalen. Jag traskar den välbekanta vägen till maten. Första måltiden på voltan (fängelseperioden man sitter av) är alltid lite nervös. Det hade jag inte vett att känna första gången jag kom hit. Då trodde jag i min okunskap att man satt lite var man ville, enligt första man till kvarn-principen.

Nu visste jag bättre. Nämligen att matsalsplaceringen är ett intrikat spel och att det gäller att inte ta någon annans plats. Jag går fram till ett bord på måfå och frågar om det är ledigt där. "Nej" svarar de båda. "Kan ni tipsa om en plats som är ledig" fortsätter jag. "Där kan du nog sitta" säger en av dem och pekar på en tom stol vid bordet bredvid.

På alla bord ligger blommiga dukar i papp. Åtta stolar vid varje bord. Matsalen fungerar ungefär som en klassisk skolmatsal. Man tar sin bricka och får uppslevat av kökspersonalen. Sedan går man vidare med sin bricka till ett angränsande bord med sallad, stora komjölksbehållare och enorma upphängda tuber med ketchup och senap. "Vi fick ditt brev om att du skulle komma idag och att du ville ha vegan-mat men vi visste inte exakt vilken tid du skulle komma. Om du kan vänta några minuter så kan vi värma upp något åt dig" säger en av kökspersonalen. "Vad snällt" säger jag. Efter ett tag kommer hon ut till mig med den uppvärmda maten - en grönsaksgryta med ris. "Varsågod. Men vänta dig inte att vi hädanefter ska servera dig vid bordet" säger mattanten med ett leende.

Fred,
Martin