Tipsrunda

Förtroenderådet har ordnat en speciell lördagsutflykt. Vi ska få gå tipsrunda på motionsslingan som går utanför anstaltsområdet. Den är på 2,5 kilometer. Det är en äldre förtroendeingivande man som står som ansvarig för tipsrundan. Han frågade mig för några dagar sen om jag ville hjälpa till att komma på frågor. Det ville jag naturligtvis! Han valde ut tre av mina frågor. Min första var: ”Vad heter Sveriges största fredsrörelse?” De flesta verkar ha gissat rätt på Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, men jag hörde att några gissat Kvinnor för fred. Jag tänkte på min kollektivkamrat Annika som satt inne på Hinseberg och frågade därför ”Vad heter Sveriges största kvinnofängelse?”. Den tredje frågan jag fick med löd ”Vad bidrar med mest växthusgaser till den globala klimatkristen vi står inför?” De flesta trodde bilen, men en kille med långt hår gick ett steg längre i tanken. När vi satt och åt grillat efter tipsrundan sa han ”Jag kunde gissa att det var du, Martin, som kom med den frågan och eftersom du är vegan så kryssade jag ’kött’”, vilket var helt riktigt.

Vegospettet från grillen var inte alls dumt, men som min vän, den muslimska vegetarianen, noterade så verkade grillkockarna ha lagt mer tid på att ta hand om köttet än vår vegomat, för att ena sidan av vegospettet var bränt medan det andra inte hade fått så mycket färg alls. Jag tog papptallrikarna och plastbesticken från mina kamrater vid bordet och gick till en stor blå sopsäck för att slänga. Däri såg jag även läskburkar. ”Återvinner vi inte burkarna här?” frågade jag en intagen som gick förbi. ”Nej, vi är ju kriminella” sa han.

Fred,
Martin

Bingo på anstalten

Varje söndagsförmiddag spelas det bingo på Skenäs. Bingo är en aktivitet som brukar förknippas med gamla tanter i rökiga lokaler. Men här var det framför allt välbyggda härdade brottslingar som satt med sina bingolappar framför sig. Inga vakter närvarande.

Bingosnurran rasslar till när vevan körs runt. Boll efter boll rullar ut och lägger sig redo att läsas. En ung intagen passerar bollarna i olika färger till sin kollega som läser upp siffrorna. ”Nummer sextiofyra, sexa fyra” ropar han ut i lokalen. ”Nummer tre, enkel trea. Nummer nittio, nia nolla” fortsätter han. ”Vänta, ta det inte så snabbt” säger en ryss som har hand om både sin egen och sin kamrats bricka eftersom hans vän inte förstår svenska. Även en somalisk kille med knapphändig svenska har svårt att pricka rätt. ”What number did you say?” frågar han. ”Ninety, nine zero” säger uppläsaren. ”Kanske ska jag ta det på arabiska också?” Vid nästa nummer säger han: ”Ett, wähid”. ”Bingo”ropar en medelålders skallig man med mage. Han går fram och visar sin bingorad. Som pris får han ett paket micropop och en Snickers.

”Nu är det två rader som ger Bingo” säger uppläsaren. Jag kryssar febrilt med min lila penna. Efter ett tag har jag fått in flytet och kryssandet sker nästan av sig självt. ”Bingo” skriker jag till och går fram och visar mitt papper. ”Nej, du har inte alls bingo” säger domarna där framme. ”Du måste ha två rader i samma ruta!” ”Ah, det visste jag inte. Det är första gången jag gör detta” ursäktar jag mig själv och går skamsen tillbaka till mitt ord medan några buar. ”Du är ju vegetarian och allt. Dig trodde jag man kunde lite på, men ack…det kunde man tydligen inte” säger en kille i min ålder med ett leende på läpparna. Några hopknycklade lappar åker i min riktning och landar framför mig. Bollarna rullar igen och nya nummer ropas ut. I samma stund som min bordskompis ropar ut bingo ser jag att jag också har fått bingo. Denna gång stämmer det men jag tror att det är kört eftersom jag inte var först med att ropa ut. ”Nej, här delar vi solidariskt” säger domarna där framme. Vinsten denna gång är en burk cola och ett kexchoklad. ”Välj du först” säger göteborgaren som ropade bingo först. Jag väljer läskburken.

Fred,
Martin

Jogging runt anstalten

Vid sjutiden känner jag mig redo att röra på mig. Jag går ner till
idrottshallen för att se om jag kan vara med på tennis. Det är redan fyra killar som är fullt uppe i en dubbelmatch. Den lätta
skumgummibollen far nästan ljudlöst över nätet även om det är hårda slag som utbyts. De fyra är duktiga spelare. Korta bollar växlas med långa ute vid baslinjen. Deras tröjor dryper av svett. ”40-15, ni servar.” Fyra ryssar sitter och väntar på sin tur att spela. Det blir ingen tennis idag, konstaterar jag efter ett tag. Jag går upp på mitt rum och byter ut kriminalvårdens allroundgympasko mot mina egna joggingskor, tar med min bärbara cd-spelare och joggar ut i värmen.

Solen tittar fortfarande fram en del mellan de många träden jag
passerar. Jag springer barbröstad så att jag ska få lite färg på mig, för annars sitter jag mest inne. Det finns en motionsbana runt hela anstalten. Den är 620 meter och tar knappt tre minuter att springa runt. Från vår avdelning passerar man först en fin gräsmatta och blomsterrabatt. 1200 växter har planterats ut på anstalten de senaste par veckorna! Färgprakten är slående nästan vart man än vänder sig. En av dem som jobbar i ”utelaget” berättar att växterna kommer från Kolmårdens anstalt som tydligen odlar mycket blommor. Vattenslangen står uppställd mot en stol och sprutar vatten på den ena rabatten. Jag hoppar över slangen och fortsätter neråt på grusvägen. I nedförsbacken ökar farten och lite grus letar sig ner i min sko. I ändan av backen ligger snickeriet. Det luktar spån och trä. En nybyggd utetoa i trä står till höger. Den ska snart iväg till försäljning. Fyra intagna passerar i snabb gångtakt. Jag nickar lätt, de hejar. Passerar avdelning två. Det var där jag satt förra året. Några killar sitter på träbänkar på gräsmattan och spelar kort. Andra sitter på trappan och röker. På vänster sida ligger Lärcentrum och på höger sida idrottshallen, sedan beachvolleybollplanen. Matsalen, en tråkig låg byggnad, dyker upp på höger sida. Inget matos. Vid denna tid har nog kökspersonalen gått hem. Efter en tung uppförsbacke ligger CV (Centralvakten) på vänster sida. Efter svängen väntar en relativt nybyggd asfalterad allé med frodig grönska på båda sidor. När den är passerad är jag tillbaks vid min avdelning.

På mitt andra varv blir jag tillfrågad av en kille som passerar: ”Ska du vara med på beachvolleyboll?” Jag tvekar lite. Jag brukar inte avvika från uppgjorde planer. Nu hade jag ju tänkt jogga och sedan styrketräna lätt på mitt rum, som jag brukar göra på kvällarna. Han insisterar ”Klart att du ska vara med”. Jag övertygas. Kan väl vara kul att spela lite volleyboll. Jag tar av mig mina skor och sockar och ställer mig en bit från nätet, gräver ner mina tår i den heta sanden. Längre ner är det lite svalare.

Fred,
Martin

Pingis på anstalten

”Pingisturnering på söndag 17.30. Anmäl dig till Muhammed på rum 23” stod det på ett uppsatt A4-papper i början av min vistelse här på anstalten. Bordtennis tränade jag för många år sen på Limhamns bordtennisklubb. I otaliga timmar stod jag och slet framför bordtennisbord i den svettiga träningslokalen i Malmö. Mina föräldrar fick köra mig helg efter helg till tävlingar runt om i Skåne. Jag visste att de hade ett pingisbord här så jag hade packat ner mitt rack inför min avfärd till anstalten. Eftersom jag har tränat pingis ganska länge bedömde jag mina chanser att vinna till ganska goda. Hur kommer det att uppfattas om jag vinner? Kanske någon som är van att vinna blir förödmjukad om jag, nykomlingen och ”mjukisen”, kommer att sopa banan med dem? Riskerar jag till och med att få ett kok stryk? Eller kanske jag tvärtemot får respekt? Kanske både och?

Några står och slår några bollar på pingisbordet som uppvärmning inför turneringen. Jag tittar på. En ung kille säger: ”Lägg dig” (alltså förlora medvetet i pingisturneringen). ”Varför?” frågar jag. ”För att jag säger det” svarar han. ”Det kan jag inte acceptera” svarar jag. Naturligtvis får jag möta just honom i turneringen. Jag vinner. När jag sträcker fram handen för att tacka för matchen vill han inte trycka den utan går därifrån, demonstrativt. Jag vinner turneringen.
Förutom äran sätts 100 kronor in på mitt konto på anstalten som jag kan handla för i kiosken. ”Grattis!” säger en kille när jag kommer tillbaks till avdelningen. ”Vann du några pengar?” frågar han mig. ”100 kronor” svarar jag och tillägger ”hoppas att ingen blir sur så att jag får en snyting i vinst också.” ”Nej, det kan jag inte tänka mig” svarar han vilket gör att jag kan lägga den lilla oron åt sidan. Skönt.

Fred,
Martin

Min första permission

Jag sover lite oroligare än jag brukar. Kanske handlar drömmarna om att jag ska ut i friheten efter sex veckor på samma ställe. Kl. 6.50 går TV:n igång, en sån som man kan ställa in alarm på. När jag är redo för att gå iväg går jag till korridorens huvuddörr och lyfter interntelefonen. Det räcker att lyfta luren för att få kontakt. En röst svarar ”CV” (centralvakten). Jag berättar att jag är nu klar att åka på min permission och undrar om någon vill komma och öppna åt mig.

Väl på CV får jag ta på mig mina civila kläder. Svarta jeans och en röd t-shirt åker på, sen min mörkblåa sommarjacka med en Djurens Rätt-knapp. En känslovåg av igenkänning åker igenom min kropp. Just det, det är så här det känns att ha mina egna kläder på mig. En vakt knipsar upp min elektroniska boja. ”Den kan du lägga i ditt skåp tills du kommer tillbaks.” Jag får ut 140 kr i kontanter från mitt kriminalvårdskonto. En vakt kör mig i en av kriminalvårdens minibussar till busstationen i Östra Husby. När jag går ut ur bilen regnar det. Varje droppe slår ner så hårt att de studsar upp från betongen i ett plask. Det är skönt med friheten. Dock frihet under ansvar. Det ligger nu på mig att inte avvika det minsta från permissionsplanen. Det står exakt uppskrivet i ett beslutspapper när jag ska åka och när jag ska komma tillbaka. 7.50 ska jag åka och återvända 19.40, samma dag. En kille som kom tillbaks för tidigt från sin permission fick skäll för att han inte höll sig till planen. ”Jag trodde verkligen inte att det var fel att komma tillbaks för tidigt men det var det tydligen” sa han förvånat.

När jag öppnade dörren till mitt hem i Mjölby var ingen hemma. Annika var på väg hemåt från fredsaktioner i Norrland och Pelle var fortfarande hos sina föräldrar i Sundsvall. Jag sätter mig med min dator och kopplar upp mig mot Internet. Min relation med nätet har varit död en lång tid, tills nu. E-brev rasslar ner i min inkorg. Det är en skön känsla. Även om jag redan har sett de viktigaste genom en av mina stödpersoner som har bevakat min e-post och skickat in det på papper. Jag har fått ett nytt e-brev från Kathy Kelly som driver Voices for creative nonviolence i USA. Hon skriver att de snart ska tillbaks till Pakistan och Afghanistan eftersom hennes land håller på att bomba där. Det roligaste nöjet på Internet blir att kolla upp vad mina kamrater i Ofog har gjort uppe i Norrland som en reaktion på USA:s bombövning. Jag lyssnar på radioinslag, tittar på TV-snuttar och läser artiklar om aktionerna i och utanför Luleå. Vilket fint arbete de har gjort däruppe i sommar, alltså ofogarna, ej de amerikanska bombflygen!

Vid lunchtid kommer Annika hem. Så fint att få sitta ner över lunch och kaffe med henne. Att prata med en likasinnad, dela tankar och minnen från de närmaste veckorna. Vi jämför våra fängelsevistelser, hon på Hinseberg och jag på min anstalt. Innan jag måste gå till tåget tar jag en tallrik müsli med sojamjölk – detta har jag saknat! Medan jag äter lyssnar jag på en intervju med Annika i P4. Hon är jättebra som vanligt, tydlig och övertygande. Tycker jag i alla fall. Innan Annika var det någon från Försvarsmaterielverket som intervjuats i samma program. Det lät som om han var chef för ett företag. Han verkade se USA som en kund som köpte en tjänst av dem, nämligen att få bomba i norra Sverige. ”Men Försvarsmaterielverket är ju statligt” säger jag till Annika när vi vandrar tillsammans till tågstationen. ”Hur kan det komma sig att han ser denna statliga myndighet som ett företag? Då är det något som har gått snett.” Annika håller med. ”Hoppas att det inte bara är vi som tycker att detta är fel” säger jag.

I Norrköping står jag och väntar på buss 440 som ska ta mig till Östra Husby. En regnbåge visar sig över den mörka himlen. Den visar sig i sin fullhet från marken upp i höjden för att gå ner någonstans utanför Norrköping, kanske i Skenäs. Gul, orange, grön och röd. Tagen av bågens skönhet vill jag så gärna dela upplevelsen med någon annan. En tonåring sitter försjunken med ett par hörsnäckor i öronen, en medelålders kvinna sitter bredvid henne på bänken i bussbåset läsandes en bok. ”Har ni sett den vackra regnbågen?” vill jag gärna säga till dem, men jag är inte frimodig nog, så jag håller tyst. Väl på bussen hör jag toner om nationalsocialismen från hörlurarna som sitter på en kille några säten bakom mig. Sen en skränig version av ”Du gamla du fria”. Han som lyssnar på denna vitmaktmusik skulle kanske må bra av en liten period på Skenäs, tänker jag. Kanske skulle det leda till en American X-omvändelse? I denna film ändrar en nazist sina rasistiska åsikter då han blir vän med en svart kille i fängelset.

Ankomsten till Skenäs blir mindre omständig än jag hade väntat mig. Ingen kroppsvisitation, inget urinprov, inte ens ett utandningsprov. Det enda som kollas är de saker som jag har tagit med mig till anstalten. Jag plockar upp några vykort, post it-lappar, gem, plastfickor, ett dricksglas, cashewnötter, lakrits, choklad och några böcker. Den unga kvinnliga vakten håller upp boken ”Ickevåld!” skriven av mina vänner Annika, Pelle och Klaus och konstaterar: ”Ickevåld. Det är bra.” Kanske har hon blivit påverkad av samtalet om civil olydnad som vi hade när vi gick stavgång för några dagar sen? Jag blir glad över att jag får ta in allt som jag hade med mig på mitt rum.

På vägen till min avdelning möter jag några killar från min avdelning. ”Hade du det bra på permisen?” frågar den ena av dem. ”Jättebra!” svarar jag. Vid inräkningen halv tio har vakten med sig två brev till mig. Ett är från Kenneth Hays som sitter i fängelse i USA för en fredsaktion han gjorde. Det andra från min vän Ida i Stockholm. Vad snällt att de kom med breven direkt till mig på kvällen! Trodde att jag skulle få vänta på post till den normala utdelningstiden vid lunch.

Fred,
Martin

Grönsakschocken

När mattanten ser mig på morgnarna vänder hon sig genast bakåt och rotar i lådan på bordet. Plockar fram en liten plastburk med dagens hummus och en liten träkniv. ”Vill du ha havremjölk idag?” frågar hon, en medelålders kvinna med kockkeps. ”Nej, tack. Inte idag” svarar jag.

”Oj, vad det luktar starkt. Ända hit” säger min avdelningskamrat ståendes tre meter från vårt bord. När han sätter sig mittemot mig frågar han ”Vad är det egentligen i den där röran?”. ”Mest kikärter blandat med olja men det är nog vitlöken som luktar så starkt tror jag” svarar jag. ”Blir det inte trist att äta det där varenda dag?” säger han. ”Nej” säger jag ”jag gillar hummus”.

”Men du skulle åtminstone kunna få någon grönsak till” tycker han. ”Jo, det skulle ju vara gott. Jag brukar ha paprika på mina hummussmörgåsar hemma. Men ni får ju inte någon grönsak till era mackor” säger jag. ”Nej, men vi kan ju äta ost, skinka, korv och ägg” menar han. ”Jo, kanske jag ska fråga om en grönsak” säger jag även om jag är tacksam bara med att jag överhuvudtaget får vegansk mat varje dag. Sagt och gjort. Jag går fram och frågar.

”Visst kan du få det!” säger mattanten och springer ut i köket och kommer tillbaks med en nytvättad tomat. ”Vill du ha grönsak till smörgåsen varje dag?” frågar hon. ”Mycket gärna” säger jag. ”Då ska jag fixa det” säger hon. Nu ångrar jag mig att jag inte frågade om detta tidigare.

Nyligen läste jag i tidningen The Nuclear Resister om vilken mat de får i amerikanska fängelser. Nästan bara hamburgare, vitt bröd, potatis och nästan ingen frukt eller grönt. Jag känner mig tacksam för de svenska fängelserna även om jag ibland saknar min sojamjölk och mustiga linssoppa.

Jag sätter mig och börjar skära min tomat i skivor med min slöa bordskniv. Det går så där. Jag slabbar och lyckas knappt åstadkomma en enda skiva. Jag går fram för tredje gången och frågar efter en skarp kniv. En intagen i köket, ger mig en liten vass kniv. ”Jag följer med dig till bordet med den” säger han. Han står och bevakar medan jag skär. ”Inte ens vi får hantera dessa skarpa
knivar” säger han.

fred,
Martin

Fler avrustare friade i domstol

Jag minns tydligt där jag satt i den fina salen på Svea hovrätt i Stockholm i april tidigare i år. Claes Borgström satt bredvid mig med fin kavaj och lite rufsig lugg. Alvine satt längst ut till höger. Hon verkade taggad och lite nervös. Vi tre la fram i domstolen om hur Alvine och jag hade försökt stoppa medverkan i internationell terrorism, hur vi hade handlat enligt nödvärnsprincipen för att rädda liv och varför det är varje persons ansvar att ingripa fysiskt mot den svenska vapenexporten. Som väntat blev inte rätten övertygad om vår rätt i att ingripa. De dömda oss till fyra månaders fängelse, som jag nu sitter av.

Annat är det i England. Där kan man faktiskt bli frikänd för nästan exakt samma handling.





Den 17 januari 2009, under brinnande krig i Gaza, gick sju avrustare in på vapenfabriken EDO i Brighton, södra England. Denna fabrik tillverkar delar till stridsflygplanet F16 som används av israeliska militären. Väl inne i vapenfabriken avrustade fredsaktivisterna vapendelar för omkring 200 000 pund. I rättegångar i juni och juli detta år försvarade sig de åtalade med att de hade agerat för att förhindra krigsbrott i Gaza. Och må ni tro: Både domaren och juryn förklarade enhälligt de åtalade för frikända!

Det har hänt tidigare att plogbillsaktioner har förklarats lagliga i England och även i andra länder. Dock har det aldrig hänt i Sverige. Varför kan man fråga sig? Är det bara en tidsfråga? Eller beror det på att rättssystemet ser olika ut i våra olika länder? Kanske är det större chans för dem av oss som vill avrusta i framtiden att bli frikända om vi på ett tydligare sätt kopplar aktionen till ett pågående krigsbrott, som de brittiska fredsaktivisterna gjorde?

Så gjorde också plogbillsgruppen Seeds of hope, med en svensk deltagare, när de avrustade ett stridsflygplan som skulle skickas till Indonesien för att användas i folkmordet på Östtimor. Även de blev frikända.

Under våra rättegångar för avrustningsaktioner under 2008 hänvisade vi till krigsbrott begångna i Irak, men kanske hade det hunnit bli för inaktuellt för att ha kraften att frikänna oss? Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det kan vara värt att knyta aktionen till ett pågående krigsbrott nästa gång det sker en avrustningsaktion. Jag ser fram emot den dagen då avrustare blir frikända i en svensk rättssal!

fred,
martin

PS. För övrigt är jag full av beundran över Djurrättsalliansens minutiösa kampanj för att rädda den dryga miljon (!) minkar som i Sverige lever förslavade, lider och slaktas varje år för pälsindustrins vinstintresse.

"En Karljohan på bröstet"

Jag har aldrig sett så många tatueringar på samma ställe som här på anstalten. Det är spännande att studera dessa permanenta kroppskonstverk. Jag funderar ofta kring historierna bakom. Varför valde han det motivet? Dessa ord? Vad hände i hans liv som han ville markera med dessa smärtsamma blyförsedda markeringar långt nere i huden?

”Har du sett tatueringen på den killen?” säger en intagen och pekar på en ung kille som går förbi. ” Killen drar upp sin tröja och blottar en tatuering på automatvapnet AK47 över sidan av sin vältränade mage. ”Ska du avrusta den också?” skojar en annan. ”Nej,” säger jag och ler. ”Det skulle ju innebära våld!"

Vid en lunch kommer vi in på ett samtal om tatueringar. ”Vad är det?” frågar en kille med snaggat hår och pekar på sin bordskamrats hand. ”En vinge ser du väl” svarar den tatuerade. ”Och den?” säger killen och pekar på axeln. ”Det är djävulen som trampar på någon."

”Ska inte du skaffa dig en tatuering?” frågar någon en medelålders brunbränd civilekonom. ”Nej, aldrig” svarar denne med emfas. ”Jo, kanske en AK4 här på sidan” säger han efter ett tag, lite smålurigt. ”Och en Karljohan på bröstet” fortsätter civilekonomen och visar med händerna på bröstkorgen hur den ska se ut. ” Han tittar på mig och ler.

”Menar du inte granatgeväret Carl Gustaf?” frågar jag. ”Jo, just det. En Carl Gustaf menade jag förstås” säger han lite generat. ”Annars hade en Karljohanssvamp varit fin som tatuering” säger jag.

En dag ser jag en ny kille med långt hår som har en tatuering av det klassiska fredsmärket. Honom måste jag prata med, tänker jag. ”Hej!” säger jag. ”Jag såg ditt fredsmärke på armen. Är du aktiv i fredsrörelsen?”. Han svarar ”nja”. och berättar att han skaffade den fredliga tatueringen på 1980-talet. ”Jag är inte så aktiv för freden men det sitter här” säger han och pekar på sitt hjärta. Så frågar han efter en cigarett från en kille som är på väg in till matsalen, och tänder på.

”Det var trevligt att se ett fredsmärke som tatuering. Annars är det vanligare här att man har vapen eller svordomar intatuerade på sina kroppar” säger jag. ”Den här är mycket mäktigare än något vapen” svarar han, pekar på sitt huvud och tar ännu ett bloss. ”Vår intelligens är skarpare än något samurajsvärd.”

fred,
Martin

Anpassning i samhället

Jag sökte tidigare om besökstillstånd för Annika och Pelle (som är mina kollektivkamrater på utsidan) men fick avslag. Jag var inte helt förvånad eftersom man inte brukar få komma på besök om man är dömd för något brott. Men jag tyckte ändå att det oschyst eftersom de är min närmaste familj. Anstalten borde kunna göra undantag då. Så jag överklagade beslutet till Kriminalvården Region Öst där någon på ett kontor i Linköping tog upp fallet.

Jag fick avslag, igen. Motiveringen var att ”Ett besök [av Annika och Pelle] kan antas äventyra säkerheten i anstalten eller motverka Martin Smedjebacks anpassning i samhället. Relationens art är inte heller av sådan karaktär att Annika Spalde och Pelle Strindlund anses vara nära anhörig till Martin Smedjeback, varför skäl för bevakade besök inte föreligger.”

Okej, jag kan hålla med om att det finns risk för att Annika och Pelle inspirerar mig till nya brott eftersom de är sådana fina förebilder för civil olydnad, men detta behöver inte motverka min ”anpassning i samhället”. De hjälper mig faktiskt med detta. De utgör ett hem att komma hem till och ett stöd i vardagen. Vad betyder egentligen ”anpassning i samhället”? Jag gissar att de menar att man ska ”göra rätt för sig”, betala skatt och sånt – vilket jag gör. Men om det innebär att passivt flyta med strömmen och inte göra motstånd när något är fel vill jag inte anpassa mig. Att Annika och Pelle skulle ”äventyra säkerheten på anstalten” finner jag osannolikt. Jag kan liksom inte se det framför mig.

För övrigt anser jag att Kriminalvården har en förlegad syn på boendeformer. De skriver i sin motivering till avslag: ”De har inte ingått i någon av samhället erkänd samlevnadsform, men lever ändå mycket nära varandra.” Vi är världens mest individualiserade och ett av de friaste länderna på planeten men vårt samhälle kan ändå inte erkänna att det finns fullt dugliga boendeformer utanför kärnfamiljskonceptet. Det är inte så lite B-igt.

Nu låter jag ganska gnällig men egentligen är jag nöjd med Kriminalvården i stort, åtminstone här på Skenäs. Jag läste nyligen i The Nuclear Resister om hur fredsaktivister (och andra intagna) har det på fängelser i USA; undermålig mat, skitiga kläder och TV-apparater som väsnas dygnet runt. Då blev jag extra tacksam för att mätt och belåten kunna krypa ner i rena lakan, i ett knäpptyst rum för mig själv i den svenska Kriminalvårdens trygga famn.

fred,
Martin

Fotbollsrymningen

En kväll arrangeras det en fotbollsturnering på gräsplanen utanför anstaltens område. För att röra sig utanför området krävs det att man skriver upp sig hos CV (Centralvakten) så att de inte tror att man rymt när ens boja rör sig utanför detektorernas område. Klockan 18.00 börjar fotbollen och 17.55 börjar jag röra på mig.

Men det visar sig vara för sent. De fotbollsspelande intagna har redan varit på CV och skrivit upp sig och springer nu mot fotbollsplanen. Jag tvekar. Ska jag springa upp till CV och registrera mig? Men då kanske de kommer att säga till mig att det är för sent. Ah, tänker jag, jag chansar. Jag springer efter fotbollsspelarna och känner mig lite busig. ”Har du inte sagt till i CV?” frågar de när jag hinner ifatt dem. ”Då kanske de tror att du rymt, men säg inte till vakterna för då kanske vi alla får skit för det.” Låtsas som inget, blir rådet till mig. ”Du kan säga att du fortfarande är ny och inte vet hur det fungerar.”

Och faktum är att det fungerar. Ingen vakt säger till mig varken under eller efter matchen. Skönt.

Regnet hade öst ner precis innan turneringen. Det innebar en extra utmaning med våra allround-gympaskor från Kriminalvården på en hal plan. Fotboll är inte min starkaste sportgren men jag jagar ganska flitigt och är glad över att jag får in ett par fina nickar i början av första matchen. ”Kom igen nu gubbar!” ”Täck honom för fan,” ”Snyggt!” skriks ut på fotbollsplanen. En ny kille pratar ett språk som jag tror ingen annan på planen förstår.

Jag krockar med en kille från motståndarlaget i jakten på bollen. Jag faller och de frågar mig om det var frispark. ”Ingen aning, jag kan knappt något om fotbollsregler” säger jag. Det blir en frispark. Snart dryper svetten om mig i den fuktiga lördagskvällen. Jag står som back nere på vår planhalva medan våra duktiga forwards jobbar för att få in bollen i nätet där uppe. Flugorna är ständigt på mig och irriterar när jag står still. Hoppar upp och ner lite för att skaka av mig dem.

Plötsligt dyker en boll upp i en vid båge ända från motståndarnas mål. Jag springer fram emot den. Nick? Nej, jag testar att ta ner den på bröstet. När den slår in i min bröstkorg går nästan luften ur mig men jag får ner den snabbt och passar den vidare, uppåt. ”Bra, Smedjeback” säger någon. Jag ler nöjt. Vi vinner första matchen även om jag inte kan påstå att det är min förtjänst. Efter fyra matcher har mitt lag faktiskt vunnit hela turneringen. Vinsten får vi ta ut i kiosken motsvarande godsaker för 600 kr för vårt lag på sju personer. ”Det får bli en picknick på onsdag” säger någon i vårt lag.

När matcherna är slut går vi mot sjön. Skor och t-tröjor åker av. Jag och andra intagna och en vakt går ut i våra shorts i vattnet. Hala stenar kantar stranden där vi går i. Vattnet är kallt men uppfriskande efter en svettig turnering. Botten är full av små stenar som borrar sig in i mina fötter. Jag kastar mig i vattnet så snart det är tillräckligt djupt för simning. En ung blond kille med ett vackert ansikte simmar bredvid mig. ”Det är fyra år sedan jag simmade i öppet vatten” säger han. Under min fängelsetid har det bara blivit simhall under någon enstaka permission. ”Vad skönt det är!” Efter badet vankas det grillkorv. Vakten Eva har lagt på några vegokorvar åt mig och henne själv (hon är vegetarian). Snällt att de tänkt på mig! Jag som rymt in på plan.

Fred,
Martin