Varje tisdagsförmiddag är det gudstjänst på anstalten. När jag kommer ner i källarlokalen är det redan mycket folk i lokalen. Jag sätter mig på en av pinnstolarna. En stor kille sätter sig framför mig. ”Ursäkta mig, jag kanske skymmer sikten för dig” säger han. ”Det är ingen fara” säger jag även om han har en stor rygg. Det sitter en guldring i respektive öra på honom. Hans nacke är tjock som en tjurs. En kille från min avdelning kommer in med sina snickarbyxor. Han har en täljkniv i ett plastfodral i bältet. ”Vapen får du väl inte ta in i kyrkan” säger någon. ”Det är inget vapen, det är ett verktyg” säger han. ”Det sa jag i rättegången också, men blev dömd ändå” svarar den andre.
Det är pastor Sören som håller i gudstjänsten idag. Temat är förlåtelse. I sin predikan nämner han översvämningarna i Pakistan och hur de är kopplade till klimatkrisen. ”Vi har alla ett ansvar för detta” säger han. Jag spetsar mina öron. Men sen släpper han tvärt detta viktiga tema och börjar istället prata om de nya människorna han har träffat under sin semester. Mina tankar flyger iväg. Jag börjar tänka på tv-serien Dexter som jag tittade på igår, om en massmördare som försöker att få ihop sitt familjeliv.
En bit in på kyrkkaffet höjer pastorn rösten och säger att han gärna skulle vilja ha ett gemensamt samtal och frågar vad vi skulle ta upp. ”Ni får bestämma. Vad vill ni prata om?” Det är knäpptyst. ”Ni verkade vara igång och prata om något intressant” säger någon och pekar på mig och två killar på vardera sida. De två är tysta. ”Vi pratade lite om hur krig uppkommer” säger jag till slut. ”Är det någon som har hört talas om Chockdoktrinen av Naomi Klein?” Tydligen inte. ”I den beskriver hon hur företag utnyttjar katastrofer för att tjäna grova pengar. Till exempel skedde det i samband med orkanen Katrina i södra USA. Ibland iscensätter de en katastrof i form av ett krig, till exempel Irakkriget, där amerikanska företag har tjänat miljarder dollar i kölvattnet efter attacken av USA. ”Det låter cyniskt” säger någon. Sen följer ett spännande samtal om kärnvapen, den globala fattigdomen och till slut även djurrätt. En man med mellanösternutseende menar att det tar generationer att påverka. ”Om vi uppfostrar våra barn på ett bättre sätt idag så kanske det sker någon förbättring inom några generationer” säger han. ”Jag tror inte att det behöver ta så lång tid” säger jag. ”Många har idag redan bra åsikter. Till exempel vill en majoritet av Sveriges befolkning förbjuda vapenexport. Problemet är att det är för få som bryr sig tillräckligt för att göra något” säger jag. ”Många knyter näven i fickan och inte mer. Det är tid för att vi i kyrkan går till handling” säger pastorn. ”De flesta knyter inte ens näven i fickan” säger jag och tänker att jag låter lite väl bitter. ”Men vad kan man egentligen göra åt krigen och fattigdomen i världen?” säger någon vid bordet och tar en slurk kaffe till.
”Jag tycker att det är bra att folk engagerar sig. Vi behöver föreningar som undersöker saker, som upptäcker när stat och företag missköter sig. Företag har så mycket pengar att de kan betala sig till att få som dem vill. Viktigt därför att vi har ideella som håller koll på dem”, konstaterar en fånge bredvid mig. ”Amen”, säger jag.
”Kanske vi kan göra något här, här på anstalten” säger en kille som har ett långt straff här. ”Vad sägs om en sittstrejk för världsfreden?” fortsätter han. ”Det skulle jag vara med på!” säger jag. ”Vill pastorn hämta fler bullar så kan vi sitta här ett bra tag?” frågar han.
Fred,
Martin
