Avrustning av svensk vapenexport

Svenska vapen skjuter ner egyptiska frihetskämpar?

2011-01-31T03:53:00.000-08:00

”Det egyptiska folket är inte redo för demokrati” sa rektorn på den skola i Kairo där jag jobbade som volontär 1997. Det känns länge sedan men redan då hade president Hosni Mubarak suttit vid makten i sexton år. Men nu har folket fått nog. Nu är de villiga att riskera sina liv för frihet. Omkring 100 personer lär ha dödats, bland dem minst två barn, i den senaste tidens demonstrationer. Det är inte alls omöjligt att de har skjutits ner med svensk ammunition. Hur kan detta vara möjligt? Enligt våra riktlinjer för vapenexport bör vi ju inte exportera till länder där ”omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter” sker. I teorin är det så. Men i praktiken levererar Sverige vapen till människorättskränkare och diktaturer, år efter år. Bara förra året exporterade Sverige vapen till Egypten till ett värde av åtta miljoner kronor. Några andra odemokratiska länder som mottagit svenskt krigsmateriel de senare åren är Förenade arabemiraten, Jordanien, Oman, Saudiarabien, Algeriet och Tunisien. Inte bara regeringen går att lasta för detta. Under hela 2000-talet har vi sett en ständigt ökande vapenexport med riksdagens godkännande. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet opponerar sig mot denna utveckling. I en opinionsundersökning av Demoskop i november 2009 visade det sig att 92 procent av Sveriges befolkning inte vill tillåta vapenexport till länder där allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Men det räcker inte att tycka. Nu när folk i diktaturer reser sig och kräver frihet och demokrati är det dags att avveckla den svenska vapenexporten istället för att stå på förtryckarnas och vapenindustrins sida.

fred,

Martin

Mer: Andreas Ribbefjord, Expressen, politikerbloggen, svd, Expressen TV, Diakonia, Svt debatt.

Tv4

King-tal igår

2011-01-18T01:58:00.000-08:00

Igår firades Martin Luther King dagen runt om i världen. Undertecknad var inbjuden till Helsingborg för att tala på denna viktiga dag. Talet ligger här: http://www.xn--ickevld-ixa.se/om-king-hade-levt-idag.html

Här får ni gärna komma med tankar kring talet genom att använda kommentarfunktionen nedan!

fred,
Martin

Mer om King-dagen 2011: i Världen Idag, HD, HD, Folkbladet, Fria, Kyrkans Tidning, Kristen Vänster,

Tack Saab!

2010-11-04T10:09:00.000-07:00

Hur känns det att få ett skadestånd på en halv miljon kronor? Den frågan har jag fått några gånger idag. Det är en relevant fråga. När jag pratar med folk som, liksom jag, vill oskadliggöra svenska vapen innan de orsakar död och förödelse, så är det skadeståndet mer än fängelse de är oroliga för. Det är kanske inte så konstigt. Ett fängelsestraff är tidsbestämt men skulder riskerar man att få leva med resten av livet. Det kan omintetgöra drömmar man har haft, om kanske en sommarstuga eller en speciell resa. Det var idag som domen från Eskilstuna tingsrätt kom. De hade bestämt att Anna Andersson och jag ska betala nästan en halv miljon kronor för vår avrustningsaktion . Vi tänker inte betala något till Saab och då hamnar skulden hos Kronofogden.

Så hur känns det då? Inte så mycket, inte nu. Men innan jag beslutade mig för att göra aktionen tänkte jag en hel del på detta att leva på mindre pengar. Efter tre år har jag hunnit vänja mig vid tanken. Jag kommer att leva materiellt enklare än de flesta i Sverige. Och det känns helt okej. Det kommer ändå att vara ett liv i lyx i jämförelse med de flesta i Syd. Men det kommer inte att bli ett rött hus med vita knutar på landet eller någon charterresa till Bahamas. Skadeståndet hjälper mig att minska min konsumtion och därmed min skadliga miljöpåverkan. Denna hjälp är välkommen. Jag är inte pryltokig, men visst kan jag frestas att konsumera mer än vad jag behöver. Skadeståndet sätter en gräns för min konsumtionsiver. Så tack Saab för ni hjälper mig att bli en bättre människa!

fred,

martin

Media om dagens dom: Svt, SR, SR, DN, Folket, Corren, Norran, Eskilstuna Kuriren, Barometern, Dagen, Hd , Svd, GP, NSD, PT, SN, ÖP, Arbetarbladet, GD, UNT, Laholms tidning, Rapport, Ikon.

Saab berättar hur lätt det är att avrusta

2010-10-15T06:39:00.000-07:00

När jag gick av tåget i Eskilstuna igår förmiddag knöt det sig lite i magen. Platsen associerar jag starkt till min nervositet inför avrustningen som vi utförde på Saab Dynamics (tidigare Saab Bofors Dynamics) för nästan exakt två år sen. Men oroskänslorna släppte helt när jag mötte upp med andra Ofog-aktivister i solskenet på Fristadstorget i centrala Eskilstuna. Där höll vi tal, läste dikter och pratade med Eskilstunabor om vapenexport och avrustning. Lokal och regional TV, radio och tidningar var där och frågade om hur det kändes att krävas på nästan en miljon kronor i skadestånd.

Anna (Alvine) Andersson blev körd direkt till tingsrätten från Hinseberg där hon avtjänar sitt fängelsestraff för avrustningsaktionen i Eskilstuna. Det var så fint att träffa henne igen! Hon verkade vara vid mycket gott mod. Klockan ett hälsade domare Karl Magnus Sjögren oss välkomna till rättegången. Saab Dynamics advokat Oscar Brandin inledde med att argumentera för att Alvine och jag ska betala 952 258 kronor i ersättning till Saab. Bara för en vecka sen hade Saab räknat ut att vi borde betala 1 110 522 kronor. Nu en vecka före rättegången och nästan två år efter aktionen har Saab kommit på att det är orimligt att kräva oss på 153 000 kr per förstört granatgevär eftersom detta försäljningspris innefattar också kikarsikte, reservdelar och låda. Endast granatgeväret kostar 104 000 kronor styck. Vårt juridiska ombud Tomas Missne påpekade att om de hade uppgivet felaktiga uppgifter på omkring 150 000 kronor till både tingsrätt och hovrätt skulle de mycket väl kunna ha gett oss felaktiga uppgifter om mycket annat. Han beklagade också det faktum att det är omöjligt för oss att undersöka Saabs uppgifter kring pris och annat, eftersom nästan allt i deras produktion och försäljning är täckt av sekretess.

Efter aktionen 2008 sa Saabs företrädare att inga färdiga vapen fanns i monteringshallen där vi var och avrustade. De var inlåsta på ett ”säkert ställe”. Men igår i rätten vittnade en verkstadschef på Saab-fabriken att fem av de granatgevär vi hamrade på var ”färdiga för försäljning” och ”bara packningen återstod” . Tyvärr framkom det inte till vilket land vapnen som vi avrustade var på väg men verkstadschefen sa att eldrören och granatgevären som vi hamrade på tillhörde olika ordnar. Det kan alltså varit på väg till två olika länder.

Det andra vittnet under rättegången var en ingenjör från Saab som berättade att det endast krävs några slag med en spetsig hammare på utsidan av ett Carl Gustaf gevär för att dess kolfiberlaminat ska spricka, vilket gör att man blir tvungen att kassera hela vapnet. Även väldigt små repor på insidan av granatgeväret gör att eldröret måste slängas. En avrustning kan alltså göras även av den mest ohändige (vilket har bevisats genom att jag lyckades!).

Vårt ombud argumenterade för att domstolen skulle döma ut ett lägre straff eftersom vi utförde handlingen i god vilja och utan egen personlig vinning. Saabs advokat verkade tycka tvärtom. ”Att man står för vad man gjort minskar skälen till jämkning” sa han och tillade att jämkning ej ska ges vid uppsåtliga brott. ”Syftet var att vapnet skulle totalförstöras. Syftet har uppnåtts, utan tvekan.” Slutligen höll Alvine och jag varsin slutplädering. Dom meddelas den 4 november kl. 14.00. Dagen knöts ihop med trevligt samkväm och god mat på Ming Palace några meter från tingsrätten. Det enda som var tråkigt var saknaden av Alvine när vi satt och åt vår smaskiga tofu och ris. Kriminalvården körde henne direkt tillbaks till Hinseberg där hon sitter till i början av december.

Fred,

Martin

Media om rättegången: Svt, SR, Corren, Ekuriren, Ekuriren, Folket, WRI.

Tal på internationella ickevåldsdagen

2010-10-02T11:09:00.000-07:00

Idag uppmärksammade Kristna Fredsrörelsen internationella ickevåldsdagen på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag fick den stora äran att motta årets ickevåldspris. Efter prisutdelningen höll jag nedanstående tal.

Idag är det internationella ickevåldsdagen, instiftat av FN. En dag att lyfta upp ickevåldets kraft. Det inträffar mycket våld på vår planet idag men det som ger mig hopp är att ickevåld är på frammarsch.

Förra året träffade jag Ellen och Jonna, två 11-åriga tvillingar från Eskilstuna. Deras klassföreståndare hade sagt att dem och deras klasskamrater skulle lussa för Saab Bofors Dynamics, det lokala vapenföretaget i Eskilstuna. Jonna och Ellen sa till läraren att dem inte ville följa med. ”Vi tycker inte det känns bra att lussa för ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor." Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de båda systrarna: ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar. Då stannar vi hellre hemma” vilket de också gjorde.

Tvillingsystrarna Ellen och Jonna använde en av ickevåldets metoder, nämligen: ickesamarbete på moralisk grund. Denna metod användes också av Mohandas Gandhi, en spenslig och lättklädd man från Indien. Det var idag exakt 141 år sedan han föddes. Under stora delar av 1900-talet var Indien ockuperat av dåtidens mäktigaste nation, Storbritannien. Gandhi sa till sitt folk: ”Engelskmännen har inte tagit vårt land från oss, vi har gett det till dem.” Med detta menade han att ingen makt kan ockupera ett land och styra över ett folk om folket väljer att inte lyda. Genom ickesamarbete – vägran att lyda engelskmännens regler och lagar – lyckades indierna att ickevåldsligt återta sitt land.

En man på en annan kontinent påverkades av Gandhis budskap. Han är också ett av ickevåldets stora namn; nämligen Martin Luther King. Som pastor försökte han leva efter Jesu kärleksbudskap – älska din nästa som dig själv. Men han trodde att detta endast gällde individ till individ. När han hörde om vad Gandhi tillsammans med tiotusentals andra indier hade åstadkommit genom ickevåld förstod han att kärlek inte endast kan användas mellan enstaka personer, utan kärlek kan också praktiseras på samhällsnivå. Med denna insikt revolutionerade den amerikanska medborgarrättsrörelsen kampen för de svartas rättigheter. Sen dess har ickevåldsaktioner svept över jorden; befriat diktaturer, gett folkgrupper rättigheter och bekämpat förtryck.

Men fortfarande lider världen av våld. Vi spenderar mer än 1000 miljarder dollar per år på militära utgifter. Samtidigt dör fler än 30 000 barn varje dag av fattigdom. Här i Sverige märker vi inte av krig särskilt mycket. Ingen svälter på gatorna för att vi spenderar pengar på vårt militära försvar och vårt land har inte varit i utsatt för krig på väldigt lång tid. Men detta betyder inte att vi inte är involverade i krigföring. För det är vi – även om det inte är många som känner till det. Sverige är nämligen näst störst i världen på vapenexport räknat per person.

När jag hade börjat engagera mig mot den svenska vapenexporten fick jag ett brev från en man som hade flytt från Chile till Sverige på 1970-talet. Han berättade om att han på nära håll sett människor skjutas. I brevet skrev han att han inte ville att någon människa skulle behöva uppleva det han hade upplevt i Chile, och därför stödde han helhjärtat vårt arbete mot den svenska vapenexporten.

Det är jobbigt att höra om krig; om bombningar, tortyr och massvåldtäkter, som ofta är delar av krigföring. Men vi ska ändå vara tacksamma för de flyktingar som flyr från krig och kommer till vårt land. Dem har en berättelse som vi behöver höra – den om hur viktigt det är att kämpa för fred, så att inte fler länder behöver drabbas av krigets fasor.

Jag tror på ickevåldet som ett sätt att bekämpa våld i alla dess former, i stort och i smått. Det går att avskaffa denna primitiva handling vi kallar krig. Det börjar med oss. Redan idag kan vi så ett frö för freden. ”Som du sår ska du skörda” står det i Bibeln. ”Det finns ingen väg till fred, fred är vägen” sa Gandhi.

Ett frö att så kan vara att bli medlem i en fredsförening, till exempel Kristna Fredsrörelsen, som står här på Medborgarplatsen idag. Tillsammans kan vi skapa ett Sverige som blir världsmästare i fred, snarare än vapenexport.

Sittstrejk för världsfreden på kåken?

2010-09-05T09:50:00.000-07:00

Varje tisdagsförmiddag är det gudstjänst på anstalten. När jag kommer ner i källarlokalen är det redan mycket folk i lokalen. Jag sätter mig på en av pinnstolarna. En stor kille sätter sig framför mig. ”Ursäkta mig, jag kanske skymmer sikten för dig” säger han. ”Det är ingen fara” säger jag även om han har en stor rygg. Det sitter en guldring i respektive öra på honom. Hans nacke är tjock som en tjurs. En kille från min avdelning kommer in med sina snickarbyxor. Han har en täljkniv i ett plastfodral i bältet. ”Vapen får du väl inte ta in i kyrkan” säger någon. ”Det är inget vapen, det är ett verktyg” säger han. ”Det sa jag i rättegången också, men blev dömd ändå” svarar den andre.

Det är pastor Sören som håller i gudstjänsten idag. Temat är förlåtelse. I sin predikan nämner han översvämningarna i Pakistan och hur de är kopplade till klimatkrisen. ”Vi har alla ett ansvar för detta” säger han. Jag spetsar mina öron. Men sen släpper han tvärt detta viktiga tema och börjar istället prata om de nya människorna han har träffat under sin semester. Mina tankar flyger iväg. Jag börjar tänka på tv-serien Dexter som jag tittade på igår, om en massmördare som försöker att få ihop sitt familjeliv.

En bit in på kyrkkaffet höjer pastorn rösten och säger att han gärna skulle vilja ha ett gemensamt samtal och frågar vad vi skulle ta upp. ”Ni får bestämma. Vad vill ni prata om?” Det är knäpptyst. ”Ni verkade vara igång och prata om något intressant” säger någon och pekar på mig och två killar på vardera sida. De två är tysta. ”Vi pratade lite om hur krig uppkommer” säger jag till slut. ”Är det någon som har hört talas om Chockdoktrinen av Naomi Klein?” Tydligen inte. ”I den beskriver hon hur företag utnyttjar katastrofer för att tjäna grova pengar. Till exempel skedde det i samband med orkanen Katrina i södra USA. Ibland iscensätter de en katastrof i form av ett krig, till exempel Irakkriget, där amerikanska företag har tjänat miljarder dollar i kölvattnet efter attacken av USA. ”Det låter cyniskt” säger någon. Sen följer ett spännande samtal om kärnvapen, den globala fattigdomen och till slut även djurrätt. En man med mellanösternutseende menar att det tar generationer att påverka. ”Om vi uppfostrar våra barn på ett bättre sätt idag så kanske det sker någon förbättring inom några generationer” säger han. ”Jag tror inte att det behöver ta så lång tid” säger jag. ”Många har idag redan bra åsikter. Till exempel vill en majoritet av Sveriges befolkning förbjuda vapenexport. Problemet är att det är för få som bryr sig tillräckligt för att göra något” säger jag. ”Många knyter näven i fickan och inte mer. Det är tid för att vi i kyrkan går till handling” säger pastorn. ”De flesta knyter inte ens näven i fickan” säger jag och tänker att jag låter lite väl bitter. ”Men vad kan man egentligen göra åt krigen och fattigdomen i världen?” säger någon vid bordet och tar en slurk kaffe till.

”Jag tycker att det är bra att folk engagerar sig. Vi behöver föreningar som undersöker saker, som upptäcker när stat och företag missköter sig. Företag har så mycket pengar att de kan betala sig till att få som dem vill. Viktigt därför att vi har ideella som håller koll på dem”, konstaterar en fånge bredvid mig. ”Amen”, säger jag.

”Kanske vi kan göra något här, här på anstalten” säger en kille som har ett långt straff här. ”Vad sägs om en sittstrejk för världsfreden?” fortsätter han. ”Det skulle jag vara med på!” säger jag. ”Vill pastorn hämta fler bullar så kan vi sitta här ett bra tag?” frågar han.

Fred,
Martin

Fel storlek och aktion för bättre mat

2010-09-04T09:09:00.000-07:00

Varje onsdag är det vår avdelnings tur att få rena kläder. Det är Kriminalvårdens kläder som gäller. De enda privata klädesplagg man får ta in på anstalten är skor, strumpor och underkläder. Men om man vill ha detta så får man tvätta dem själv. Vid förra tvättbytet fick jag storlek sex i kalsonger istället för storlek fem som passar mig. Kalsongerna i den större storleken halkar ner gång på gång. ”Hej tvätten! Av misstag fick jag storlek sex istället för storlek fem på kalsongerna. Jag är tacksam om ni vid detta tvättbyte ger mig storlek fem. Tack! Allt gott, Martin 10-174”, skrev jag på en lapp som jag la ner i min blåa tvättpåse som lämnas in i en träbehållare utanför tvättrummet.

Efter lunch hämtar jag min tvättpåse, nu med rena kläder. Vänder upp och ner på den i min säng. Det luktar rent. Kollar på storlekarna. De mesta stämmer. Medium i t-shirten – bra, medium på mina mjukisbyxor som det står KV (Kriminalvården) på - bra. Men kalsongerna – nu är det storlek sju! De är ju helt för stora. Någon på tvätten vill skoja med mig, eller djävlas. Jag går ner till tvätten. Några av de intagna som sköter tvätten sitter och spelar kort. Det viner från tvättmaskinerna bredvid. Torktumlarna brummar i bakgrunden. ”Jag önskar göra ett byte” säger jag. ”Vad är problemet?” frågar en av tvättkillarna. ”Jag fick sjuor istället för femmor i kalsonger.” Den vältränade killen längst inne vid väggen småler. Det är säkert han som gett mig sjuorna. Jag vet att han gillar att skoja med mig. ”Ge honom vad han vill ha” säger en annan kille. ”Han är en reko kille.” Jag får mina femmor istället för sjuorna och jag går därifrån nöjd.

Det serveras kalops till lunch. ”Den här maten smakar ju ingenting”, säger någon vid matbordet. ”Du har ju varit på alla anstalter i Sverige” säger en smålänning till sin bordskamrat. ”Nja, inte riktigt alla” invänder han. ”Men många i alla fall. Hur är maten här i förhållande till de andra anstalterna?” ”Den är klart sämst här”, säger han med bestämdhet. ”Så här kan det ju inte fortsätta”, menar någon annan. ”Vi måste ju protestera!” ”Kanske vi alla borde ta mat och sen gå direkt och slänga alltihop, en efter en”, säger fången som har varit på många av Sveriges anstalter. ”Du, Martin, du kan ju sånt här” säger en man med hästsvans. ”Vad tycker du att vi ska göra?”

Jag kan hålla med om att maten här inte är den bästa. Det är mycket halv- och helfabrikat. Kan inte vara så nyttigt. Men trots detta är jag ändå ganska nöjd. Bara det faktum att jag får veganmat är jag glad över. Sen finns det ju större problem i världen än kvalitén på fängelsematen. Detta säger jag inte till de samlade vid bordet. Jag tycker att det är bra med att man gemensamt är med och påverkar. ”Hur skulle Gandhi ha gjort?” funderar jag tyst för mig själv. Han skulle nog ha börjat med att skicka in ett brev eller på något sätt kommunicerat vilken förändring han skulle ha velat se, tänker jag. ”Har ni gett matsalspersonalen något brev eller något annat som beskriver vilka förändringar ni skulle vilja se?” frågar jag dem. Jag får inget svar på min fråga. ”Ah, det här med maten är ju en fråga som kommer upp gång på gång. Men sen muckar folk och andra kommer in”, säger killen med hårflätan uppgivet. ”Därför blir det ingen förändring.”

Fred,
martin

Avrustningsvideo på UR

2010-09-03T13:14:00.000-07:00

I mitt kollektiv hemma i Mjölby kommer ibland frågan upp om vilket som är det bästa mediet för att skapa positiv samhällsförändring. Vi tre är alla glada i böcker och två av dem, Annika och Pelle, är erfarna författare. Men vi frågar oss om boken är på väg att dö ut, åtminstone för de yngre generationerna. Jag vet inte, men kan i alla fall konstatera att video är på frammarsch, inte minst med youtube. På aktivistfronten kan man se tydliga exempel på detta. Särskilt de mycket uppmärksammade filmaktionerna som Djurrättsalliansen gjorde kring grisarna i november förra året och nu i augusti i år om minkarnas situation i Sverige. Övertygad om videons genomslagskraft blev jag därför glad när jag blev kontaktad i våras av ett filmbolag som skulle göra ett program inom Utbildningsradion som heter Kära medborgare. Konceptet var att de lånade ut en kamera och man fick själv filma sitt aktionsområde. Med hjälp av min kamrat i Ofog, Cattis Laska, blev det en minifilm om mig och vår avrustningsaktion som nu har lagts upp på deras hemsida. Hoppas att den blev okej.

http://ur.se/karamedborgare/finns-det-tillfallen-da-det-ar-okej-att-bryta-mot-lagen/

Fred,
Martin

Tipsrunda

2010-08-30T10:08:00.000-07:00

Förtroenderådet har ordnat en speciell lördagsutflykt. Vi ska få gå tipsrunda på motionsslingan som går utanför anstaltsområdet. Den är på 2,5 kilometer. Det är en äldre förtroendeingivande man som står som ansvarig för tipsrundan. Han frågade mig för några dagar sen om jag ville hjälpa till att komma på frågor. Det ville jag naturligtvis! Han valde ut tre av mina frågor. Min första var: ”Vad heter Sveriges största fredsrörelse?” De flesta verkar ha gissat rätt på Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, men jag hörde att några gissat Kvinnor för fred. Jag tänkte på min kollektivkamrat Annika som satt inne på Hinseberg och frågade därför ”Vad heter Sveriges största kvinnofängelse?”. Den tredje frågan jag fick med löd ”Vad bidrar med mest växthusgaser till den globala klimatkristen vi står inför?” De flesta trodde bilen, men en kille med långt hår gick ett steg längre i tanken. När vi satt och åt grillat efter tipsrundan sa han ”Jag kunde gissa att det var du, Martin, som kom med den frågan och eftersom du är vegan så kryssade jag ’kött’”, vilket var helt riktigt.

Vegospettet från grillen var inte alls dumt, men som min vän, den muslimska vegetarianen, noterade så verkade grillkockarna ha lagt mer tid på att ta hand om köttet än vår vegomat, för att ena sidan av vegospettet var bränt medan det andra inte hade fått så mycket färg alls. Jag tog papptallrikarna och plastbesticken från mina kamrater vid bordet och gick till en stor blå sopsäck för att slänga. Däri såg jag även läskburkar. ”Återvinner vi inte burkarna här?” frågade jag en intagen som gick förbi. ”Nej, vi är ju kriminella” sa han.

Fred,
Martin

Bingo på anstalten

2010-08-26T11:22:00.000-07:00

Varje söndagsförmiddag spelas det bingo på Skenäs. Bingo är en aktivitet som brukar förknippas med gamla tanter i rökiga lokaler. Men här var det framför allt välbyggda härdade brottslingar som satt med sina bingolappar framför sig. Inga vakter närvarande.

Bingosnurran rasslar till när vevan körs runt. Boll efter boll rullar ut och lägger sig redo att läsas. En ung intagen passerar bollarna i olika färger till sin kollega som läser upp siffrorna. ”Nummer sextiofyra, sexa fyra” ropar han ut i lokalen. ”Nummer tre, enkel trea. Nummer nittio, nia nolla” fortsätter han. ”Vänta, ta det inte så snabbt” säger en ryss som har hand om både sin egen och sin kamrats bricka eftersom hans vän inte förstår svenska. Även en somalisk kille med knapphändig svenska har svårt att pricka rätt. ”What number did you say?” frågar han. ”Ninety, nine zero” säger uppläsaren. ”Kanske ska jag ta det på arabiska också?” Vid nästa nummer säger han: ”Ett, wähid”. ”Bingo”ropar en medelålders skallig man med mage. Han går fram och visar sin bingorad. Som pris får han ett paket micropop och en Snickers.

”Nu är det två rader som ger Bingo” säger uppläsaren. Jag kryssar febrilt med min lila penna. Efter ett tag har jag fått in flytet och kryssandet sker nästan av sig självt. ”Bingo” skriker jag till och går fram och visar mitt papper. ”Nej, du har inte alls bingo” säger domarna där framme. ”Du måste ha två rader i samma ruta!” ”Ah, det visste jag inte. Det är första gången jag gör detta” ursäktar jag mig själv och går skamsen tillbaka till mitt ord medan några buar. ”Du är ju vegetarian och allt. Dig trodde jag man kunde lite på, men ack…det kunde man tydligen inte” säger en kille i min ålder med ett leende på läpparna. Några hopknycklade lappar åker i min riktning och landar framför mig. Bollarna rullar igen och nya nummer ropas ut. I samma stund som min bordskompis ropar ut bingo ser jag att jag också har fått bingo. Denna gång stämmer det men jag tror att det är kört eftersom jag inte var först med att ropa ut. ”Nej, här delar vi solidariskt” säger domarna där framme. Vinsten denna gång är en burk cola och ett kexchoklad. ”Välj du först” säger göteborgaren som ropade bingo först. Jag väljer läskburken.

Fred,
Martin

Jogging runt anstalten

2010-08-22T07:29:00.000-07:00

Vid sjutiden känner jag mig redo att röra på mig. Jag går ner till
idrottshallen för att se om jag kan vara med på tennis. Det är redan fyra killar som är fullt uppe i en dubbelmatch. Den lätta
skumgummibollen far nästan ljudlöst över nätet även om det är hårda slag som utbyts. De fyra är duktiga spelare. Korta bollar växlas med långa ute vid baslinjen. Deras tröjor dryper av svett. ”40-15, ni servar.” Fyra ryssar sitter och väntar på sin tur att spela. Det blir ingen tennis idag, konstaterar jag efter ett tag. Jag går upp på mitt rum och byter ut kriminalvårdens allroundgympasko mot mina egna joggingskor, tar med min bärbara cd-spelare och joggar ut i värmen.

Solen tittar fortfarande fram en del mellan de många träden jag
passerar. Jag springer barbröstad så att jag ska få lite färg på mig, för annars sitter jag mest inne. Det finns en motionsbana runt hela anstalten. Den är 620 meter och tar knappt tre minuter att springa runt. Från vår avdelning passerar man först en fin gräsmatta och blomsterrabatt. 1200 växter har planterats ut på anstalten de senaste par veckorna! Färgprakten är slående nästan vart man än vänder sig. En av dem som jobbar i ”utelaget” berättar att växterna kommer från Kolmårdens anstalt som tydligen odlar mycket blommor. Vattenslangen står uppställd mot en stol och sprutar vatten på den ena rabatten. Jag hoppar över slangen och fortsätter neråt på grusvägen. I nedförsbacken ökar farten och lite grus letar sig ner i min sko. I ändan av backen ligger snickeriet. Det luktar spån och trä. En nybyggd utetoa i trä står till höger. Den ska snart iväg till försäljning. Fyra intagna passerar i snabb gångtakt. Jag nickar lätt, de hejar. Passerar avdelning två. Det var där jag satt förra året. Några killar sitter på träbänkar på gräsmattan och spelar kort. Andra sitter på trappan och röker. På vänster sida ligger Lärcentrum och på höger sida idrottshallen, sedan beachvolleybollplanen. Matsalen, en tråkig låg byggnad, dyker upp på höger sida. Inget matos. Vid denna tid har nog kökspersonalen gått hem. Efter en tung uppförsbacke ligger CV (Centralvakten) på vänster sida. Efter svängen väntar en relativt nybyggd asfalterad allé med frodig grönska på båda sidor. När den är passerad är jag tillbaks vid min avdelning.

På mitt andra varv blir jag tillfrågad av en kille som passerar: ”Ska du vara med på beachvolleyboll?” Jag tvekar lite. Jag brukar inte avvika från uppgjorde planer. Nu hade jag ju tänkt jogga och sedan styrketräna lätt på mitt rum, som jag brukar göra på kvällarna. Han insisterar ”Klart att du ska vara med”. Jag övertygas. Kan väl vara kul att spela lite volleyboll. Jag tar av mig mina skor och sockar och ställer mig en bit från nätet, gräver ner mina tår i den heta sanden. Längre ner är det lite svalare.

Fred,
Martin

Pingis på anstalten

2010-08-19T05:41:00.000-07:00

”Pingisturnering på söndag 17.30. Anmäl dig till Muhammed på rum 23” stod det på ett uppsatt A4-papper i början av min vistelse här på anstalten. Bordtennis tränade jag för många år sen på Limhamns bordtennisklubb. I otaliga timmar stod jag och slet framför bordtennisbord i den svettiga träningslokalen i Malmö. Mina föräldrar fick köra mig helg efter helg till tävlingar runt om i Skåne. Jag visste att de hade ett pingisbord här så jag hade packat ner mitt rack inför min avfärd till anstalten. Eftersom jag har tränat pingis ganska länge bedömde jag mina chanser att vinna till ganska goda. Hur kommer det att uppfattas om jag vinner? Kanske någon som är van att vinna blir förödmjukad om jag, nykomlingen och ”mjukisen”, kommer att sopa banan med dem? Riskerar jag till och med att få ett kok stryk? Eller kanske jag tvärtemot får respekt? Kanske både och?

Några står och slår några bollar på pingisbordet som uppvärmning inför turneringen. Jag tittar på. En ung kille säger: ”Lägg dig” (alltså förlora medvetet i pingisturneringen). ”Varför?” frågar jag. ”För att jag säger det” svarar han. ”Det kan jag inte acceptera” svarar jag. Naturligtvis får jag möta just honom i turneringen. Jag vinner. När jag sträcker fram handen för att tacka för matchen vill han inte trycka den utan går därifrån, demonstrativt. Jag vinner turneringen.
Förutom äran sätts 100 kronor in på mitt konto på anstalten som jag kan handla för i kiosken. ”Grattis!” säger en kille när jag kommer tillbaks till avdelningen. ”Vann du några pengar?” frågar han mig. ”100 kronor” svarar jag och tillägger ”hoppas att ingen blir sur så att jag får en snyting i vinst också.” ”Nej, det kan jag inte tänka mig” svarar han vilket gör att jag kan lägga den lilla oron åt sidan. Skönt.

Fred,
Martin

Min första permission

2010-08-16T04:48:00.000-07:00

Jag sover lite oroligare än jag brukar. Kanske handlar drömmarna om att jag ska ut i friheten efter sex veckor på samma ställe. Kl. 6.50 går TV:n igång, en sån som man kan ställa in alarm på. När jag är redo för att gå iväg går jag till korridorens huvuddörr och lyfter interntelefonen. Det räcker att lyfta luren för att få kontakt. En röst svarar ”CV” (centralvakten). Jag berättar att jag är nu klar att åka på min permission och undrar om någon vill komma och öppna åt mig.

Väl på CV får jag ta på mig mina civila kläder. Svarta jeans och en röd t-shirt åker på, sen min mörkblåa sommarjacka med en Djurens Rätt-knapp. En känslovåg av igenkänning åker igenom min kropp. Just det, det är så här det känns att ha mina egna kläder på mig. En vakt knipsar upp min elektroniska boja. ”Den kan du lägga i ditt skåp tills du kommer tillbaks.” Jag får ut 140 kr i kontanter från mitt kriminalvårdskonto. En vakt kör mig i en av kriminalvårdens minibussar till busstationen i Östra Husby. När jag går ut ur bilen regnar det. Varje droppe slår ner så hårt att de studsar upp från betongen i ett plask. Det är skönt med friheten. Dock frihet under ansvar. Det ligger nu på mig att inte avvika det minsta från permissionsplanen. Det står exakt uppskrivet i ett beslutspapper när jag ska åka och när jag ska komma tillbaka. 7.50 ska jag åka och återvända 19.40, samma dag. En kille som kom tillbaks för tidigt från sin permission fick skäll för att han inte höll sig till planen. ”Jag trodde verkligen inte att det var fel att komma tillbaks för tidigt men det var det tydligen” sa han förvånat.

När jag öppnade dörren till mitt hem i Mjölby var ingen hemma. Annika var på väg hemåt från fredsaktioner i Norrland och Pelle var fortfarande hos sina föräldrar i Sundsvall. Jag sätter mig med min dator och kopplar upp mig mot Internet. Min relation med nätet har varit död en lång tid, tills nu. E-brev rasslar ner i min inkorg. Det är en skön känsla. Även om jag redan har sett de viktigaste genom en av mina stödpersoner som har bevakat min e-post och skickat in det på papper. Jag har fått ett nytt e-brev från Kathy Kelly som driver Voices for creative nonviolence i USA. Hon skriver att de snart ska tillbaks till Pakistan och Afghanistan eftersom hennes land håller på att bomba där. Det roligaste nöjet på Internet blir att kolla upp vad mina kamrater i Ofog har gjort uppe i Norrland som en reaktion på USA:s bombövning. Jag lyssnar på radioinslag, tittar på TV-snuttar och läser artiklar om aktionerna i och utanför Luleå. Vilket fint arbete de har gjort däruppe i sommar, alltså ofogarna, ej de amerikanska bombflygen!

Vid lunchtid kommer Annika hem. Så fint att få sitta ner över lunch och kaffe med henne. Att prata med en likasinnad, dela tankar och minnen från de närmaste veckorna. Vi jämför våra fängelsevistelser, hon på Hinseberg och jag på min anstalt. Innan jag måste gå till tåget tar jag en tallrik müsli med sojamjölk – detta har jag saknat! Medan jag äter lyssnar jag på en intervju med Annika i P4. Hon är jättebra som vanligt, tydlig och övertygande. Tycker jag i alla fall. Innan Annika var det någon från Försvarsmaterielverket som intervjuats i samma program. Det lät som om han var chef för ett företag. Han verkade se USA som en kund som köpte en tjänst av dem, nämligen att få bomba i norra Sverige. ”Men Försvarsmaterielverket är ju statligt” säger jag till Annika när vi vandrar tillsammans till tågstationen. ”Hur kan det komma sig att han ser denna statliga myndighet som ett företag? Då är det något som har gått snett.” Annika håller med. ”Hoppas att det inte bara är vi som tycker att detta är fel” säger jag.

I Norrköping står jag och väntar på buss 440 som ska ta mig till Östra Husby. En regnbåge visar sig över den mörka himlen. Den visar sig i sin fullhet från marken upp i höjden för att gå ner någonstans utanför Norrköping, kanske i Skenäs. Gul, orange, grön och röd. Tagen av bågens skönhet vill jag så gärna dela upplevelsen med någon annan. En tonåring sitter försjunken med ett par hörsnäckor i öronen, en medelålders kvinna sitter bredvid henne på bänken i bussbåset läsandes en bok. ”Har ni sett den vackra regnbågen?” vill jag gärna säga till dem, men jag är inte frimodig nog, så jag håller tyst. Väl på bussen hör jag toner om nationalsocialismen från hörlurarna som sitter på en kille några säten bakom mig. Sen en skränig version av ”Du gamla du fria”. Han som lyssnar på denna vitmaktmusik skulle kanske må bra av en liten period på Skenäs, tänker jag. Kanske skulle det leda till en American X-omvändelse? I denna film ändrar en nazist sina rasistiska åsikter då han blir vän med en svart kille i fängelset.

Ankomsten till Skenäs blir mindre omständig än jag hade väntat mig. Ingen kroppsvisitation, inget urinprov, inte ens ett utandningsprov. Det enda som kollas är de saker som jag har tagit med mig till anstalten. Jag plockar upp några vykort, post it-lappar, gem, plastfickor, ett dricksglas, cashewnötter, lakrits, choklad och några böcker. Den unga kvinnliga vakten håller upp boken ”Ickevåld!” skriven av mina vänner Annika, Pelle och Klaus och konstaterar: ”Ickevåld. Det är bra.” Kanske har hon blivit påverkad av samtalet om civil olydnad som vi hade när vi gick stavgång för några dagar sen? Jag blir glad över att jag får ta in allt som jag hade med mig på mitt rum.

På vägen till min avdelning möter jag några killar från min avdelning. ”Hade du det bra på permisen?” frågar den ena av dem. ”Jättebra!” svarar jag. Vid inräkningen halv tio har vakten med sig två brev till mig. Ett är från Kenneth Hays som sitter i fängelse i USA för en fredsaktion han gjorde. Det andra från min vän Ida i Stockholm. Vad snällt att de kom med breven direkt till mig på kvällen! Trodde att jag skulle få vänta på post till den normala utdelningstiden vid lunch.

Fred,
Martin

Grönsakschocken

2010-08-13T03:07:00.000-07:00

När mattanten ser mig på morgnarna vänder hon sig genast bakåt och rotar i lådan på bordet. Plockar fram en liten plastburk med dagens hummus och en liten träkniv. ”Vill du ha havremjölk idag?” frågar hon, en medelålders kvinna med kockkeps. ”Nej, tack. Inte idag” svarar jag.

”Oj, vad det luktar starkt. Ända hit” säger min avdelningskamrat ståendes tre meter från vårt bord. När han sätter sig mittemot mig frågar han ”Vad är det egentligen i den där röran?”. ”Mest kikärter blandat med olja men det är nog vitlöken som luktar så starkt tror jag” svarar jag. ”Blir det inte trist att äta det där varenda dag?” säger han. ”Nej” säger jag ”jag gillar hummus”.

”Men du skulle åtminstone kunna få någon grönsak till” tycker han. ”Jo, det skulle ju vara gott. Jag brukar ha paprika på mina hummussmörgåsar hemma. Men ni får ju inte någon grönsak till era mackor” säger jag. ”Nej, men vi kan ju äta ost, skinka, korv och ägg” menar han. ”Jo, kanske jag ska fråga om en grönsak” säger jag även om jag är tacksam bara med att jag överhuvudtaget får vegansk mat varje dag. Sagt och gjort. Jag går fram och frågar.

”Visst kan du få det!” säger mattanten och springer ut i köket och kommer tillbaks med en nytvättad tomat. ”Vill du ha grönsak till smörgåsen varje dag?” frågar hon. ”Mycket gärna” säger jag. ”Då ska jag fixa det” säger hon. Nu ångrar jag mig att jag inte frågade om detta tidigare.

Nyligen läste jag i tidningen The Nuclear Resister om vilken mat de får i amerikanska fängelser. Nästan bara hamburgare, vitt bröd, potatis och nästan ingen frukt eller grönt. Jag känner mig tacksam för de svenska fängelserna även om jag ibland saknar min sojamjölk och mustiga linssoppa.

Jag sätter mig och börjar skära min tomat i skivor med min slöa bordskniv. Det går så där. Jag slabbar och lyckas knappt åstadkomma en enda skiva. Jag går fram för tredje gången och frågar efter en skarp kniv. En intagen i köket, ger mig en liten vass kniv. ”Jag följer med dig till bordet med den” säger han. Han står och bevakar medan jag skär. ”Inte ens vi får hantera dessa skarpa
knivar” säger han.

fred,
Martin

Fler avrustare friade i domstol

2010-08-11T02:24:00.000-07:00

Jag minns tydligt där jag satt i den fina salen på Svea hovrätt i Stockholm i april tidigare i år. Claes Borgström satt bredvid mig med fin kavaj och lite rufsig lugg. Alvine satt längst ut till höger. Hon verkade taggad och lite nervös. Vi tre la fram i domstolen om hur Alvine och jag hade försökt stoppa medverkan i internationell terrorism, hur vi hade handlat enligt nödvärnsprincipen för att rädda liv och varför det är varje persons ansvar att ingripa fysiskt mot den svenska vapenexporten. Som väntat blev inte rätten övertygad om vår rätt i att ingripa. De dömda oss till fyra månaders fängelse, som jag nu sitter av.

Annat är det i England. Där kan man faktiskt bli frikänd för nästan exakt samma handling.

Den 17 januari 2009, under brinnande krig i Gaza, gick sju avrustare in på vapenfabriken EDO i Brighton, södra England. Denna fabrik tillverkar delar till stridsflygplanet F16 som används av israeliska militären. Väl inne i vapenfabriken avrustade fredsaktivisterna vapendelar för omkring 200 000 pund. I rättegångar i juni och juli detta år försvarade sig de åtalade med att de hade agerat för att förhindra krigsbrott i Gaza. Och må ni tro: Både domaren och juryn förklarade enhälligt de åtalade för frikända!

Det har hänt tidigare att plogbillsaktioner har förklarats lagliga i England och även i andra länder. Dock har det aldrig hänt i Sverige. Varför kan man fråga sig? Är det bara en tidsfråga? Eller beror det på att rättssystemet ser olika ut i våra olika länder? Kanske är det större chans för dem av oss som vill avrusta i framtiden att bli frikända om vi på ett tydligare sätt kopplar aktionen till ett pågående krigsbrott, som de brittiska fredsaktivisterna gjorde?

Så gjorde också plogbillsgruppen Seeds of hope, med en svensk deltagare, när de avrustade ett stridsflygplan som skulle skickas till Indonesien för att användas i folkmordet på Östtimor. Även de blev frikända.

Under våra rättegångar för avrustningsaktioner under 2008 hänvisade vi till krigsbrott begångna i Irak, men kanske hade det hunnit bli för inaktuellt för att ha kraften att frikänna oss? Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det kan vara värt att knyta aktionen till ett pågående krigsbrott nästa gång det sker en avrustningsaktion. Jag ser fram emot den dagen då avrustare blir frikända i en svensk rättssal!

fred,
martin

PS. För övrigt är jag full av beundran över Djurrättsalliansens minutiösa kampanj för att rädda den dryga miljon (!) minkar som i Sverige lever förslavade, lider och slaktas varje år för pälsindustrins vinstintresse.

"En Karljohan på bröstet"

2010-08-08T09:06:00.000-07:00

Jag har aldrig sett så många tatueringar på samma ställe som här på anstalten. Det är spännande att studera dessa permanenta kroppskonstverk. Jag funderar ofta kring historierna bakom. Varför valde han det motivet? Dessa ord? Vad hände i hans liv som han ville markera med dessa smärtsamma blyförsedda markeringar långt nere i huden?

”Har du sett tatueringen på den killen?” säger en intagen och pekar på en ung kille som går förbi. ” Killen drar upp sin tröja och blottar en tatuering på automatvapnet AK47 över sidan av sin vältränade mage. ”Ska du avrusta den också?” skojar en annan. ”Nej,” säger jag och ler. ”Det skulle ju innebära våld!"

Vid en lunch kommer vi in på ett samtal om tatueringar. ”Vad är det?” frågar en kille med snaggat hår och pekar på sin bordskamrats hand. ”En vinge ser du väl” svarar den tatuerade. ”Och den?” säger killen och pekar på axeln. ”Det är djävulen som trampar på någon."

”Ska inte du skaffa dig en tatuering?” frågar någon en medelålders brunbränd civilekonom. ”Nej, aldrig” svarar denne med emfas. ”Jo, kanske en AK4 här på sidan” säger han efter ett tag, lite smålurigt. ”Och en Karljohan på bröstet” fortsätter civilekonomen och visar med händerna på bröstkorgen hur den ska se ut. ” Han tittar på mig och ler.

”Menar du inte granatgeväret Carl Gustaf?” frågar jag. ”Jo, just det. En Carl Gustaf menade jag förstås” säger han lite generat. ”Annars hade en Karljohanssvamp varit fin som tatuering” säger jag.

En dag ser jag en ny kille med långt hår som har en tatuering av det klassiska fredsmärket. Honom måste jag prata med, tänker jag. ”Hej!” säger jag. ”Jag såg ditt fredsmärke på armen. Är du aktiv i fredsrörelsen?”. Han svarar ”nja”. och berättar att han skaffade den fredliga tatueringen på 1980-talet. ”Jag är inte så aktiv för freden men det sitter här” säger han och pekar på sitt hjärta. Så frågar han efter en cigarett från en kille som är på väg in till matsalen, och tänder på.

”Det var trevligt att se ett fredsmärke som tatuering. Annars är det vanligare här att man har vapen eller svordomar intatuerade på sina kroppar” säger jag. ”Den här är mycket mäktigare än något vapen” svarar han, pekar på sitt huvud och tar ännu ett bloss. ”Vår intelligens är skarpare än något samurajsvärd.”

fred,
Martin

Anpassning i samhället

2010-08-04T22:40:00.000-07:00

Jag sökte tidigare om besökstillstånd för Annika och Pelle (som är mina kollektivkamrater på utsidan) men fick avslag. Jag var inte helt förvånad eftersom man inte brukar få komma på besök om man är dömd för något brott. Men jag tyckte ändå att det oschyst eftersom de är min närmaste familj. Anstalten borde kunna göra undantag då. Så jag överklagade beslutet till Kriminalvården Region Öst där någon på ett kontor i Linköping tog upp fallet.

Jag fick avslag, igen. Motiveringen var att ”Ett besök [av Annika och Pelle] kan antas äventyra säkerheten i anstalten eller motverka Martin Smedjebacks anpassning i samhället. Relationens art är inte heller av sådan karaktär att Annika Spalde och Pelle Strindlund anses vara nära anhörig till Martin Smedjeback, varför skäl för bevakade besök inte föreligger.”

Okej, jag kan hålla med om att det finns risk för att Annika och Pelle inspirerar mig till nya brott eftersom de är sådana fina förebilder för civil olydnad, men detta behöver inte motverka min ”anpassning i samhället”. De hjälper mig faktiskt med detta. De utgör ett hem att komma hem till och ett stöd i vardagen. Vad betyder egentligen ”anpassning i samhället”? Jag gissar att de menar att man ska ”göra rätt för sig”, betala skatt och sånt – vilket jag gör. Men om det innebär att passivt flyta med strömmen och inte göra motstånd när något är fel vill jag inte anpassa mig. Att Annika och Pelle skulle ”äventyra säkerheten på anstalten” finner jag osannolikt. Jag kan liksom inte se det framför mig.

För övrigt anser jag att Kriminalvården har en förlegad syn på boendeformer. De skriver i sin motivering till avslag: ”De har inte ingått i någon av samhället erkänd samlevnadsform, men lever ändå mycket nära varandra.” Vi är världens mest individualiserade och ett av de friaste länderna på planeten men vårt samhälle kan ändå inte erkänna att det finns fullt dugliga boendeformer utanför kärnfamiljskonceptet. Det är inte så lite B-igt.

Nu låter jag ganska gnällig men egentligen är jag nöjd med Kriminalvården i stort, åtminstone här på Skenäs. Jag läste nyligen i The Nuclear Resister om hur fredsaktivister (och andra intagna) har det på fängelser i USA; undermålig mat, skitiga kläder och TV-apparater som väsnas dygnet runt. Då blev jag extra tacksam för att mätt och belåten kunna krypa ner i rena lakan, i ett knäpptyst rum för mig själv i den svenska Kriminalvårdens trygga famn.

fred,
Martin

Fotbollsrymningen

2010-08-01T13:56:00.000-07:00

En kväll arrangeras det en fotbollsturnering på gräsplanen utanför anstaltens område. För att röra sig utanför området krävs det att man skriver upp sig hos CV (Centralvakten) så att de inte tror att man rymt när ens boja rör sig utanför detektorernas område. Klockan 18.00 börjar fotbollen och 17.55 börjar jag röra på mig.

Men det visar sig vara för sent. De fotbollsspelande intagna har redan varit på CV och skrivit upp sig och springer nu mot fotbollsplanen. Jag tvekar. Ska jag springa upp till CV och registrera mig? Men då kanske de kommer att säga till mig att det är för sent. Ah, tänker jag, jag chansar. Jag springer efter fotbollsspelarna och känner mig lite busig. ”Har du inte sagt till i CV?” frågar de när jag hinner ifatt dem. ”Då kanske de tror att du rymt, men säg inte till vakterna för då kanske vi alla får skit för det.” Låtsas som inget, blir rådet till mig. ”Du kan säga att du fortfarande är ny och inte vet hur det fungerar.”

Och faktum är att det fungerar. Ingen vakt säger till mig varken under eller efter matchen. Skönt.

Regnet hade öst ner precis innan turneringen. Det innebar en extra utmaning med våra allround-gympaskor från Kriminalvården på en hal plan. Fotboll är inte min starkaste sportgren men jag jagar ganska flitigt och är glad över att jag får in ett par fina nickar i början av första matchen. ”Kom igen nu gubbar!” ”Täck honom för fan,” ”Snyggt!” skriks ut på fotbollsplanen. En ny kille pratar ett språk som jag tror ingen annan på planen förstår.

Jag krockar med en kille från motståndarlaget i jakten på bollen. Jag faller och de frågar mig om det var frispark. ”Ingen aning, jag kan knappt något om fotbollsregler” säger jag. Det blir en frispark. Snart dryper svetten om mig i den fuktiga lördagskvällen. Jag står som back nere på vår planhalva medan våra duktiga forwards jobbar för att få in bollen i nätet där uppe. Flugorna är ständigt på mig och irriterar när jag står still. Hoppar upp och ner lite för att skaka av mig dem.

Plötsligt dyker en boll upp i en vid båge ända från motståndarnas mål. Jag springer fram emot den. Nick? Nej, jag testar att ta ner den på bröstet. När den slår in i min bröstkorg går nästan luften ur mig men jag får ner den snabbt och passar den vidare, uppåt. ”Bra, Smedjeback” säger någon. Jag ler nöjt. Vi vinner första matchen även om jag inte kan påstå att det är min förtjänst. Efter fyra matcher har mitt lag faktiskt vunnit hela turneringen. Vinsten får vi ta ut i kiosken motsvarande godsaker för 600 kr för vårt lag på sju personer. ”Det får bli en picknick på onsdag” säger någon i vårt lag.

När matcherna är slut går vi mot sjön. Skor och t-tröjor åker av. Jag och andra intagna och en vakt går ut i våra shorts i vattnet. Hala stenar kantar stranden där vi går i. Vattnet är kallt men uppfriskande efter en svettig turnering. Botten är full av små stenar som borrar sig in i mina fötter. Jag kastar mig i vattnet så snart det är tillräckligt djupt för simning. En ung blond kille med ett vackert ansikte simmar bredvid mig. ”Det är fyra år sedan jag simmade i öppet vatten” säger han. Under min fängelsetid har det bara blivit simhall under någon enstaka permission. ”Vad skönt det är!” Efter badet vankas det grillkorv. Vakten Eva har lagt på några vegokorvar åt mig och henne själv (hon är vegetarian). Snällt att de tänkt på mig! Jag som rymt in på plan.

Fred,
Martin

Vapen i riksdagen

2010-07-20T01:22:00.000-07:00

Den 17 juni infann jag mig här på anstalten i Skenäs. Jag tyckte att det var en passande dag eftersom det var då Sveriges vapenexport behandlades i vår riksdag.

Svenska Freds kansli var snälla nog att skicka mig protokoll från debatten. Det visar en diskussion med en skarp linje mellan blocken, där Moderaterna och Kristdemokraterna försvarade dagens enorma och relativt urskiljningslösa vapenexport medan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stod upp för en kraftigt minskad handel med vapen.

Flera från regeringen beklagade sig över att samsynen angående vapenexporten verkade ha försvunnit. För vapenkramare var det säkert bättre då Socialdemokraterna ensamma hade makten och Göran Persson satt med klubban i hand.

Nu verkar det vara andra tongångar när S är tvungna att dela makten med MP och V. Den rödgröna oppositionen sjösatte dagen till ära, den 17 juni, ett heltäckande förslag till en ny krigsmaterielpolitik. Hans Linde (V) sa: "Vår gemensamma målsättning är klar. Den globala vapenhandeln måste minska, och Sverige ska på detta område vara ett föregångsland."

I förslaget ingår att det ska utredas om möjligheten att införa ett demokratikriterium "som utesluter export till diktaturer" och även möjligheten att utesluta krigsmateriel till länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.

Göran Lennmarker (M) undvek att prata om vapen i debatten, trots att den handlade om vapenexporten: "Fru Talman! Max Andersson (MP) pratade återigen om vapen. Var försiktiga med att använda det ordet! Vapen är en underavdelning till krigsmateriel för strid."

Else-Marie Lindgren (KD) verkade inte heller förtjust i att Sverige skall förknippas med våra vapen, även om hon försvarade den rekordstora vapenexporten år 2009, då vi exporterade näst mest i världen, per invånare. "Det är oerhört viktigt att vi inte ser en fara i detta och målar upp det som att Sverige skulle vara en krigsnation i stora mått. Sverige är inte det (sic!). Vi är ett fredsälskande folk, och vi finns där för att också bevara freden med de medel som vi har", sa hon i debatten.

Jag tänker skriva till Hans Linde (V), Max Andersson (MP) och Kenneth G Forslund (S) och tacka för deras goda arbete i denna fråga. Forslund har jag inte hört nämnas tidigare men jag vet att Linde och Andersson har arbetat i flera år i vapenexportfrågan på ett mycket bra sätt. De är värda vårt stöd för detta! Jag har insett att vapenexportfrågan kanske inte är den frågan som man kan vinna de flesta rösterna på. Men låt oss, som bryr oss om denna fråga, låta de politiker som trots allt sliter med att få en förändring, få veta detta. Skriv gärna också du till dem!

Fred,
Martin

En vanlig dag på Skenäs

2010-07-13T15:35:00.000-07:00

Jag brukar vakna mellan 7.00 och 7.30. Jag går ut i korridoren och till tvättrummet. Tre intagna står och stampar i korridoren. Klockan är 7.30. De väntar på att vakterna ska komma och öppna avdelningsdörren. "Var är alla?" frågar en av killarna, som är helröd av att ha varit ute i solen lite väl länge dagen före. "Sover de fortfarande? Jag har varit vaken sen fem, kunde bara somna om i korta perioder sen dess". Vakterna kommer vid 7.40 och öppnar dörren till vår avdelning och släpper ut de som törstar efter frisk luft eller en cigarett. Vakterna går runt och öppnar alla våra rum och räknar av för att kolla så att vi alla är där.

8.20 öppnar matsalen för frukost. Mattanten frågar den intagne framför mig: "fem, fem?" Detta betyder fem skivor ost och fem skivor skinka. Vissa säger "minus". Detta betyder att de inte äter skinka och hellre vill ha ett annat köttpålägg. Nu känner personalen igen mig och vet att jag är typ minus allt... nja inte riktigt.

9.00 sätter alla igång med sin sysselsättning - arbete eller studier. Då går jag till "Lärcentrum" där jag sitter och skriver på en bok om engagemang.

12.00 är det lunch. Vi köar som skolpojkar, vår bricka och väntar på att matsalstanten ska sleva upp dagens lunch.

Jag brukar sätta på kaffe i köket efter lunchen. Jag brygger så det räcker till fler än mig ifall någon annan skulle vilja ha. Ofta dricker jag mitt Gevalia samtidigt som jag läser post som jag får vid 12.30. Innan jag lämnar korridoren säger jag till en intagen som råkar finnas kvar på avdelningen: "Där finns nybryggt kaffe. Ta gärna en kopp." "Tack" säger han, "kräver du någon gentjänst för detta? Man vill ju inte sättas i skuld."

13.00 går jag tillbaks till skolan. En kille kommer in i rummet där jag sitter och skriver. "Terrorist!" skriker han som han brukar göra. Innan har han kallat mig "vapenförstörare", ett epitet som jag tycker är mer passande. "Vad gör du?" frågar han. Jag berättar lite om boken jag försöker skriva. Arbetsdagen slutar 16.00 men jag har fått lov av läraren att göra lite av mina studier på mitt eget rum så jag brukar gå dit vid 14.30 för att läsa i min säng.

Efter ett tags läsande vilar jag en stund. En vakt kommer och knackar på dörren. "Nu måste du ut. Det är visitation." Jag blir kroppsvisiterad och sen måste jag gå ut från avdelningen och sitta och vänta tills de är klara med att söka igenom hela avdelningen. Sittandes tillsammans med några andra från min avdelning kommer vi in på en djuretisk diskussion. En kille menar att man får större muskler om man äter kött. Jag frågar honom varför det är viktigt att ha stora muskler. "För att kunna lyfta upp sin tjej" menar han. "Tänk om hon har somnat på soffan och man vill bära in henne till sängen."

16.30 är det middag. De serverar någon slags broccoligratäng. "Det här var nog det äckligaste jag ätit i hela mitt liv" säger killen mitt emot mig. Den veganmat de lagar till mig tycker jag nästan alltid om.

På kvällen ringer jag några samtal. Man köper telefonkort i kiosken. Jag ringer min mor. Hon berättar om hennes midsommarfirande med far och vänner. "Många av mina vänner tycker att det är så tråkigt att du sitter i fängelse och att du kastar bort ditt liv" berättade hon. "Även om jag försöker säga att du är nöjd med dina livsval så förstår de inte. De verkar också tycka att jag ska tycka att det är hemskt, även om jag inte gör det".

20.00-20.30 varje dag kan man gå till centralvakten om man behöver hjälp eller vill hämta något från sitt skåp. För ett tag sen gick jag dit då det stod en medelålders man med grånande hår bakom disken. "Jag satt i min bil häromdagen och lyssnade på P1 och plötsligt hörde jag din röst! Så ni bankade verkligen på Carl Gustaf-gevär?! De som är så fina. Jag använde dem i lumpen. Vid avfyrning uppstår ett så vackert sken bakåt. Men ni har egentligen rätt. Det är hemskt vad de används till."

På kvällen brukar jag ta en kopp te och en hummusmacka som jag preparerat vid frukosten. De gör god hemlagad hummus i köket, bara för min skull. Det tycker jag är snällt. Vid 21.30 när jag brukar sitta i min säng och inta mitt kvällsmål tittandes på teve brukar det knacka på min dörr. Det är vakterna som gör kvällsinräkningen. "God natt, Martin" säger de och låser sen avdelningsdörren när de har räknat in oss alla på avdelning tre. Efter elva brukar jag sova sött på min plastöverdragna skumgummimadrass.

God natt,
Martin

Dömd till... fritid!

2010-07-04T02:34:00.000-07:00

Lördagen den 3 juli 2010.

I går ringde jag två Karin. Den första en av mina gamla kollegor på Kristna Fredsrörelsen. Hon satt inne i värmen på kontoret i Stockholm och skrev intensivt på en EU-ansökan. ”Det ska bli skönt med semester om två veckor” sa hon. Kan jag tänka mig. Jag har själv suttit och skrivit sådana ansökningar. Det är inte det roligaste man kan göra. Den andra Karin jag ringde var en fredskollega inom Ofog. ”Puh”, sa hon när jag nådde henne på hennes kontor i Småland, ”jag har jobbat 10,5 timme per dag i nästan två veckor nu. Det tär på krafterna”, pustade hon ut. ”Det låter som om du skulle behöva ett avslappnande fängelsestraff”, sa jag till henne. ”Ja, det skulle nog inte vara så dumt” svarade hon och skrattade.

Runt om vår anstalt sitter skyltar där det står ”Kriminalvården – Gräns för fritidsområde”. Hit men inte längre får man gå. Om man går utanför sänder ens elektroniska boja signaler att man har överträtt gränsen. Det är oklart om de menar att fritidsområdet är inom anstalten eller utanför. Kanske är det en tolkningsfråga eller en fråga om attityd? Smaka på ordet – fritidsområde – gärna särskrivet: fri tids område – ett område för fri tid. De flesta som sitter här på anstalten skulle nog tycka att det är något missvisande. Vi är ju tvingade att sitta här. Man pratar om att ”sitta av sin tid” eller att ”avverka sitt straff”. Det är något som ska göras, läggas åt sidan, gärna så snabbt som möjligt. Det är lätt att förstå varför många tänker just så och samtidigt är det möjligt att se det på ett annat sätt. När Pelle och jag satt på häktet i Norrköping förra året pratade vi ofta om det faktum att vi kände oss tacksamma för den ”fria tid” vi hade. ”Hur många heltidsarbetande har tid att ta entimmespromenader varje dag?” frågade vi varandra retoriskt. Inte många, för att inte prata om heltidsarbetande föräldrar.

Jag måste erkänna att jag har speciellt goda förutsättningar för att kunna njuta av ett fängelsestraff. Jag gillar att läsa, skriva och sporta – alla dessa aktiviteter finns det goda möjligheter att ta del av på en öppen anstalt. Andra som inte gillar dessa saker tror jag har det tråkigare. De tycker att det finns så lite att göra. På utsidan känner jag ofta att jag inte kan prioritera varken bokläsande eller författande särskilt mycket. Det finns oftast så mycket annat att fixa med. Därför är det något avskalade livet här till stöd för min kreativa sida. Plötsligt har jag möjlighet att kasta mig in i ett bokprojekt och läsa böcker som jag bara förr trånande har tittat på i min bokhylla, kanske bläddrat lite i dem, men inte mer.

Att sitta i fängelse blir också ett avbrott i ekorrhjulet. En chans att reflektera över var jag befinner mig i livet. En del jag känner åker på retreater, andra på kloster i några dagar i samma syfte. Att landa, att vila i sig själv, att ta ett steg utanför sitt normala liv för att titta på det ovanifrån och framåt. Jag har tagit med mig min livsmålskarta som jag skissade på för ett par år sen men som jag i hasten inte tittat på sen dess. Under sommarmånaderna här tänker jag försöka utnyttja detta ”område för fri tid” för att göra sådant jag annars inte tar mig tid för.

Fred,
Martin

Första måltiden

2010-07-03T06:38:00.000-07:00

Den 17 juni. Klockan börjar närma sig 16.30. Det är dags för middag i matsalen. Jag traskar den välbekanta vägen till maten. Första måltiden på voltan (fängelseperioden man sitter av) är alltid lite nervös. Det hade jag inte vett att känna första gången jag kom hit. Då trodde jag i min okunskap att man satt lite var man ville, enligt första man till kvarn-principen.

Nu visste jag bättre. Nämligen att matsalsplaceringen är ett intrikat spel och att det gäller att inte ta någon annans plats. Jag går fram till ett bord på måfå och frågar om det är ledigt där. "Nej" svarar de båda. "Kan ni tipsa om en plats som är ledig" fortsätter jag. "Där kan du nog sitta" säger en av dem och pekar på en tom stol vid bordet bredvid.

På alla bord ligger blommiga dukar i papp. Åtta stolar vid varje bord. Matsalen fungerar ungefär som en klassisk skolmatsal. Man tar sin bricka och får uppslevat av kökspersonalen. Sedan går man vidare med sin bricka till ett angränsande bord med sallad, stora komjölksbehållare och enorma upphängda tuber med ketchup och senap. "Vi fick ditt brev om att du skulle komma idag och att du ville ha vegan-mat men vi visste inte exakt vilken tid du skulle komma. Om du kan vänta några minuter så kan vi värma upp något åt dig" säger en av kökspersonalen. "Vad snällt" säger jag. Efter ett tag kommer hon ut till mig med den uppvärmda maten - en grönsaksgryta med ris. "Varsågod. Men vänta dig inte att vi hädanefter ska servera dig vid bordet" säger mattanten med ett leende.

Fred,
Martin

Mitt nya hem

2010-06-29T13:16:00.000-07:00

Den 17 juni. Det luktar såpa när jag stiger in på avdelning 3. Det är fortfarande blött från moppen som måste dragits fram här nyligen. Jag går fram till rum 64. Det är här jag kommer att ha mitt hem de närmaste 80 dagarna. När jag tar upp nycklarna som jag fick vid inskrivningen tänker jag på en dokumentär jag såg nyligen om Annika Östberg som förflyttades detta året från ett fängelse i USA till Sverige. När hon fick nycklarna till sitt fängelserum i Sverige fylldes hennes ögon med tårar. Hon hade inte hållit i ett par nycklar under väldigt många år. På häktet i Norrköping, där jag satt två månader under förra året, hade ingen intagen några nycklar. Där var man helt i händerna på vakterna. När jag kom ut till Skenäs från häktet var det en stor frihetskänsla. "Skenäs är inget fängelse, det är ett vuxendagis" säger en avmina avdelningskamrater.

Dörren framför mig är en rejäl trädörr. Låset längst upp går bara att låsa upp från utsidan. Det tyder på att detta förr har varit en sluten avdelning. Det nedre låset kan man låsa upp från insidan också. Det har tillkommit på senare tid och det är det låset jag nu sätter nycklarna i och vrider om. Jag känner igen konceptet från förra året. En säng med skumgummimadrass, ett nattduksbord, ett skrivbord, (ingen stol!), en garderob, en massiv anslagstavla, en bokhylla fastskruvad i väggen, en liten platt(!) TV. Möblerna är genomgående i ljust trä. Det är ett ljust rum, vitt tak och gula väggar. Jag sätter ner mina saker på sängen och går till städrummet och hämtar en våt trasa med såpa och en dammsugare med industriell kapacitet. I korridoren hälsar jag på några av mina nya kollektivkamrater. De verkar trevliga. Alla ytor på mitt nya rum får sig en ordentlig gnuggning med wettextrasan. På vissa mer svåråtkomliga ställen verkar dammet ha samlat sig i åratal. Efter dammsugningen åker moppen fram. Tuggummi på väggen, från rummets tidigare innehavare, som har hållit uppe foton på nära och kära på anslagstavlan får sitta ett tag till. De orkar jag inte ta bort just nu. Några av mina böcker åker upp i fönsterbrädan. Efter att jag har bäddat lägger jag mig ner på sängen. Kudden är oväntat skön. I häktet var det som att det pågått ett krig inuti kuddarna -det var inte mycket av luddet som fortfarande var i ett stycke. Liggandes på min nybäddade säng tittar jag ut genom mitt rum. Det sitter en kedja på mitt fönster och ett kraftigt hänglås. Det går ändå att öppna fönstert ca 10 centimeter. Tillräckligt för att skönt fågelkvitter ska kunna ta sig igenom min öppning i fönstret.

Inskrivning

2010-06-24T14:33:00.001-07:00

Den 17 juni 2010. I Norrköping byter jag till buss 440. På andra sidan gången sitter en medelålders man. Slitna jeans, solglasögon, ärrad, en prilla under läppen och tatuering på armen. Han har bara med sig en liten bag, en sådan man har på axeln. Jag är övertygad om att han också ska checka in på Skenäs. När vi börjar närma oss vårt slutmål ser jag att han sitter och sover. Ska jag väcka honom så att han inte missar att gå av? Men jag vågar inte. Tur är väl det för det visar sig att han inte alls skulle till Skenäs. En läxa som förhoppningsvis lär mig att i framtiden inte lika snabbt stämpla folk utifrån deras utseende!

När jag går av bussen i Östra Husby står Kriminalvårdens minibuss och väntar på mig. ”Är det du?” säger vakten och ler när hon går ut ur bilen. Lena (jag använder fingerade namn konsekvent i denna blogg när jag skriver om fängelset) träffade jag förra sommaren då jag var på Skenäs. Hon är en ung kvinna med fart som ofta tog initiativet till beachvolleyboll, fotboll och stavgång. Jag ler och skakar hennes hand. Med i bilen är en kvinna, drygt 20 år gissar jag. Jag känner inte igen henne. Hon verkar smått osäker. Jag frågar henne hur länge hon har varit på Skenäs. ”Bara fyra dagar” säger hon. ”Då har jag mer erfarenhet av anstalten än du” säger jag och ler. ”Då får du väl lära upp mig” säger hon och ler tillbaks. ”Hur är det på Skenäs nu förtiden” frågar jag Lena. ”Det är lugnt” säger hon. ”Vi har bara halv beläggning just nu, omkring 50 intagna tror jag att det är”. Vi kör igenom det frodande östgötska landskapet. Solen skiner från klarblå himmel. Vi kommer fram till anstalten där jag var fem veckor förra sommaren. ”Puh, det är riktigt varmt idag” säger den nya vakten när vi går ut ur bilen. Hon drar lite i hennes blå långbyxor för att få in lite luft. ”Får ni inte kortbyxor i den här värmen?” frågar jag. ”Nej, vi måste har långbyxor”, svarar hon. ”Orättvist, eftersom vi intagna får ha shorts” säger jag.

Vi går in på centralvakten som är huvudkontoret för vakterna på anstalten. Jag får hjälp av två vakter att bära in alla mina prylar. ”Det ser ut som att du ska flytta hit!” säger en vakt i växeln. ”Det ska jag ju också” säger jag, ”i alla fall tillfälligt.” ”Har du någon dom med dig” frågar en lite äldre kvinna. ”Ja” säger jag och fiskar upp domen från Svea hovrätt som intygar att Alvine och jag blev dömda till fyra månaders fängelse var”. Vakterna ber mig vänta utanför ett tag. Jag sätter mig på trappan utanför i solskenet. Hittar gårdagens DN som jag börjar läsa. Två intagna från den närliggande avdelningen kommer ut. De sätter sig på en bänk på andra sidan gårdsplanen och tänder upp sina cigaretter. ”Är du ny här?” skriker den yngre med svart slickat hår. ”Ja” skriker jag tillbaka. ”Vad sitter du inne för?” fortsätter han. ”Grov skadegörelse säger jag. ”Vad har du förstört?” Frågar han. ”Granatgevär” svarar jag. För att slippa skrika går jag och sätter mig bredvid dem på bänken. Den äldre sitter tyst och fortsätter röka. Den yngre fortsätter fråga om vår avrustningsaktion och jag berättar om hur det gick till när vi tog oss in på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna i oktober 2008 och hamrade på granatgevär inom en kampanj för nätverket Ofog. ”Ingår han också i ert nätverk?” frågar den yngre och pekar på Franciscus av Assisi som finns på bild på min blå t-shirt. ”Nej” svarar jag ”men man kan nog säga att han delade många av våra övertygelser om ickevåld”.

”Nu kan du komma in” ropar Lena från centralvakten. Jag blir hänvisad in i ett rum och sätter mig bakom ett skrivbord. ”Välkommen” säger en blond ung kvinna med ett fint leende. Hon bryter lätt men pratar perfekt svenska. Senare får jag veta att hon har sitt ursprung i Lettland. ”Jag vet att du har varit här innan men är det ändå okej att jag går igenom alltihop? Det är första gången jag skriver in någon och jag behöver öva.” säger hon. ”Javisst” säger jag. ”Jag ska ingenstans”. Hon frågar efter min adress, personnummer, min legitimation. När hon kommer till närmast anhörig får jag tänka till lite. De jag står närmast nu är mina två kollektivkamrater Annika och Pelle. Jag uppger Annikas namn och nummer eftersom Pelle inte alltid har sin mobiltelefon påslagen. ”Har du använt narkotika någon gång?” frågar hon. ”Har du någon gång behandlats för depression?”, ”Har du känt att du vill ta livet av dig de senaste dagarna”, ”Har du känt att livet inte är värt att leva den senaste tiden”. ”Nej” svarar jag på alla frågor som avfyras i snabb takt.
En medelålders vakt kommer in. När han ser mig skiner han upp och säger: ”Tjena Martin! Kommer du ihåg var vi träffades?” ”Ja visst gör jag det”, säger jag. ”På Dragshäktet när du var ny.” ”Just det, och sen sågs vi här när du kom hit till Skenäs förra sommaren.” Han sätter på mig den elektroniska bojan –en liten plastsak som sätts fast omkring nederdelen av mitt vänstra ben. Den lettiska kvinnan förklarar för mig att jag inte får gå utanför gränsen för anstalten som är markerad med små skyltar. Om jag gör det går ett larm och då vet anstalten att jag flytt. Jag ombeds ställa mig mot en vägg för att ett foto ska tas på mig med en kompaktkamera. Jag får inte hålla i en skylt med ett nummer som i amerikanska filmer. Mitt nummer läggs istället till med ett layoutprogram på datorn. Jag får numret 10-174. 10:an står för 2010 och 174 att jag är den 174:e intagna på Skenäs detta år. Men på anstalten spelar numret mindre roll. Man blir tilltalad med ens förstanamn, både av vakter och andra intagna. Har du någon speciell kosthållning? Frågar Drago. ”Vegan” säger jag. ”Vegetarian?” ”Nej, vegan” säger den lettiska vakten. ”Det stavas som det låter.” Jag får ett fint laminerat kort som fungerar som mitt id-kort här på anstalten. ”Vegan” står det i stora bokstäver under min bild och nummer. Jag får skriva under flera olika papper där jag intygar att jag med heder och samvete har läst och godkänt de regler som gäller på anstalten.

Innan jag lämnar centralvakten får jag blåsa i en alkomätare. Den visar på noll. ”Nu är det dags för urinprov”, säger den lettiska vakten. Jag åker iväg med henne och en manlig vakt till en byggnad på andra sidan anstalten. Jag leds in i en kal cell med skumgummimadrass och tjock ståldörr. ”Jaså, är det här ni har isoleringscellerna säger jag halvt på skämt, halvt på allvar.” ”Ja, just det”, säger den manliga vakten, ”men du ska nog inte behöva sitta här. Du verkar ordentlig.” Jag ombeds att ta av mig samtliga klädesplagg och ersätta dem med en morgonrock. Vakterna ber mig att gå in på toaletten och lämna urinprov i en plastkopp, som jag lämnar i en liten lucka i väggen. Medan jag gör det genomsöks mina kläder. ”Den här proceduren kan vissa känna obehag av”, säger den kvinnliga vakten, men jag tycker att vakterna sköter det med respekt och diskretion. Vi åker tillbaka till centralvakten och jag får en vit säck med kläder som ska räcka en vecka. Nu är det flip-flops, mysbyxor och ljusblå t-shirts med grå ärmar som gäller de närmsta 80 dagarna. Av de egna kläderna är det endast skorna man får använda inne på anstalten.

Förra gången jag var på Skenäs fick jag klagomål att jag hade med mig så mycket prylar som vakterna blev tvungna att gå igenom. ”Tänk på att inte ta med dig lika mycket nästa gång om du kommer hit igen” förmanades jag ganska strängt från vakten som tvingades genomsöka mina medhavda grejer. Därför var jag lite nervös inför hur vakterna denna gång skulle reagera över att jag hade med mig massvis av böcker, tidningar, högar av papper, kuvert, frimärken, pingisrack, pingisbollar, badmintonrack, badmintonbollar, viktmanschetter, joggingskor, hygienartiklar i necessär, jongleringsbollar, en bordsduk, en inramad bild av Martin Luther King, tangentbord, mus, kudde, ett ombyte kläder (för permission), plastfickor, pennor och min filofax. ”Hur mycket av detta vill du ha med dig in?” frågar en av vakterna. ”Han vill ha med sig in så mycket som möjligt” säger en annan av vakterna som jag känner sen min förra vistelse här. ”Precis” säger jag för att förtydliga. De båda vakterna går snabbt igenom mina prylar utan att knysta något om min stora packning. Vad skönt! ”Vad får han ta in av detta?” frågar den ena vakten den andre och håller up en hög av mina ”Att göra-listor”, adresslistor och gamla dagboksanteckningar. ”Allt utom domstolsdomar”, svarar han, Det enda jag inte får använda på anstalten (förutom kläderna) är kudden och liggunderlaget (som jag tänkte använda för sit-ups). Jag blir väldigt glad över att så pass mycket gick igenom! De två manliga vakterna tar in, de av mina prylar som gått genom kontrollen, till anstaltens minibuss och kör mig den lilla biten till avdelning tre där jag ska bo de kommande 80 dagarna.

Fred,
Martin

Packning inför sommarens fängelsevistelse

2010-06-16T10:47:00.000-07:00

Packningslistan inför min 80 dagar långa vistelse i fängelset påbörjades för flera veckor sen. Nu ligger de flesta prylarna som ska med utspridda på mitt vardagsrumsgolv i Mjölby. Där hittar man en kasse med mina kassettband från 80- och 90-talet. Jag blir minst sagt nostalgisk när jag lyssnar på dessa med hjälp av min medhavda lilla sonybandspelare, som gjorde mig sällskap i utkanten av Kairo 1997. Pingisracket, badmintonracket och joggingskorna har också plockats fram från gardroben - jag räknar med att vara i fysisk toppform i september då jag stiger ut i friheten! Mitt nya ergonomiska tangentbord och tillika mus hoppas jag att de tillåter mig att ta in. Men jag är oroliga för att detta blir ett no, no, för de är ganska nojiga över tekniska prylar på fängelset. Min kudde kommer också att åka ner i min fjällrävenryggsäck. Anstaltskuddar är bedrövliga att sova på. Vakterna (eller "kriminalvårdarna" som de egentligen ska kallas) tycker säkert att jag är galen som kommer släpande på 24 böcker. Men jag har ett försvarstal övat in som kommer att spelas upp sittandes i antagningsrummet på Skenäs: "Jag behöver dem för mitt bokprojekt som jag påbörjade under min tidigare vistelse här. Lärarna här har faktiskt godkänt att jag även denna gång får skriva på boken. Jag kan inte göra det utan dessa böcker...osv...".

Jag är nyfiken på vilka av dem som jag träffade förra gången som kommer att vara på anstalten i sommar. Kommer den sportiga unga vakten som jag spelade pingis med att vara där? Och den attraktiva blonda vakten som var så duktig på innebandy och som jag pratade utilitarism med? Och den äldre väldigt allmänbildade intagne som berättade spännande historier från andra världskriget?

Jag tänker ofrånkomligen tillbaka på hur det var inför mitt förra (och första) fängelsestraff. Då hade jag framför allt avrustningsaktionen att oroa för mig. Det fyllde så mycket av mitt sinne att det fanns lite plats för tankar och känslor kring fängelsestraff. Men de tankar jag hade om fängelset var lite jobbiga eftersom oron för hur jag skulle bli behandlad av andra fångar lätt förstorades upp, säkerligen på grund av de många hollywood-versioner av fängelser jag har konsumerat genom åren. Nu när jag inte har någon aktion att oroa mig för, när oron för att bli illa behandlad nästan är som bortblåst (eftersom jag blev så himla bra bemött förra gången) och att jag känner till det fängelset som jag ska till så känns det mycket lugnare denna gång. Jag känner också en stor längtan att ta tag i många av de böcker jag har tagit med mig. Och att utvecklas i mitt skrivande. Bland annat ska Gösta Åbergs "Handbok i svenska" bli min ledsagare i skrivandets värld.

fred,
martin

Praktiskt inför fängelsevistelse

2010-06-03T08:09:00.000-07:00

Svea hovrätt fastslog Eskilstuna tingsrätts dom på fyra månaders fängelse för Alvine och mig. Alvine kommer att avtjäna sitt straff någon gång i höst. För mig passar det bättre att sitta av det i sommar. Den 17 juni kommer jag att infinna mig på anstalten Skenäs, öster om Norrköping (karta), samma ställe jag satt förra sommaren. Det börjar nästan bli en tradition för mig att tillbringa sommaren bakom lås och bom. ;-) Man sitter alltid två tredjedelar av straffet man blir dömd till (om man inte missköter sig gravt) vilket innebär att jag kommer att släppas den 4 september (om jag räknat rätt och inte missköter mig...). I det här blogginlägget skulle jag vilja nämna lite praktiska saker kring mitt fängelsestraff.

Brev: Höjdpunkten på fängelsevistelsen förra sommaren var att ta emot de många fina breven och vykorten jag fick. Hoppas att några av er som läser detta skulle vilja skicka brev/vykort även denna gång! Min adress kommer att vara:

Anstalten Skenäs
Martin Smedjeback
Fack 11
610 31 Vikbolandet

Vid mitt förra fängelsestraff fick jag förfrågningar om vad man får skicka in. Det är tillåtit att skicka in det mesta förutom brända cd-skivor, film och narkotika . Jag har inte tillgång till någon form av vhs-spelare eller DVD-spelare. Men jag har tillgång till cd-spelare och kassettspelare (kassettband får man skicka in). Det viktigaste för mig är att ni skickar något, själva omtanken. Om man ändå vill skicka in något mer än skriven text är frimärken alltid välkommet. Böcker, tidningar (gratis DN dagligen och en uppsjö av tidskrifter i biblioteket) och godis har jag stor tillgång till på anstalten. Tips om ni skickar brev: sätt gärna frimärkena lite längre ner på kuvertet så missar ofta maskinen att stämpla dem vilket gör att jag kan återanvända dem! Det är inte bara jag som sitter i fängelse för fredsaktioner. Känner du för att skriva till någon annan så kolla gärna in adresser på här.

Internet: Webben kommer jag inte att ha tillgång till. Detta är inte tillgängligt för intagna förutom i undantagsfall om man behöver det för studier och då under övervakning (så att man inte har någon kriminell kommunikation…). Däremot kommer jag att lämna statusuppdatering till Facebook via en stödperson som sköter min Facebook-sida. Kommentarer och meddelande på Facebook kommer att skickas in till mig via snigelpost av samma stödperson. Jag kommer då och då att skriva på denna blogg (genom att någon på utsidan lägger upp det på webben åt mig). Även här skulle det vara skoj att få kommentarer (som också kommer att förmedlas till mig).

Telefon: Man kan inte ringa till mig så länge jag är i fängelset. Däremot kan jag ringa ut. Jag har ingen tillgång till mobiltelefon överhuvudtaget i fängelset. Om ni vill nå mig via telefon, skicka då gärna ett brev/vykort med ditt telefonnummer så ringer jag gärna. Mobil är dyrt att ringa på anstaltens telefonkort så uppge helst ett fast nummer. Om det är akut kan man ringa anstaltens växel (0125-76 12 05) och lämna meddelande till mig. Nämn då ditt namn och telefonnummer så ringer jag upp. Personalen får inte bekräfta att jag är hos dem utan kommer att säga något i stil med "Om han är här lämnar jag meddelandet".

Besök: Jag tar gärna emot besök under min fängelsevistelse! På Skenäs kan man besöka oss intagna på lördagar och söndagar mellan 13.15 och 17.15. För varje person som ska besöka måste jag lämna in en ansökan i förväg. För att du ska kunna besöka behöver jag ditt namn, personnummer (tio siffror) och din postadress. Det brukar ta dem några dagar att behandla en besöksansökan. Max fem vuxna och några barn får besöka åt gången. Om man har varit straffad tidigare är det risk att de inte godkänner besöket. Om man åker kommunalt reser man med buss till Östra Husby. Därifrån kan man ta en taxi som anstalten beställer i anknytning till besöket om man meddelar dem att man kommer med buss (kostnad: 30 kr). Oftast är det flera besökare som åker samtidigt. Mer om besök på fängelse kan du läsa om här.

Aktionsförstärkande fängelsestraff? Min högsta önskan är att mitt fängelsestraff kan bidra på något sätt till att främja arbetet mot vapenexport. Själv kommer jag att på olika sätt försöka belysa vapenexporten under min fängelsetid med pressmeddelande, insändare, brev, blogg och annat. Vill du också göra en insats? Det skulle vara mycket välkommet! Om du vill ha tips på vad du kan göra så gå gärna in här. Berätta gärna vad du har gjort. Det mest peppande för mig är att höra att de avrustningsaktioner vi har gjort har gett ringar på vattnet i form av handlingar som du och andra gör för att stoppa vår vapenexport! Nu inför valet är det extra angeläget att ligga på våra politiker, ett sätt är att skriva brev. På ett vapenexportsamtal med riksdagsledamöter som jag höll i uppmanade Max Andersson från Miljöpartiet oss att "sparka oss politiker på smalbenet" så att de agerar i rätt riktning, och peppa de som gör bra saker, tänker jag.

Blogg: Jag kommer att skriva på denna blogg under sommaren från fängelset. Hjälp mig gärna att sprida adressen till denna blogg till andra, t.ex. genom att tipsa om nya upplägg till era kompisar på Facebook.

Media: Tipsa gärna din lokala media, tidningar du är prenumerant på eller radioprogram du är lyssnare av, om att jag sitter i fängelse för att vi har en oetisk vapenexport i vårt land. Kanske har de lust att göra ett reportage? Jag skriver väldigt gärna texter, till exempel en krönika, från fängelset om de skulle vara intresserade av detta. Hänvisa gärna media till www.avrusta.se och denna blogg. Eller skriv en insändare själv!

Ekonomi: I fängelset får man en dagersättning (om man jobbar eller studerar) på 110 kr om dagen. Om någon skickar in kontanter till en så minskar de dagersättning med lika mycket pengar, därför är det bättre att skicka in frimärken om man vill skicka in något av monetärt värde. Avrustningsaktioner är meningsfulla och viktiga, tycker jag, men de är inte det bästa valet om man vill stärka sin ekonomi. Om du vill bidra med en slant till mig så är det mycket välkommet! Gåvor får gärna sättas in på mitt Swedbankkonto: 3.327.991-0. Clearnr: 8214-9. Du kanske känner andra som skulle vilja stödja mitt fredsarbete? I så fall får du gärna skicka dem denna pdf.

Inga eventuella gåvor till mig kommer att gå till några böter eller skadestånd, utan endast för att jag ska kunna fortsätta jobba med ideellt fredsarbete när jag kommer ut. När jag inte sitter i fängelse försörjer jag mig genom att hålla föredrag och workshops. Än så länge har jag inte många inbokade under hösten eller nästa år så om du har möjlighet att tipsa föreningar, skolor eller kanske församlingar om mina tjänster vore jag mycket tacksam. Hänvisa gärna till min hemsida www.ickevåld.se där det står vad jag kan erbjuda. Denna pdf med erbjudande från mitt företag får gärna spridas vitt och brett.

Om du vill prata med en av mina stödpersoner under fängelsetiden kan du kontakta Annika Spalde: 076-2461994, annika.spalde@gmail.com

fred,

martin

Riksdagsledamöter talar ut om vapenexport

2010-04-26T23:28:00.000-07:00

När jag satt i fängelse förra sommaren fick jag skickat till mig en bunt papper angående debatten om vapenexport i riksdagen. Jag minns att jag blev ganska nedslagen av att det var så få av våra folkvalda som sa eller skrev något alls kritiskt om Sveriges skenande vapenexport. Men det var två riksdagsledamöter som utgjorde hedervärda undantag. De hade skrivit varsin motion som som svar på regeringens skrivelse om vapenexporten. Hans Linde från Vänsterpartiet föreslog i sin motion att "en ny krigsmaterielutredning bör tillsättas med syfte att framarbeta en ny lagstiftning som förbjuder vapenexport till diktaturer, stater som begår grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och krigförande stater". Max Andersson från Miljöpartiet slog fast i sin motion att "svenska politiker inte längre ska få fortsätta att systematiskt åsidosätta reglerna för vapenexporten".

Vem hade trott att jag knappt ett år senare skulle få leda ett samtal om vapenexport just med dessa två herrar!? Men det var det jag gjorde den 20 april. Kristna Fredsrörelsen, Stockholms fredsförening och nätverket Ofog hade gemensamt arrangerat denna kväll och bjudit in alla riksdagspartier till detta samtal. Jag var medveten sedan innan att det är notoriskt svårt att få vapenexportvänliga politiker att ställa upp på debatter med oss. När Ordfront TV försökte få till ett samtal mellan mig och en politiker om vapenexport hade de jättesvårt att hitta någon som ville ställa upp tills Anders Svärd från Centerpartiet ställde upp. Denna gång var det också centerpartiet som ställde upp som den enda representanten från Alliansen, i form av Eva Sellin Lindgren, som dock betonade att hon inte representerade regeringen.

Jag tyckte att det blev ett mycket bra samtal trots en mörk och trång lokal. Bland annat framkom det att hela den samlade panelen ställde sig positiva till ickevåldsliga avrustningsaktioner - skoj! Andersson avslöjade också att om oppositionen vinner kommer det att vara en historisk förändring när det gäller vapenexporten som kommer att innebära en betydligt restriktivare vapenexport. Men han påpekade att för att detta ska hända måste vi i folkrörelserna se till att sparka politikerna på smalbenen så att de inte frestas att avvika från denna fredliga linje. Med förhoppning om att ni ska gilla videoinspelning nedan av samtalet och mycket (ickevåldsligt) smalbenssparkande på politiker inför valet.

fred,
martin

p.s. Vi som arrangerade kvällen är ett stort tack skyldiga till Sven Blume och Tomas Sjögren som helt ideellt filmade denna tillställning. Tack!

Samtal om svensk vapenexport from Ofog video on Vimeo.

Lyckad rättegång i Svea hovrätt

2010-04-25T04:07:00.000-07:00

7.45 den 21 april stod jag utanför den ståtliga byggnad som är Svea hovrätt, Sveriges äldsta existerande domstol, på Riddarholmen i centrala Stockholm. Jag kände på den stora porten. Låst. Plockade fram min nedtecknade slutplädering och läste högt för mig själv medan jag väntade. Snart kom min medåtalade, Alvine, och vår advokat Claes Borgström. Det var första gången vi tre träffades tillsammans. Alvine och jag var lite nervösa innan. Hade vår advokat hunnit sätta sig in i vårt fall? Men han lugnade oss snabbt genom att visa att han hade stenkoll och flera olika taktiker för att bekämpa åklagarens åtal. ”Men jag kan inte trolla, det förstår ni väl?” sa Borgström, för att inte ge oss för stora förhoppningar om ett frikännande.

När vi kom ut från vårt möte möttes vi av en stor klunga fredsvänner som bjöd på frukost vid trappan till hovrätten. Underbart att så många hade kommit! Vi hade blivit lovade en stor rättssal så jag trodde att alla skulle få plats men nu visade det sig att endast 18 åhörare fick plats åt gången. Trist. Men de andra fick sitta i rum där de i alla fall kunde lyssna på rättegången. I början av förhandlingen visades vittnesmålen som Alvine och jag hållit i Eskilstuna tingsrätt. Det gavs inte tillfälle till någon ytterligare utfrågningar, varken av oss eller några andra vittnen. Borgström försvarade sen våra handlingar med att civil olydnad är en viktig och erkänd metod för samhällsförändring och att vi gjorde vår avrustning i Eskilstuna 2008 i nödvärn, för att rädda andras liv. Han ifrågasatte också att jag skulle betala hundratusentals kronor till Aimpoint för att ha klättrat över ett stängsel. Det finns ingen ”adekvat kausalitet” mellan mitt stängselklättrande och Aimpoints massiva säkerhetskostnader, hävdade Borgström på ett mycket övertygande sätt. Hoppas att domaren och nämndemännen också tyckte det! Faktum var att det var supersvårt att avgöra vad de tänkte eller kände under rättegången. Slutligen höll Alvine och jag våra respektive slutpläderingar. Domaren förklarade rättegången slut med orden att domen kommer att komma den 5 maj kl. 11.00. Det kan bli allt ifrån 0 till 4 månader i fängelse. Skadeståndet som Aimpoint vill att jag ska betala kan bli allt från 0 till 250 000 kr.

Det blev en jättebra rättegång! Domaren gav ett sympatiskt intryck och lät oss prata fritt, trots att Alvine och jag pratade massa politik och ideologi. Så är inte alltid fallet. Åklagaren kände vi igen från Eskilstuna tingsrätt, en ung blond smakfullt klädd kvinna. Då i mars 2009 hade hon varit ganska tuff och avbrutit mig när jag försökte förklara vårt syfte med aktionen. Men i pausen av denna rättegång fick jag ett mer positivt intryck av henne. Efter vi hade skakat hand sken hon upp och berättade att hon läst min avrustablogg och tyckte att jag skulle skriva ännu mer.

Efter rättegången gick jag hem till en kompis för att vila på hans säng. Jag passade också på att kolla om Alvines och min artikel kommit in på Aftonbladet. Jovisst hade den det. Och en hel del kommentarer också. Här blev jag bland annat kallad "pacifist-terrorist". Ett annan kommentator beskrev mig så här: ”Så mycket passiv-aggressivitet och hat har jag aldrig sett i ett par ögon!” På kvällen blev det avrustacafé på Café Hängmattan på Söder. Himla trevligt med ett fullspäckat program innehållande mat, musik, poesi, berättelser, vapenexportquizz med mera.

Innan jag lämnade Stockholm blev jag inbjuden till Sveriges Radio för att vara med i programmet Människor och tro i P1. I inslaget, kallat ”Vapenexport och kristen värdegrund”, fick jag möjlighet att bemöta Alf Svenssons vapenkrameri. Det var skoj.

På det hela taget blev det en fantastisk vecka, mycket tack vare alla fina ofogare och andra som fixade med alla möjliga olika delar för att göra detta till en riktigt lyckad avrustafestival. Tack till er alla!

fred,
martin

Filmat samtal om vapenexport med KG Hammar

2010-04-12T06:33:00.000-07:00

Nyligen gjorde KG Hammar en stark insats för ett stopp av svensk vapenexport i Svt:s Debatt. Förra året hade Hammar och jag ett lite längre samtal om vapenexport och hur kampen mot denna kan relatera till den kristna tron. Här nedan ges det i sin helhet i två delar.

fred,
martin

Samtal om vapenexport och kristen tro - del 1 from Martin Smedjeback on Vimeo.

Kyrkligt upprop mot JAS till Sydafrika

2010-03-28T02:28:00.000-07:00

Sydafrika ligger mig extra varmt om hjärtat. Det var här mitt engagemang började. Det var under ett månadslångt utbyte i mitten av 90-talet med den sydafrikanska kristna studentrörelsen som jag på ett påtagligt sätt såg vad fattigdomen betyder. Idag är det Sydafrika toppköparen av svenska vapen i form av högteknologiska JAS-plan. En liten nätt affär på 42 miljarder kronor i ett land där miljoner sydafrikaner fortfarande går och lägger sig hungriga.

Idag publicerade f.d. ärkebiskopen KG Hammar och Sveriges Kristna Råds nuvarande ordförande Karin Wiborn tillsammans med f.d. ärkebiskop Tutu kravet JAS-affären måste upphöra och pengarna betalas tillbaka. Jag är väldigt glad över att Sveriges kyrkor nu kommer ut starkt mot Sveriges vapenexport. KG Hammar har trappat upp sitt engagemang i frågan sen han blev ordförande i Göteborgsprocessen, ett kyrkligt initiativ till att problematisera vapenhandeln. Det är djärvt och bra att nu be dem riva upp JAS-affären. Om det sker en ordentlig utredning kring korruption så tror jag att det faktiskt kan ske.

Desmund Tutu har tidigare gått ännu längre i sitt motstånd mot JAS-försäljningen till Sydafrika genom att ställa sig bakom våra avrustningsaktioner.

Sveriges och Sydafrikas kyrkor rymmer miljoner av människor. Min förhoppning att åtminstone några av dem kan dras med i kampen mot vapenexport. Då kan stora saker börja hända.

fred,
martin

Dagens DN-debattartikel: "Försälningen av Jas till Sydafrika måste stopppas"
Världens blogg skriver: "Vapenexport och korruption"

Finansiering av freden

2010-03-25T00:42:00.000-07:00

Låt mig börja med att säga att jag känner mig privilegierad. Jag har en möjlighet att syssla med sådant som ger mig djup mening och som jag tycker är roligt, nämligen fredsarbete och ickevåldsaktivism. Det fick jag förmånen att göra även under mina sju år på Kristna Fredsrörelsen. Skillnaden var att då hade jag en generös månadslön som strömmade in varje månad på mitt konto. Det har jag inte nu. Jag har sjösatt ett företag som drar in lite då och då på utbildningar som jag håller. Men det räcker inte för att täcka mina basala utgifter som mat och husrum, även om jag lever betydligt billigare nu genom att jag delar lägenhet med flera och har dragit ner på andra kostnader också. En annan skillnad är att jag nu är mycket friare i mitt engagemang. Jag kan göra radikala aktioner utan att fråga någon om lov och jag behöver inte lägga ner tid på att skriva långa EU-ansökningar eller rapporter till Sida. Jag kan istället hålla på med konkret aktivism och politiskt påverkansarbete. Denna typ av arbete ger dock ingen inkomst och är inte möjlig utan människor som vill stötta min verksamhet. I nuläget har jag ett par vänliga själar som varje månad ger mig en summa så att jag ska kunna fortsätta jobba med denna typ av fredsarbete. Det behövs dock mer ekonomiskt stöd för att jag ska kunna fortsätta på detta sätt.

Nu i dagarna har jag jobbat mycket med att förbereda inför avrustningsrättegången i hovrätten. Claes Borgström (fd jämo) har lovat att ställa upp som Annas och min försvarare. Jag jobbar också med att fixa kringarrangemang till rättegången så att vi kan få så mycket uppmärksamhet för vapenexporten och ökat engagemang för fred från denna händelse som möjligt. Nyligen släppte ISP siffrorna för 2009 års vapenexport. I samband med detta skrev jag ett pressmeddelande för detta tillfälle där vi från Ofog berättade om vad vi tycker om denna dödliga export. I lördags fick jag en artikel publicerad i Fria tidningen om ”Olydnad för fred och rättvisa”. Detta är några av de saker som jag har möjlighet att göra på grund av att vissa väljer att stötta detta arbete med en enskild gåva eller ett kontinuerligt givande. Kanske har du lust att möjliggöra att jag kan fortsätta med detta?

fred,
martin

P.S. 1: Mitt bankkontonummer:
Swedbankkonto:
Kontonr: 3.327.991-0
Clearnr: 8214-9
(Var vänlig skriv "Gåva och ditt eget namn (om du vill)" i meddelanderaden). Om du vill ge ett månadsstöd, kontakta mig gärna på smedjeback@gmail.com

P.S. 2: Inga av mina pengar går till böter eller skadestånd. Dessa kommer jag vägra att betala.

”Jag stödjer Martin Smedjeback som månadsgivare eftersom jag vill ha en bättre värld, en mindre våldsam värld, en vänligare värld. Martin har i andra sammanhang bevisat sitt engagemang och sin förmåga att nå konkreta resultat. Det kommer han att kunna göra ännu bättre nu när han är aktivist på heltid. Mitt ekonomiska stöd ser jag som en synnerligen god investering.” Magnus Welander, systemutvecklare

Plogbill = plogbil?

2010-03-14T10:06:00.000-07:00

Snön ligger fortfarande i drivor i Mjölby. Värmen börjar komma men fortfarande dyker plogbilen upp då och då och röjer bort snön. Det får mig att tänka på något jag hörde i januari. En kompis till mig berättade att när han gjorde lumpen i mitten av 90-talet i flygvapnet fick han uppgiften att vakta JAS-plan som stod inne på en flygbas. Innan de värnpliktiga skickades ut för att patrullera militärbasens stängsel gav ett befäl dem instruktioner. Enligt denna kapten skulle de se upp för ”plogbilar”. Dessa var kända för att köra in med sina stora snöröjningsfordon på militära baser genom att ramma stängsel och andra hinder för att komma åt flygplanen. Min kompis berättade för mig att han i sin fantasi såg se dessa plogbilar komma körande mot honom. Endast utrustad med ett automatvapen skulle han knappast kunna värja sig mot dessa dödliga fordon.

Plogbillar (stavat med två l) är kända för att helt ickevåldsligt och med handburna verktyg avrusta vapen. Oftast kommer de gående och aldrig har de använt plogbilar. Man blir ju nyfiken hur denna vantolkning har uppstått. Är det ett ärligt språkligt missförstånd? Eller är det svenska försvarsmakten som medvetet demoniserar oss avrustande fredsaktivister? Någon som vet får gärna underrätta mig.

I ett humoristiskt videoinslag nedan berättas det om några ”farliga” amerikanska plogbillar som gick in på en kärnvapenbas i USA november 2009.

fred,
Martin

Rekordhög vapenexport under 2009

2010-03-03T07:30:00.000-08:00

Idag presenterade ISP Sveriges vapenexport under 2009. Denna dödliga export fortsätter att nå nya höjder. Den uppgick till 13,6 miljarder kronor under förra året. Under 2000-talet har vapenexporten tredubblats från vårt land. Aldrig förr har Sverige exporterat vapen till ett sådant högt värde.

Näst störst köpare av svenska vapen är Sydafrika. 1,7 miljarder kronor fick de betala för de svenska vapnen under 2009. Som ung student var jag i Sydafrika. Året var 1996. Det var första gången i mitt liv som jag såg verklig fattigdom. Det kändes som ett slag i magen. 15 miljoner sydafrikaner lever på under 20 kr om dagen. De kan inte vara säkra på var deras nästa mål mat ska komma ifrån. Till detta land väljer Sverige att sälja svindyra JAS-plan. Trots att riksdagen har lovat att man ska ta hänsyn till ett lands förmåga att bekämpa fattigdom vid alla politiska beslut. Programmet som lovar detta heter Politik för global utveckling.

Kärnvapenmakten Indien är också en storköpare av svenska vapen. Hamnar på sjätteplats av 2009 års vapenimportörer av Sverige. I årtionden har Sverige sålt vapen till Indien och dess rival Pakistan. Enligt Defence World ska granatgeväret Carl Gustaf slutlevereras till Indien under 2010. Drygt 900 miljoner kostade våra vapen Indien under det gångna året. Jag åkte till Indien i februari under 2009. Under mitt besök intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig: ”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”

Den 21 april kommer Anna Andersson och jag ställas inför Svea hovrätt för en avrustningsaktion i Eskilstuna under 2008 av just granatgeväret Carl Gustaf. Kanske de 14 granatgevär vi oskadliggjorde skulle till just Indien?

En majoritet av Sveriges befolkning vill förbjuda svensk vapenexport. Det är många. Riktigt lika många är vi inte som aktivt kämpar för att detta ska bli en verklighet. Men även mindre grupper kan åstadkomma större förändringar. För att statistiken över vapenexporten för 2010 ska gå nedåt tror jag att vi måste trappa upp kampen. Det brukade vara Gandhis recept när utvecklingen inte gick åt rätt håll. Vi behöver bli aktivare, bli radikalare och bli mer ickevåldsliga. Även om vapenindustrin nu verkar ha medvind, kan det krävas mindre än man tror för att få denna på fall. Då kommer jag att jubla, men det kommer framför allt att vara världens fattiga som kommer att ha fått vinstlotten.

fred,
martin

Se också Fria tidningen, Svt Rapport, Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, ETC, Svenska Freds blogg, Svenska Freds hemsida, Ofogs hemsida, Andreas Ribbefjords blogg, GP, Norrländska Socialdemokraten, Sebastian Dahlgren, Hållplats Hådén och Världens blogg.

Från ubåtsjakt till avrustning

2009-12-27T10:58:00.000-08:00

Den 27 december 2009 höll jag nedanstående tal i Fredsrikskyrkan i Karlskrona.

Är det rätt att döda en annan människa? Ska vi lyda order och dra ut i strid då vår befälhavare kallar? Ska vi tillverka vapen som vi med god vinst säljer till länder som befinner sig i krig? Det tog lång tid för mig innan jag kom fram till något svar på dessa frågor.

Det tog betydligt mindre tid för de 11-åriga tvillingarna Jonna och Ellen, som jag hade förmånen att få lära känna förra året. De bor i Eskilstuna och deras lärare hade bett klassen lussa för det lokala vapenföretaget Saab Bofors Dynamics. Detta företag tillverkar bland annat granatgevär som används i Irakkriget och på många andra ställen. Jonna och Ellen sa till läraren att de vägrade vara en del av lussandet och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor.” Klassföreståndaren blev sur. Aldrig förr i skolans historia hade det varit någon som vägrat lussa för vapenfabriken.

Jag avundas Ellen och Jonna som vid en så tidig ålder redan hade kommit fram till ett tydligt ställningstagande mot krig. När jag var 17 år och skulle mönstra hade jag knappt funderat över dessa frågor och visste ärligt talat inte vad som var rätt. Jag hade blivit kristen vid min konfirmation när jag var 15 år och var aktiv i Kyrkans ungdom i min lokala församling. Men ledarna i min församling hade inte gett någon vägledning i hur man som kristen kunde tänka kring krig och fred. Eftersom jag inte hade några goda argument att avstå från militärtjänsten gjorde jag som jag blev tillsagd av staten och ställde mig till förfogande för den svenska militärmakten. Den skickade mig på grundträning på KA 2 i just denna stad, mitt första besök i Karlskrona. Sen placerades jag i en bunker på Ubåtsskyddskompaniet på Kungsholmen här i skärgården, där jag satt och lyssnade i hörlurar efter eventuella ubåtar som skulle komma in på svenska vatten. Under mina tretton månader i lumpen kom det aldrig någon u-båt…inte ens en mink, i alla fall inte under mina pass.

Det var inte förrän tre år senare som jag kom på andra tankar när det gällde det militära. Jag hade skickats av Svenska Kyrkan till ett nunnekloster i utkanten av Kairo. Men det var inte de koptisk-ortodoxa systrarna som under mina fem månader visade mig på en ny väg. Det var istället en svenskkyrklig präst som då var missionär i Egypten. Jag minns glasklart en promenad jag hade med honom genom Kairos gator där vi pratade om militären och den kristna tron. För första gången träffade jag en person som hävdade att det kristna kärleksbudskapet inte kan kombineras med att tränas i att döda. När jag kom hem till Sverige skickade jag ett brev till Försvarsmakten där jag sa att jag på religiösa och etiska grunder inte längre ville vara med i det militära försvaret. De godtog detta.

När jag började läsa på Lunds universitet blev jag aktiv i Kristna Studentrörelsen, KRISS. Denna förening expanderade min kristna tro. Här kom jag fram till att tron inte endast berör mitt eget liv, utan även vårt samhälle, även hela världen. Jag fick möjligheten att delta i ett utbyte med sydafrikanska studenter. I kåkstaden Soweto i Johannesburg fick jag för första gången i mitt liv se fattigdomens fula ansikte. Jag kom nära människor som levde i desperation, människor som inte hade mat och ingen tillgång till sjukvård. Innan dess hade jag inte sett mig som en rik människa. När jag landade i Sverige efter att ha lämnat den afrikanska kontinenten kände jag mig äcklad av överflödet jag själv levde av, i jämförelse med misären i den fattiga världen. Jag visste bara en enda sak, att jag ville försöka ändra på detta. Men jag visste inte hur.

Under min studenttid försökte jag att utforska hur det ha kunnat gå så snett – att vissa människor dog i svält medan många av oss i västvärlden lever i materiellt överflöd. Vad jag insåg mer och mer var att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern. "Because you're worth it", För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss det där lilla extra har företagen framgångsrikt övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till, tror jag, att vi inte har särskilt mycket tid eller energi över för varken engagemang eller relationer.

Den amerikanska ickevåldskämpen Martin Luther King menade i talet Bortom Vietnam att vi måste ”gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle". Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009. Den globala fattigdomen är det största beviset för detta. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting istället för människor. På vissa äldreboende i Sverige har många äldre inte fått gå utomhus en enda gång på flera månader, på grund av för lite personal. Det finns inte pengar, säger man. Samtidigt kan politikerna ösa miljard efter miljard över banker vid varje finansiell kris.

Efter mina studier kände jag att jag hade förstått lite mer av några av de problem vi står inför som mänsklighet. Men det var fortfarande en gåta för mig hur man kan förändra. Då fick jag jobb på Kristna Fredsrörelsen och fick under sju år möjligheten att studera och undervisa i ickevåld. Vad jag fann gav mig hopp. Jag lärde mig om ickevåldsaktioner av olika slag: strejker, demonstrationer, sit-ins, die-ins, bojkotter, blockader, namninsamlingar, ordervägran, civil olydnad och många andra ickevåldsmetoder. Dessa har använts för att bekämpa diktaturer, uppnå mänskliga rättigheter och skapa fred.

Jag upptäckte att det hade skett flera ickevåldsrevolutioner under de senaste årtionden som jag tidigare knappt hade hört talas om, som till exempel det ickevåldsliga störtandet av diktatorn Milošević i Serbien. Natos bombningar hade inte lyckats få bort honom, men det hade en liten ickevåldslig studentrörelse.

Det hade också skett mindre aktioner, som jag inte kände till. Till och med i staden jag själv växte upp i. Bussarna i Malmö hade en regel att personer med rullstolar inte fick åka med deras bussar. Detta var något Förbundet Unga rörelsehindrade ville förändra. Vad gjorde dem? Jo, de åkte fram i sina rullstolar och ställde sig både framför och bakom en buss. Bussen kunde inte röra sig ur fläcken. Media var där och rapporterade om hur rullstolsbundna diskriminerades. Två dagar senare meddelade bussbolaget att regeln var borta. En otroligt effektiv ickevåldsaktion.

Efter att ha undervisat i ickevåld under sju år ville jag omsätta teorin om ickevåld i praktiken. Jag avslutade min anställning på Kristna Fredsrörelsen och har under de två senaste åren ägnat mig åt motstånd mot den svenska vapenexporten. Jag deltog i två avrustningsaktioner där jag och några andra fredsaktivister tog oss in på vapenfabriker och med vanliga hammare oskadliggjorde vapen ämnade för export. För en av dessa aktioner satt jag 100 dagar i fängelse nu under sommaren.

Vi människor har uppnått stora ting. Miljoner människor har lyfts ur fattigdom, mänskliga rättigheter har uppnåtts, fler länder är demokratier än någonsin tidigare. Men dessa framsteg har inte skett med någon automatik. De har uppnåtts av vanliga människor som har engagerat sig tillsammans för att förändra samhället. Det är bland annat detta engagemang som jag tror är vad Jesu menade när han bad oss att älska vår nästa. En typ av organiserad kärlek. En kärlek som är större, som når fler än de vi kan se och ta på.

Den amerikanska presidenten Barack Obama har ännu inte infriat de stora förväntningar som har lagts på honom, men han har rätt i åtminstone en sak. Yes, we can – Ja, vi kan. Om vi vill kan vi förändra. Om vi vill kan vi skapa en värld där alla kan leva i fred och rättvisa. Och vi ska inte nöja oss med något mindre. För att vi är värda det.

Svenska folket säger "stoppa vapenexporten"!

2009-12-09T23:58:00.001-08:00

Det finns dagar då jag blir ledsen över vad folk i allmänhet tycker och tänker. Ofta verkar det som om folk inte bryr sig om saker som inte direkt drabbar dem. Man hör klagomål på att priset på bensin och mjölken har gått upp eller att vi minsann inte behöver ta ansvar för dem i fattiga länder. Den svenska vapenexporten försvarar många svenskar med att vi faktiskt behöver jobben. Längre sträcker sig inte empatin eller ansvarskänslan för många...trodde jag i min pessimism. När Schweiz nyligen sa nej till ett förbud mot vapenexport i en folkomröstning började jag tänka att det skulle säkert bli samma resultat i Sverige.

Men idag tar jag tillbaka allt. Jag retirerar fullständigt. Svenska folket är mycket klokare än jag har givit oss credit för. Idag släpps nya numret av Re:public där det framgår att svenska folket inte vill tillåta vapenexport. Hela 55 % sa nej och 37 % svarade ja. Ofta får man höra att statistik ska man inte lita på för man får svar efter hur man frågar. Frågan i detta fall var: ”Skall Sverige tillåta vapenexport till andra länder?” Vinklad? Knappast.

En förkrossande majoritet svarar nej på frågan ”Skall Sverige tillåta vapenexport till länder i krig?” (81 %) och ”Skall Sverige tillåta vapenexport till länder där allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer?” (92%) Ändå sker detta systematiskt år från år.

Idag känner jag mig nästan lite nationalistisk och stolt över att tillhöra det svenska folket. Börjar fundera så smått på om vi skulle verka för en folkomröstning kring vapenexporten i vårt land.

fred,
martin

Se utmärkt debattartikel om opinionsundersökningen i dagens Sydsvenskan.

Andra bloggare på samma tema: Svenska Freds, Andreas Ribbefjord (om paneldebatt om opinionsundersökningen)och Karin Strandås.

Om du också vill göra din röst hörd kan du skriva e-post till våra partiledare om vapenexporten här. Du gör det på 2 sekunder.

Från fängelse till företag

2009-12-01T00:36:00.001-08:00

Jag tror på en kombination av ickevåldsaktivism och utbildning i ickevåld. Dessutom älskar jag att hålla på med båda verksamheterna. Aktivism har jag hållit på med det senaste året mer eller mindre på heltid. Det har varit mycket tillfredsställande men ett problem är att det inte drar in några pengar. Man måste som bekant ha mat i magen och tak över huvudet. Men kan man egentligen leva på ickevåld? Jag vet inte, men jag vill försöka! Därför sjösätter jag idag mitt nya företag Ickevåldssmedjan. Tyckte att det kunde vara lämpligt just idag, den 1 december, då Rosa Parks för exakt 54 år sen blev gripen av polisen då hon vägrade att lämna sitt bussäte för en vit man. En ickevåldsprotest som har inspirerat många, även mig.

Starten av mitt företag innebär inte slutet på Kampanjen Avrusta. Denna fortsätter med två rättegångar under våren. En civilrättslig rättegång i Eskilstuna, där Saab Bofors Dynamics kräver strax över en miljon kronor av Alvin och mig för vår avrustning av fjorton granatgevär som vi gjorde förra året. Det blir även en rättegång i Svea hovrätt, ett resultat av en överklagan Alvin och jag gjort av domen från Eskilstuna tingsrätt angående samma aktion.

Under mina sju år som ickevåldsutbildare på Kristna Fredsrörelsen var det personer som hörde av sig till oss när de ville ha ickevåldsutbildningar. I och med att föreningen hade funnits sen 1919 kände många till den. Med ett splitternytt företag har jag insett jag aktivt behöver sprida information om att jag erbjuder kurser i ickevåld. Kanske du som läser detta skulle vara intresserad av en utbildning i ickevåld på din förening, skola, arbetsplats eller församling? Eller kanske känner du någon som skulle vara sugen på en workshop eller ett föredrag om ickevåld? Tipsa dem i så fall gärna att gå in på www.ickevåld.se. Under utbildningar står det mer specifikt vad jag erbjuder. Det behöver inte handla om en hel utbildning utan kan också vara ett inslag i en längre utbildning eller kanske en kväll om ickevåld.

Här i Östergötland, där jag nu är bosatt, har starten på Sveriges kanske första ickevåldsföretag uppmärksammats. Correns TV var här och filmade igår och tidningen Extra Östergötland intervjuade mig. Även den kristna dagstidningen Dagen skrev en artikel på temat.

fred,
martin

P.S. För icke-svensktalande finns det en Google-översättning av min hemsida som är långt ifrån perfekt men bättre än ingenting alls.

Att komma nära svenska vapen

2009-10-30T02:17:00.000-07:00

Jag minns det som igår. När jag kom in i vapenfabriken. Där låg dem, glänsande ikapp på fina rader. Metallrör med avtryckare, dessa granatgevär uppkallade efter vår kung Carl Gustaf. De stod brevid vanliga IKEA-kontorsbord och stolar. Det var svårt att föreställa sig att en så prydlig tillverkningshall kunde leda till ond bråd död. Svårt för mig som inte varit i krig.

Idag kommer nya numret av Fokus ut och huvudreportaget handlar om fyra svenskar och fyra amerikaner som har en intim relation till svenska vapen. Vi får till exempel möta Alexander D King, kommandosoldat i amerikanska armén. Han har använt Carl Gustaf flera gånger. Han berättar i fokus-artikeln om en natt i Afghanistan 2001 då de använde det svenska granatgeväret.

– Effekterna var förödande. Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.

Fortfarande florerar myten om det precisa kriget, aktivt spridd av vapenföretag och försvarsvänliga politiker. Den myten spricker ganska snabbt när man börjar prata med de som faktiskt håller i vapnen. I fokus-artikeln beskriver Ben Fugate från USA hur han skjöt en AT4 mot ett hus, men missilen studsade och exploderade i en närliggande byggnad! Vidare beskriver han hur de beskjöt fyra bostadshus med sina svenska pansarskott men det var bara två av husen där det fanns människor som beskjöt dem, tror han. Det räcker alltså inte som civil att inte vara den som skjuter för att inte riskera livet. Inte heller att finnas i något hus där det inte finns soldater/"terrorister". Det finns i stort sett inte något skydd för civila i dagens krig. Dessutom har jag alltid haft problem med att man gör så stor uppdelning mellan civila och stridande, precis som om det vore rätt eller acceptabelt att döda människor bara för att de har ett vapen i sin hand. Även om jag personligen är emot militärt våld oavsett vilken sida det kommer ifrån så har jag förståelse för de som vill försvara sitt land mot ockupation, som det ju faktiskt är i Irak och Afghanistan. Det är något som många amerikanska soldater också förstår och som ibland leder till avhopp som i fallet Matthew Hoh som DN skrev om häromdagen.

Köp gärna det nya numret av Fokus med den välskrivna artikel av Christopher Holmbäck och foto av Moa Karlberg. Annars finns den att läsa här: Svenska vapen är deras vardag

fred,
martin

P.S. Bilden är på Alexander D King och är tagen av Moa Karlberg.

Tutu stödjer avrustning

2009-08-27T23:31:00.000-07:00

Det är kanske ingen annan på jordens yta som jag hellre skulle vilja ha ett moraliskt stöd från än just Desmond Tutu. Okej, det hade varit betydligt mer oväntat och troligtvis ha större effekt om Fredrik Reinfeldt kom ut som avrustningspositiv, så det kanske hade varit roligare. Men att få stöd från en av de största ickevåldskämparna i modern tid slår högre på ett annat sätt. Tutu har sedan sin intensiva ickevålskamp mot apartheid kämpat, ofta i motvind, för de utsatta och förtryckta. Mot apartheidregimen före demokratiseringen, en kritiker mot ANC när arbetet mot fattigdom inte var tillräckligt effektivt och mot konservativa i sin egen kyrka i försvaret av rättigheter för homosexuella. På senare tid har han varit en stark kritiker av hans lands vapenköp, inte minst Jasaffären. Det är ett annat skäl till min glädje för hans stöd. Det kommer från de som drabbas av den svenska vapenexporten. Stödet kommer från en av de främsta ledarna från det land som är Sveriges största köpare av svenska vapen. Tutu är en röst för den hiv-positiva kvinnan i Sowetos township som inte får några bromsmediciner för att svindyra vapenaffärer har tryckts ner i halsen tillsammans med kontanter i fickan på sydafrikanska politiker i en skör demokrati.

fred,
martin

Här är hans stödbrev i sin helhet:

24 August 2009

I fully support the nonviolent disarmament action that took place in Sweden on March 22, 2009, against a Gripen military aircraft.

During the struggle against apartheid in South Africa we often used civil disobedience and other nonviolent methods. These methods are equally relevant when it comes to the struggle against weapons export, and especially the export of Saab's Gripen fighter from Sweden to South Africa, a deal fraught with bribes and coercion.

What South Africa needs is not military aircrafts or other military equipment from Sweden or any other country. What South Africa needs is teachers, books, clean water and clinics. Sweden supported us in our freedom struggle, for which we are very grateful. But Swedish parliamentarians could have continued to be our friends by encouraging stability in our civil society, a viable economy and peaceful conflict resolution in the region. Not by coercing us to buy arms or airplanes that we never needed.

The campaign Avrusta (Disarm), of the Swedish antimilitaristic network Ofog, and its peaceful disarmament action against the Gripen is a great support to South Africa. When Swedish, or South African politicians, don’t take their public responsibility seriously, it is a beacon light of hope that individuals like Annika Spalde, Pelle
Strindlund and Martin Smedjeback, intervene. I hope we can together, by parliamentary as well as extra-parliamentary means, end all unethical production and export of military equipment, such as the Gripen fighter to South Africa.

God Bless you.

Archbishop Emeritus Desmond Tutu

Brevet finns som pdf-fil här.

Pressmeddelande på svenska och engelska om Tutus stödbrev. Metro (bara i papperstidningen), Dagen, Sändaren och Fria Tidningen har skrivit notiser om händelsen.

Wiehe stödjer avrustning

2009-08-23T09:51:00.001-07:00

Det finns många fördelar med att vara en fredsaktivist. En av dem för mig var att idag få ta bussen in till Triangeln i Malmö för att komma hem till artisten Mikael Wiehe, som genom sina låtar har inspirerat otaliga rättvisekämpar. "Vad roligt att du kommer!", säger Wiehe när jag anmäler min ankomst utanför ytterdörren på Rådmansgatan 23C. Jag går upp ett par trappor och välkomnas in av Mikael, som har ett leende på läpparna. Efter att jag har hälsat på hans fru går vi ner till hans studio. Fem gitarrer hänger på ena väggen och en stor synt intar centrum i rummet. Här skrivs det musik, det är tydligt. Musik som kommer att nå 100 000-tals, kanske miljontals människor. "Hur var det att sitta i fängelse?" frågar Mikael mig. Han berättar sen att han har haft en liten konsert på Kumla anstalten. Han tyckte att det verkade väldigt jobbigt att sitta inne där. Jag berättar att det är mycket bättre på en öppen anstalt. Efter att ha berättat lite om Kampanjen Avrusta frågar jag om det går bra att filma honom. Det går utmärkt. Här är filmen:

fred,
martin

Tal på Hiroshimadagen i Göteborg 6 augusti 2009 av Martin Smedjeback

2009-08-06T06:23:00.000-07:00

För att du är värd det

Jag är mycket tacksam över att jag har fått möjligheten att tala på denna viktiga dag. Jag har förstått att det är en lång tradition för fredsvänner i Göteborg att träffas på Hiroshimadagen för att minnas tragedin och verka för att den inte ska upprepas. Att du är här visar på att det finns människor som väljer att inte glömma, att det finns människor som vägrar släppa tanken på att vi kan åstadkomma en kärnvapenfri värld. Detta gör mig väldigt glad.

Själv tog det lång tid innan jag överhuvudtaget brydde mig om kärnvapen eller andra vapen på vår planet. Jag har alltid varit sen i min utveckling och det var inte förrän jag var över tjugo år som jag förstod att det fanns allvarliga problem i världen och att vi behöver göra ordentliga samhällsförändringar. Därför blir jag så imponerad när jag träffar betydligt yngre personer som är fredsengagerade.

Förra året hade jag förmånen att träffa de 11-åriga tvillingarna Jonna och Ellen. De bor i Eskilstuna och deras lärare hade bett klassen lussa för det lokala vapenföretaget Saab Bofors Dynamics. Denna fabrik tillverkar bland annat granatgevär som används i Irakkriget och på många andra ställen. Jonna och Ellen sa till läraren att de vägrade vara en del av lussandet och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor.”

Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de två systrarna. ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar, då stannar vi hellre hemma”, sa dem. Klassföreståndaren blev sur. Aldrig förr i skolans historia hade det varit någon som vägrat lussa för Saab Bofors Dynamics.

Varför kunde inte jag vara lika klok när jag var i den åldern, tänker jag, och jag inser också att jag har missat många år av engagemang. Men mest blir jag hoppfull över våra nya generationer när jag tänker på Jonna och Ellen. Vilka stordåd kommer de inte att göra, när de redan nu tar ställning för freden så tydligt och starkt!

En annan sak som imponerar på mig är äldre människor som fortfarande vid hög ålder har ett engagemang som lyser med klar låga. En av mina inspirationskällor är Susan Clarkson, en 62-årig nunna från Storbritannien. Hon har en ögonsjukdom som gör henne halvblind och hon har svårt att gå. Detta hindrar henne knappast. År 2005 åkte vi tillsammans till Aldermaston som är en stor anläggning i södra England där de brittiska kärnvapnen utvecklas. Tillsammans med sju andra fredsaktivister tog vi oss in på kärnvapenanläggningen för att plantera vin- och fikonträd, dagen före Hiroshimadagen, som ett försök att ersätta det destruktiva med något livsbejakande.

När polisen kom bjöd Susan dem på vindruvor som vi hade med oss. Jag hoppas innerligen att jag fortfarande kommer vara aktiv för fred och rättvisa om några årtionden när jag har uppnått Susans ålder. Jag stärks i tron om detta idag eftersom jag här ser många som är betydligt äldre än jag själv. Det ger hopp om att fredsengagemanget inte bara är någon ungdomsgrej, vilket många verkar tro.

För det behövs sannerligen fredsengagemang, från både gammal och ung. Det pratas mycket om kriser i dessa tider, speciellt om Finanskrisen. Det gäller för oss alla nu att dra åt svångremmen så att bankerna kan räddas och så att vi inte förlorar för många jobb, sägs det. Men under alla ekonomiska kriser verkar vi alltid ha tillräckligt mycket pengar att satsa på en sak – nämligen vapen. Aldrig någonsin tidigare i vår planets historia satsas det så mycket pengar på vapen och militär som det görs i dessa tider. De globala militära utgifterna under förra året uppgick till över 11 000 miljarder kronor – en siffra så stor att den är nästan omöjlig att greppa för en vanlig dödlig.

Sverige ses ofta, båda av oss själva och av omvärlden, som en fredsnation som bidrar till att kämpa för mänskliga rättigheter och nedrustning, snarare än att bidra till krig. Under det senaste året har jag på heltid arbetat med Kampanjen Avrusta inom nätverket Ofog – en kampanj med syfte att stoppa svensk vapenexport. Under detta år har jag lärt mig att bilden av Sverige som en fredsnation är en djupt felaktig bild. Vi är ett av de länder som allra mest bidrar till upprustningen i världen. Sverige har länge varit en av världens största vapenexportörer, men aldrig så stora som idag. Sen 2001 har den svenska vapenexporten fyrdubblats. Förra året exporterade vi vapen till 60 länder till ett värde av nästan 13 miljarder kronor. Dessa vapen gick till bland andra USA, som använder våra vapen i Irakkriget, till diktatoriska Saudiarabien, till fattiga kärnvapenstaten Pakistan och till konfliktfyllda Thailand.

I februari i år besökte jag Indien, inbjuden att vara med på en nedrustningskonferens. Indien spenderar åtta gånger mer på militärutgifter än på vatten och sanitet. Detta gör att 450 000 indier dör varje år till följd av diarré. Denna felprioritering har Sverige bidragit till genom att exportera vapen till Indien under flera årtionden. Svenska Saab och Sveriges regering vill dramatiskt utöka denna vapenexport genom att ro hem ett kontrakt om 126 stridsflygplan som Indien planerar att införskaffa. Indien kommer att bestämma sig under 2010 om det blir Jas eller något av de andra stridsflygplanen som de kommer att köpa. Under mitt besök i Indien intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig:
”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”

Trots Barack Obamas positiva initiativ till att minska på kärnvapnen så är kärnvapenhotet ingalunda borta. I en beräkning gjord förra året räknade fredsforskningsinstitutet SIPRI världens operativa kärnvapen till runt 8 400, av vilka nästan 2000 hölls i hög beredskap och var kapabla att avfyras inom minuter.

Området med kanske allra störst risk för kärnvapenkrig är Indien-Pakistan. Enligt den amerikanska samhällsdebattören Noam Chomsky har dessa två länder varit nära kärnvapenkrig två gångar. Jag upptäckte förra året att Sverige kan komma att bidra på ett mycket konkret sätt till ett framtida kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan. I tidningen Pax säger vapenexperten Siemon Wezeman:
– När det gäller Indien, då vet man att de planerar att kärnvapenbestycka sina stridsflygplan. Risken för det är nästan hundra procent. En export av Jas till Indien skulle sträcka sig långt bortom de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

Detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig, tillsammans med två vänner inom nätverket Ofog, att utföra en fredlig avrustning av Jasplan för export. I mars i år gick vi till Saab i Linköping för att oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras genom att hamra på dem. Vi blev gripna precis innan vi hann fram till planen. Vid gripandet bjöd vi säkerhetsvakter och polis på en chokladkaka för att visa att vi inte hade något otalt med dem eller andra saab-arbetare utan att vi endast var emot verksamheten på vapenfabriken. På vår rättegång i april dömdes vi till fyra månaders fängelse var. För svenskt rättsväsende verkar det en självklarhet att döma oss som försökte stoppa den vapenexport som aldrig borde ha skett enligt riksdagens riktlinjer, men när Saab ganska nyligen anklagades för massiva mutbrott i samband med försäljning av Jas till Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckien så lades åtalet ner inom kort. Man kan fråga sig om vi är lika inför lagen i Sverige.

Varför ser då världen ut som den gör? Varför satsar vi så mycket på vapen och så lite på att bekämpa fattigdom? Ofta hör jag människor fråga; varför ska folk fortsätta kriga, kan de inte bara hålla sams? När jag har studerat orsakerna till krig har jag funnit att de mycket sällan utgörs av etniska eller religiösa faktorer. Människor vill i allmänhet leva i fred och gör också detta om de inte drivs ut i krig. Istället är det oftast några få, mycket rika och mäktiga personer, oftast män, som initierar och driver krig. Ofta är det ledningen i mäktiga företag och militär som gemensamt driver på upprustning och krigföring.

Redan Dwight Eisenhower, president i USA på 1950-talet, var orolig för vad han kallade det militär-industriella komplexet – alltså kombinationen av makt från militär och industri. Till och med ledaren för världens mäktigaste land, var alltså orolig för att denna makt skulle ta över ledningen av landet. Han hade anledning att vara orolig. Under de senaste årtionden, särskilt under den senaste Bush-regimen, har vi sett vissa mäktiga personer hoppa fram och tillbaka som en jojo mellan oljeföretag, vapenindustrin och Vita huset.

Det kan kännas övermäktigt att kämpa mot dessa starka krafter. Men man bör inte glömma vilken enorm makt folket har, makten som du och jag har. Den indiska ickevåldskämpen Mohandas Gandhi lyfte ofta fram detta faktum. Han frågade sina landsmän och landskvinnor i det då ockuperade Indien hur det var möjligt att Storbritannien med bara några tiotusentals soldater kunde ockupera deras enorma land med hundratals miljoner invånare. ”Storbritannien har inte tagit vårt land, vi har gett det till dem”, brukade han säga. För det är inte möjligt för en armé eller en regering att styra över ett folk om de inte har folkets lydnad. Utan lydnad finns det ingen makt. Denna insikt och ökad kunskap om ickevåldets metoder har inneburit flera ickevåldsrevolutioner. Vi har sett sådana på Filippinerna år 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Ukraina 2004, för att bara nämna några exempel. Mer än någonsin i vår planets historia har människor visat att ickevåldets styrka är starkare än något vapen. Detta ger hopp om framtiden.

Trots detta är det mycket som måste göras för att skutan Jorden ska byta kurs mot nedrustning, fred och rättvisa. När vi står här denna dag till minne av Hiroshima är det just nu tiotusentals, kanske hundratusentals ingenjörer som jobbar på nya vapen för framtidens krig. Hur många fredsarbetare är vi samtidigt denna dag som klurar på hur vi ska komma på alternativa sätt att lösa konflikter, som planerar aktioner mot vapenindustrin eller på andra sätt kämpar för en värld i fred? Jag är orolig för att de inte är lika många. Varför är det så?

Jag tror att delar av svaret ligger i att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den nya mobiltelefonen, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern. "Because you're worth it", För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss, att vi har rätt till ett överflöd av olika ting, är tankar företagen framgångsrikt har övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till att vi sällan har tid eller energi över för engagemang. Vi är för upptagna med att ständigt jaga efter nya prylar och är oroliga att förlora dem vi har.

Medborgarrättsledaren Martin Luther King hade förstått problemet med ett pryltokigt samhälle. Den 4 april 1967 höll han talet ”Bortom Vietnam”, där han angrep Vietnamkriget offentligt för första gången. Han såg kriget som djupt omoraliskt, men poängterade att kriget bara var ett symptom på ett större problem i det amerikanska samhället. Hans slutsats blev: "Vi måste snabbt börja gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle. När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism".

Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009. Den globala fattigdomen är det största beviset för detta. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting över människor. Tv-programmet Uppdrag granskning visade för några månader sen att på vissa äldreboende i Sverige hade många äldre inte erbjudits att gå utomhus en enda gång på flera månader på grund av för lite personal. För avrustningsaktionen på Saab satt jag i fängelse under delar av våren och sommaren. Vi intagna hade rätt att vara ute under en timma varje dag. På häktet var det fler än jag av oss intagna som blev upprörda av att Sverige inte anser sig ha råd att satsa mer resurser på våra äldre så att de har möjlighet att gå ut ibland, medan vi som hade begått olagliga handlingar hade denna rättighet.

Idag, i Sverige 2009, står vi inför samma val som King ställde 1967 – är det prylar eller människor som vi vill prioritera?

Martin Luther King sa i ett tal: ”Om vi ska överleva idag, måste vår moraliska och andliga eftersläpning försvinna. Ökade materiella krafter är lika med ökad fara om inte själen växer i samma utsträckning.” Jag tror att han har rätt. Om vi tittar bakåt så kan vi med glädje konstatera att mänskligheten utvecklas i sitt etiska tankesätt. För bara 100 år sen var det självklart att en svart människa var mindre värd än en vit, en man mer värd än en kvinna – inte så längre idag. För 50 år sen såg få personer i Sverige något problem med att aga barn, de flesta accepterar inte aga idag. Den etiska utvecklingen går framåt. Frågan är om det går framåt tillräckligt snabbt. Teknologi och industri utvecklas i en rasande fart, vilket innebär att vår etiska utveckling bör lägga in en högre växel om eftersläpningen inte ska bli för stor. Vår överlevnad kan hänga på att mänskligheten genomgår en tillräckligt snabb etisk utveckling. En förändring som innebär att vi bryr oss allt mer om de som har det sämre än oss själva; till exempel de människor som är plågade av krig, fattigdom och förtryck, men även om de många djuren som lider i vår djurindustri.

Vi får aldrig glömma vad som hände den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Men låt oss hoppas och verka för att användningen av kärnvapen, och andra vapen, endast förblir ett avlägset minne. I framtiden, som jag ser den när jag är som mest optimistisk, då är krig historia, vapenfabrikernas skrammel har tystnat och soldaterna har lagt ner sina vapen. Då kommer vi att tycka att det var osannolikt att vi tillät några få mäktiga män styra vår planet och att människor dödade andra människor i krig. Då kommer vi att minnas svampmolnet på himlen 1945 och tänka: Människan tappade fotfästet där någon gång på 1900-talet. Hon höll på att gå under, men hon har rest sig igen.
L’Oréal säger att du är värd mascara och antirynkningskrämer. Jag säger att vi är värda en kärnvapenfri och avrustad värld.

(Se även Jöran Fagerlunds blogg om Hiroshimadagen i Göteborg)

Svenska vapen på villovägar

2009-07-28T00:23:00.000-07:00

I lördags åt jag lunch med en svensk kvinna som har jobbat i Colombia. Hon berättade att på en fest i Colombia hade hon träffat en man som efter några öl berättade att han var aktiv i vänstergerillan Farc. Han frågade min svenska vän om hon visste att de hade svenska vapen - kraftfulla pansarvärnsvapen av modellen AT4. Det visste hon inte. I dagens Sydsvenskan rapporterar TT att det nu har framkommit att pansarvärnsvapen har hittats hos den colombianska gerillan. "Det finns en etisk känsla över det för oss, det är ju inte meningen att vapen ska hamna i fel händer", säger Tomas Samuelsson, VD för Saab Bofors Dynamics, som också tillverkar de Carl Gustav granatgevär som avrustades under förra året. "Detta är ytterst allvarligt" säger Jan-Erik Lövgren, ställföreträdande generaldirektör på ISP. Kanske är den colombianska vänstergerillan inte Sveriges bästa posterboy som importör av svenska vapen. Å andra sidan borde väl inte heller diktatoriska Saudiarabien eller fattiga Pakistan vara de bästa representanterna för svenska vapen. Men på något sätt verkar det mer okej om våra dödliga vapen är i händerna på en korrupt regering snarare än en korrupt gerilla. Men det var kul att läsa att ett vapenföretag har en "etisk känsla". Det har de inte erkänt när vi från Ofog har pratat med dem tidigare.

fred,
martin

Mer info om svenska vapen i Colombia i DN och SR

Frihet!

2009-07-03T13:15:00.000-07:00

Igår släpptes jag från fängelset efter 100 dagars frihetsberövande. På den stora dagen vaknade jag vid sex även om väckarklockan stod på tjugo över sju. Jag kände lite oro i kroppen. Lite som resfeber men starkare. Ni som har läst min blogg vet att jag överlag har haft det mycket bra i fångenskap. Men att hållas inlåst en längre tid är ändå en extrem situation. Det kan tyckas konstigt att när man äntligen ska släppas ut i friheten har besvär, men det är ett vanligt fenomen som går vid namnet mucksjukan. Dels lär det bero på att man blir mer angelägen att komma ut när ens frigivningsdatum närmar sig. För mig var det nog också steget ut till ett liv i frihet. Det är trots allt en omställning man får göra. Nu efter ett drygt dygn av frihet har jag nästan acklimatiserat mig fullständigt.

Det var en häftig frihetskänsla att färdas fort fort fram genom det vackra svenska landskapet i X2000-tåget mot Malmö. Efter att ha tvingats till stillhet under en längre tid så länge känns det nästan overkligt att kunna röra sig fritt med en sådan hastighet. Jag har saknat min fina bärbara dator. När jag satt på tåget med datorn i knäet, sj-kaffet i mugghållaren och en medtagen hummussmörgås från anstalten gick jag igenom bilder och videos som vi tog under förberedelserna för vår Jasaktion. Gjorde vi verkligen denna aktion? Känns avlägset och nästan drömlikt. Jag tittar tillbaks på en dagboksanteckning jag gjorde två dagar innan aktion. Så här skrev jag då: ”Jag är lugn inför aktionen. Vet att det inte lönar sig att vara nervös. Det känns som det får gå som det går, det är ändå bra. Så om vi grips innan vi hinner göra en avrustning så skulle det inte göra så himla mycket. Jag är lite orolig för säkerhetsrisken, att någon kanske kommer att använda våld mot oss men risken måste vara väldigt liten. Kommer att vara ganska läskigt att smyga omkring i mörkret, säkert kallt också.”

En av de första som ringde på min mobil var en man som är aktiv i Läkare mot kärnvapen i Göteborg som vill ha en talare på Hiroshima-dagen (6 augusti) och undrade om jag kan komma och prata. Detta var en perfekt frigivningspresent! Att bli tillfrågad och dela med sig för fler om fredsarbete och ickevåld. Precis vad jag behöver. Det kanske har varit en del av min oro. Vad ska jag göra nu när jag blir utslängd i friheten? Mitt liv är knappast utstakat, utan bostad eller jobb. Jag vet i alla fall att jag har ett stort behov att berätta om vår kampanj mot vapenexport och hålla utbildningar i ickevåld och lycka. Jag har verkligen saknat att hålla utbildningar(tips gärna om du tror någon kan vara intresserad). När jag reste mig från mitt säte på tåget för att stiga av la jag märke till att mannen jag hade suttit bredvid hade en väska med ett Jasplan! Chanserna är stora att han jobbade för Saab. Om jag hade sett det i början av resan hade det kunnat bli ett intressant samtal.

Nu är jag hemma hos mina föräldrar i Malmö där jag kommer att bo i sommar. Idag har jag cyklat till stan i solskenet – underbart. Känna vinden mot mig i hettan när farten steg. Vilken valfrihet i livsmedelsbutiken! Kiosken på anstalten hade ett ganska fattigt utbud. Jag gick och klippte mig under mitt besök i stan. Frisören verkade ganska chockerad över mitt vildvuxna hår. Förstår jag det eftersom jag inte fått det klippt på över fyra månader. Denna service erbjöds varken på häktet eller anstalten om man inte ville raka skallen (vilket jag inte var så pigg på). Senaste klippningen var i Indien när jag var där på nedrustningskonferens. Jag har också njutit över att ta del av det som Internet har att erbjuda. Åh, vad roligt det var att se en minifilm om vår Jasavrustning som en skicklig ofogare har gjort. Dessutom hade Pelle gjort en suverän TV-intervju vid hans frigivning.

Avrusta-kampanjen har hållit på ett tag nu men är knappast slut ännu. Det svenska rättssystemet håller den vid liv. Anna och jag har överklagat Eskilstuna-domen och detta ska tas upp i Svea hovrätt i Stockholm sen höst eller vår. Där kommer vi att få reda på om vi ska sitta de fyra månader vi blivit dömda till eller mindre. På onsdag kommer jag att ha mitt första möte i Malmö med Frivården som ska försöka att rehabilitera mig och se till att jag inte återfaller i brott. Jag är dömd till att ha övervakning av dem under ett år. Om de lyckas kurera mig från min kriminella bana eller inte kommer jag att rapportera om på denna blogg.

Fred,
Martin

Ewa Björling, var är du?

2009-06-29T00:00:00.001-07:00

”Du, tillhör du förtroenderådet?” frågar en ung mustaschprydd kille bredvid mig i matsalen en annan kille i min ålder vid mitt bord. ”Ja”, svarar han. ”Det är för jävligt att vi ska behöva betala över två spänn minuten för samtal till mobiler. Fattar inte kriminalvården att nuförtiden är det knappt någon som använder fast telefoni längre? De ska väl inte gå med vinst på våra telefonsamtal?” säger han upprört. Förtroenderådskillen lovar att ta upp ärendet på nästa möte men vågar inte lova någon förändring för det enda de kan göra är att presentera de intagnas synpunkter. De har egentligen ingen reell möjlighet att påverka, ungefär som ett elevråd, fast troligtvis med mindre makt.

Jag hoppas att förhållandet mellan Sveriges riksdag och regering är mer jämlikt men man kan börja undra. I avsaknad av dansande kring någon majstång har jag roat mig (nåja) med att under midsommarhelgen läsa protokoll från riksdagens debatt om Sveriges vapenexport 2008 som hölls den 23 april. Hans Linde från Vänsterpartiet, frågar varför det ansvariga statsrådet för vapenexport, handelsminister Ewa Björling, inte finns närvarande då regeringens skrivelse om just vapenexport presenteras. Trots upprepade frågor om detta får han inget annat svar än att hon är en upptagen kvinna. Det är regeringen som är ansvarig för vårt lands vapenexport men när denna fråga ska dryftas i riksdagen behagar regeringens högsta representant för vapenexporten inte att infinna sig. Kanske är det förståeligt för den rapport om vapenexport som regeringen presenterar är sprängfylld med motsättningar och moraliska kullerbyttor. I ”Regeringens skrivelse 2008/09:114 Strategisk exportkontroll – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden” står bland annat att ”Ett land som exporterar vapen har ett stort ansvar att se till att dessa inte hamnar i orätta händer” och att det ”ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att/…/samverka med likasinnade länder/…/med såväl civila som militära medel.” Vilka är då dessa ”rätta händer” och ”likasinnade” som vi har exporterat till under 2008? Av de 60 länder vi exporterade till hittar vi bland andra Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Pakistan. Det sägs också i skrivelsen att vid vapenexport så ska hänsyn tas till respekten för mänskliga rättigheter, huruvida det råder spänningar eller väpnad konflikt i det mottagande landet och huruvida exporten allvarligt skulle störa landets hållbara utveckling. Låt oss se om dessa hänsyn tas genom att titta på exemplet Pakistan dit vi exporterade vapen för 850 miljoner kronor under 2008. En av de stora vapenaffärerna med Pakistan är radarsystemet Erieye. Bara kostnaden av denna affär var tolv gånger högre än landets samlade årsbudget för sanitet och vatten, i ett land där 118 000 människor dör varje år på grund av diarréer. Dessutom förekommer det allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och en väpnad konflikt med Indien. I en utmärkt motion av Hans Linde m.fl. (v) och en lika välformulerad motion av Max Andersson m.fl. (mp) tas många av dessa motsättningar upp angående Sveriges höga svansförning när det gäller mänskliga rättigheter och vårt faktiska handlande i vapenexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade gjort 24 reservationer angående regeringens skrivelse men begränsade sig till att begära omröstning för endast tre av dem (av tidsskäl). Miljöpartister och Vänsterpartister reserverade sig konsekvent mot regeringens handlande när det gällde vår dramatiskt ökade vapenexport. Från något annat parti var det endast en stackars socialdemokrat som reserverade sig i endast ett ärende. Det är fascinerande och dystert. Är det verkligen inte fler socialdemokrater som kan tänkas ha något problem med att vi exporterar tonvis med vapen till diktaturer, till krigförande länder och länder där hundratals miljoner människor är kroniskt undernärda? Eller är partipiskan så hård att ingen avvikande röst tillåts? Jag är i alla djupt tacksam över att det i alla fall finns riksdagsledamöter som orkar gå emot strömmen och verka för en annan vapenexportpolitik. Jag ska skriva ett vänligt brev till dessa fina miljöpartister och vänsterpartister som står upp för freden.

Fred,
Martin

Jas = ”den sannolikt största muthärvan i Sveriges historia”

2009-06-23T09:26:00.001-07:00

”På anstalten jag var på innan var man tvungen att muta en intagen för att få ett enkelrum. Om man inte stack till honom några sedlar, kunde man få vänta i en evighet på ett rum för sig själv”, berättar en intagen när vi äter midsommarsaftonsmiddag ute i solskenet på gräsmattan. Innanför fängelsemurarna har jag sett flera olika exempel på korruption, men det är ingenting i jämförelse vad svenska vapenförsäljare håller på med.

Innan vi gjorde avrustningsaktionen i Linköping pratade vi i aktionsgruppen om vi skulle ta upp mutskandalen i samband med Jasförsäljningen. Vi beslutade oss för att inte göra det. Skälet var att vi tyckte att vapenförsäljning är illa nog utan mutor och vi befarade att om vi motiverade våra aktioner med att mutor förekom så skulle det kunna tolkas som att vi tyckte att vapenaffärer utan mutor skulle kunna vara okej. Men efter Uppdrag granskning hade ännu ett utmärkt avsnitt om Jas-mutorna och att Peter Eriksson gick ut med en jättebra artikel på DN debatt ”Sanningskommission behövs om Jas-mutorna” kunde jag inte längre hålla mig. Jag skrev en insändare som nu är skickad till Dagens Nyheter och som jag hoppas kommer att publiceras. Så här lyder den:

Saab-chefer borde sitta i fängelse, inte jag
Sittandes i min fängelsecell läser jag att utredningen om Jas-mutor har lagts ner. Överåklagarens utredning visar att det har förekommit mutor i samband med försäljningen av Jas till Tjeckien, Ungern och Sydafrika. På DN-debatt (den 17 juni) kallar miljöpartiets språkrör Peter Eriksson dessa Jas-affärer för ”den sannolikt största muthärvan i Sveriges historia”. Ändå läggs utredningen ned och inga Saab-chefer kommer att åtalas. Jag har också begått brott kopplade till Jas. Jag gick tillsammans med två vänner in på Saab i Linköping med syfte att med hammare oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras. Vi hade meddelat Saab i förväg om vår kampanj mot svensk vapenexport och om vår metod: civil olydnad. I rättegången var vi helt öppna med vad vi hade gjort, vilka våra syften var och beredda på att ta det straff som lagen skulle ge oss. Saab har istället begått sina mutbrott i det mörka, fullständigt ovilliga att ta minsta ansvar för sitt olagliga handlande. I tv-programmet Uppdrag granskning framkom det att Saab har betalt hundratals miljoner i mutor genom flera mellanhänder för att få sälja sitt stridsflygplan. Vilka slutsatser kan man dra av allt detta? Att det är oproblematiskt att fängsla vanliga medborgare som försöker stoppa vapenaffärer som aldrig borde ha ägt rum enligt riksdagens riktlinjer för vapenexport. Men om man har mycket pengar och makt, som Saab, Sveriges största vapentillverkare, är det inte särskilt svårt att undkomma lagens långa arm. Jag trodde i min naivitet att vi alla var lika inför lagen. Jag hade visst fel.

Martin Smedjeback, sitter just nu av sitt fem månader långa fängelsestraff på Anstalten Skenäs utanför Norrköping

Efter jag hade skrivit denna insändare funderade jag vidare kring mutor och vapen. Mer och mer gick det upp för mig vilken förödande effekt mutor kan ha. Inte minst det faktum att många vapenaffärer kanske aldrig hade ägt rum om inte mutor erbjudits. Genom att ge politiker mångmiljonbelopp att stoppa i sin egen ficka gör man köpen så frestande att avtalen skrivs på, även om politikerna hade vägrat om de hade tänkt på landets bästa. Mutor bär också med sig en risk att destabilisera hela demokratiska system, särskilt när det gäller nya och sköra demokratier. Valet av president i Sydafrika har präglats en hel del av mutanklagelser för Jasaffären. Jacob Zuma, som nu har valts till president, är misstänkt för att ha tagit emot mutor på drygt fyra miljoner kronor i samband med vapenaffären 1999, där Jas ingick. Sydafrika skulle kunna ha varit ett föregångsland för hela Afrika där man satsat på att utplåna fattigdomen och bygga en rättvis och fredlig demokrati. Nu hänger de stora vapenaffärerna och korruptionen i samband med dessa som ett mörkt tungt täcke över hela landet. Visst måste de som har tagit emot mutorna straffas men framför allt borde de vapenföretag som har erbjudit de smutsiga pengarna hållas ansvariga. Om det svenska rättssystemet skärper till sig kanske jag får nöjet att dela min nästa fängelsevistelse med Saabs chef Åke Svensson. Jag lovar i så fall att vara snäll mot honom och introducera honom till fängelselivets ABC.

fred,
Martin

P.S. Svenska Freds har polis- och JK-anmält nedläggningen av Jasutredning - go Svenska Freds!

Mat till kriminella eller indiska barn?

2009-06-16T22:44:00.000-07:00

"Är det slut på skinkan nu igen!" "Jag vill ha ett tredje ägg" "Kan vi inte få pizza eller hamburgare någon enda gång på detta stället!"

Detta skulle du kunna höra om du var i matsalen på anstalten Skenäs där jag nu sitter. Trots regelbundna klagomål på maten här så finns det nyttig och god mat i överflöd som serveras tre gånger om dagen till oss fångar. Ett tag sen läste jag ett reportage om Indien i Dagens Nyheter. Inför valet i Indien i maj var DN:s journalist och fotograf på besök i slumomradet Dharawi utanför Bombay. De stora bruna ögonen tittar emot mig från tidningens sida. Hon har en sliten röd klänning på sig och sitter med benen i kors. Framför henne står det en aluminiumtallrik fylld med gult ris. Artikeln berättar att för många av barnen som kommer till hjälpcentret är detta det enda målet mat de får. Om vi intagna bara skulle få ett mål mat om dagen skulle det bli upplopp här. Det skulle antagligen räcka med att Kriminalvården introducerade vegetarisk mat någon gång i veckan för att det skulle bli vilda protester. I Indien är 45 procent av alla barn kroniskt undernärda. De har inte gjort något for att förtjäna detta, endast haft otur att födas på ett fattigt ställe. Vi som är bakom lås och bom har i alla fall brutit mot lagen. Det skulle vara mer rättvist om vi intagna var de som fick för life mat så att alla barn kunde äta sig mätta. Nu rekommenderar jag inte undernäring av de intagna i den svenska kriminalvården. Det finns faktiskt tillräckligt mycket resurser for att föda hela planetens befolkning. Men vad är det vi spenderar pengar på. Jo, vapen och arméer, i en allt högre grad. Fredsforskningsinstitutet Sipri släppte i juni sin årsbok. Den visar att de globala militära utgifterna aldrig har varit större än de är idag. Under 2008 spenderades över 11 000 miljarder kronor på kanoner, bomber, minor, stridsflygplan, klustervapen, soldaters löner och andra militära utgifter. Sen 1999 har de globala militära utgifterna ökat med 45 %.

När människor säger att allt i världen går åt helvete och allmänt är cyniska över mänsklighetens utveckling brukar jag påminna om de många landvinningar som vi ändå har gjort i form av kampen for mänskliga rättigheter, feminismens frammarsch, avskaffande av slavhandeln till Nordamerika, etc. Men när jag möter det indiska barnets stora bruna ögon och tänker på alla de hundratals miljoner barn som får lägga sig hungriga ikväll, kan jag inte annat än att se på oss som mänsklighet som ociviliserade så länge vi satsar mångdubbelt mer på dödsbringande maskiner än att se till de mest basala mänskliga behoven.

Fred,
Martin

Folkhögskola i rum 42 på anstalten Skenäs

2009-06-11T22:50:00.000-07:00

Ni som följt min blogg vet att mina tidigare inlåsningar har påmint om retreat, chartersemester och kollo. Min sista tid som fånge, ute på ett fängelse med lägsta säkerhetsgraden, kan bäst liknas vid en folkhögskolekurs. Här har jag ett litet rum för mig själv med säng, skrivbord, bokhylla, TV och garderob. Kök, vardagsrum, dusch och toalett nås via korridoren. Här ges mer ansvar än på ett kollo. Man får vara ute på dagarna hur mycket man vill - till klockan nio då avdelningen låses. Precis som på en folkhögskola förväntas det att du tar ansvar för egna studier (eller arbete). Jag sa till läraren här att jag mycket gärna skulle vilja skriva på en bok om lyckoforskning och det accepterade hon med detsamma; lycka! Från 9-16 vardagar kommer jag alltså att läsa och skriva om lycka. Precis som på en folkhögskola finns här många aktiviteter man kan ägna sig åt utöver en vardagliga arbete. Här finns gemensam jogging alternativt stavgång, möjlighet att spela tennis, pingis, badminton, fotboll, beach volleyboll och minigolf. När jag skriver detta en lugn söndag arrangeras tipsrunda och trekamp.

En skillnad från en högskola är att vi bär fotboja 24 timmar om dygnet. Som tur är så är det inte en sådan som man ser på Björnligan i Kalle Anka - ni vet ett metallklot som sitter fast vid benet med en stor svart kedja. Nej, här är det istället ett lätt plastspänne med en elektronisk dosa som sitter fast runt benet. Om vi passerar utanför anstaltens område registreras det direkt hos vakterna. Men jag njuter i fulla drag av den betydligt större frihet jag har här i jämförelse med häktet. Bara det att inte längre behöva kalla på vakter när man behöver gå på toaletten är en befrielse. Att kunna öppna sitt fönster och höra fåglarna. Att få en ingivelse, följa den, gå ut och läsa en bok på trappan i solskenet - underbart!

"Är du vegan?" frågar en kille i matsalen. "Ja", säger jag och väntar mig den vanliga visan om att kött är det nturliga, men i stället säger han "jag har varit vegan sedan jag läste "Djurens frigörelse" av Peter Singer men nu är jag vegetarian. "En likasinnad!", tänker jag glatt. På promenaden runt anstalten berättar han att han varit aktiv i antifascistiska grupper och att han har börjat läsa juridik i Lund.

På kvällen tar jag fram min ask med after eight. Dessa köpte jag på pressbyrån på Linköping centralstation den 21 mars, kvällen innan aktionsnatten. Jag avnjöt några av dem tillsammans med Annika och Pelle under småtimmarna inne på Saab-området. Denna choklad har legat inlåst i två månader i ett skåp på häktet. Först nu har jag fått tillbaka den. Medan jag nu njuter av choklad- och mintsmaken väller minnena från aktionsnatten över mig. Känns nästan som att det hela vore en dröm.

Fred, Martin

Sista anhalten: anstalten

2009-06-03T03:16:00.000-07:00

"Olämplig klientkonstellation" stod det på beslutet från kriminalvårdens placeringsenhet, syftandes på Pelle och mig. De hade av detta skäl placerat oss på två olika fängelser. Gissningsvis för att vi inte skulle ha möjlighet att konspirera ihop nya kriminella upptåg. Det hade vi å andra sidan haft stora möjligheter att göra under de drygt två månader vi satt häktade tillsammans. Jag kan inte säga att jag höll med kriminalvården i deras beslut. Pelle och jag är en ytterst lämplig konstellation! Vi stöttat och peppat varandra under häktestiden. Under de stista dagarna med varandra började vi skissa på en bok om lyckoforskning som vi vill skriva tillsammans. Den 27e maj var det dags för oss båda - "förpassade" - på kriminalvårdsspråk, att förflyttas ut till fängelser. Pelle kördes ut till anstalten Viskan utanför Sundsvall och jag skulle ut till anstalten Skenäs utanför Norrköping. De är båda så kallde öppna anstalter, vilket innebär den lägsta säkerhetsgraden i det svenska fängelsesystemet.

Samma dag som jag skulle iväg pratade jag med en kille som trots sin låga ålder har stor erfarenhet av fängelselivet. Ett av hans många tips var att om jag skulle "få på käften" var det inte särskilt klokt att säga till "plitarna" (nedsättande ord för vakter) om det, för då kunde jag åka på ännu mer stryk av andra intagna. Det värsta man kan göra enligt de intagnas etiska regler - förutom sexualbrott - är att gola (skvallra) för en vakt. Visare, men också något mer nervös inför min "volta" (strafftiden i fängelse), packade jag mina sista saker.

Redan i bilen från häktet fick jag smaka på den ökade friheten livet på en öppen anstalt skulle innebära - jag slapp bära handklovar. Det kändes konstigt att uppleva nya synintryck när mitt liv i två månader hade bestått av samma hus och gångar dag efter dag.

"Oj vad mycket prylar du har med dig", sa anstaltens vakten vid inskrivningen när jag leddes in på hans kontor. Ändå tycker jag att jag försökt att minimera mina medhavda ägodelar under min fängelsetid. "Jag kanske inte är så materiellt minimalistisk som jag tror", tänkte jag när jag satt och tittade på vakten som gick igenom allt i mina två stora blå soppåsar. "Det här är polisitskt material så det får du inte ha i ditt rum", sa vakten och höll upp ett flygblad från Ofog, ett tygmärke med fredssymbolen på och liknande saker. "Ska det här också klassas som politiskt material?", frågade han en kollega och räckte över Regeringens skrivelse 2008/09:114 om svensk vapenexport. Intressant, tyckte jag, om de hade ansett att regeringens egen rapport om vilka vapen som skickas ut och i vilka mängder, skulle klassas som om den kunde inspirera till kriminella handlingar. Efter ett kort samtal dem emellan konstaterade de i alla fall att rapporten borde klassas som information av allmän karaktär och därför fick jag ta med mig den in på rummet. Jag hade även med en vit säck fylld av kriminalvårdens kläder - istället för gröna nu i beige, blå och röda toner - när jag blev ledd till det nya rum jag kommer att kalla mitt fram till "muck" (frigivning) den 2 juli.

Fred, Martin

Ny adress:
Martin Smedjeback,
Anstalten Skenäs
Fack 11
610 31 Vikbolandet

På bild: anstalten Skenäs

Att leva som kriminell - del 4: "bara fem månaders fängelse"

2009-05-29T21:41:00.000-07:00

Knack, knack. "Här kommer posten", säger en kortvuxen kvinnlig vakt med lång blont hår. Ah, dagens höjdpunkt - att öppna posten. Idag var det riktigt många brev. En varm känsla sprider sig i min kropp - det finns flera som tänker på oss som sitter inlåsta. Vad jag är tacksam för det. Ett brev från USA innehåller The Nuclear Resister - en liten tidning om civil olydnadsaktioner för fred. Avrusta kampanjen är med på förstasidan - kul! Min stödperson Thomas Helgeson skriver på ett vykort att Ofog kommer att tilldelas 2009 års demokratipris av föreningen Ordfront - fantastiskt!

Middagen anländer i plåtkantiner. För oss veganer blir det grönsakssoppa, bröd och torkade aprikoser till efterrätt. Köttätarna klagar på sin mat. "Ta gärna av vår soppa", säger jag, vilket två av dem gör. "Detta var mycket godare", säger den ena som provar soyamjölk för första gången i sitt liv. De är minsann mycket mer öppna för nya intryck än till exempel min pappa som alltid vägrat pröva min veganmat, tänker jag.

Under middagen frågar en intagen Pelle och mig vad vi är dömda för. Pelle berättar om vår avrustningsaktion på Saab och att vi fick fyra respektive fem månader för "försök till sabotage". "Så lite", säger en av dem. "Om någon av oss hade gjort samma sak kan jag lova att straffet hade blivit mycket högre". Pelle berättar vidare att under vår rättegång var domaren tvungen att byta ut en av nämndemännen för att han arbetade på Saab och alltså därför var jävig. "Åtminstone somnade inte några av era nämndemän som en av dem gjorde under min rättegång", säger killen med nazist-tatueringarna. Flera andra i soffan intygar att samma sak har hänt dem. "I svenska rättegångar är man dömd på förhand, oavsett om det finns bevis eller inte". konstaterar en annan intagen dystert.

När vi tar en kopp kaffe på maten kommer en medelålders man in med prästkrage och en tröja där det står "Svenska Kyrkan". Jag känner igen honom från en gudstjänst han höll i vår häkteskyrka (landets äldsta, invigdes 1791) för några veckor sen. "Är det okej om jag slår mig ner här en stund", frågar prästen försynt. "Javisst", svarar jag. "Ta gärna en kopp kaffe." Han säger att det är svårt för honom att verkligen sätta sig in i hur det är att sitta inlåst. "Du är varmt välkommen på vår nästa aktion mot svensk vapenexport så får du prova på riktigt" föreslår jag. "Nja, jag tror inte det", säger han"men min fru kanske ställer upp" Hon är mer engagerad i fredsfrågan än jag." Vi säger hej då till prästen och gör oss redo för kvällsinlåsningen. Jag tömmer min "kissanka" (plastbehållare för om man vill uträtta sina behov utan att behöva ringa på vakten då man är inlåst) och desinficerar den med rengöringsmedel. Bunkrar upp med bröd, apelsiner, marmelad, soyamjölk och cornflakes i min bokhylla för att ha till kvällsmålet. "Vi ses imorgon", säger min granne i cellen mitt emot mig. KVart i fem säger vakten godkväll och låser min celldörr. Lugnet infinner sig. Resten av kvällen ägnar jag åt läsning, brevskrivande, ätande, lätt styrketräning framför tv:n i en timme och innan jag somnar tittar jag på en film. Ännu en dag i kriminalvårdens omsorg är avslutad.

God natt,
Martin

Att leva som kriminell – del 3: en kopp kaffe med en nazist

2009-05-28T08:13:00.000-07:00

Mätt av maten och trött av förmiddagens gymnastiska övningar lägger jag mig ned i sängen. Cellerna måste vara ordentligt ljudisolerade för jag hör inte ett knyst från mina grannar. På cellväggen finns en dialog nedskriven av två av mina föregångare i detta rum. Den förste skriver ”Fuck jail”. Den andre ”Why? We have it all here. Like a spa weekend”. Kul att inse att det inte bara är Pelle och jag som upplever fängelsetiden på detta sätt. Jag går upp och fyller i en blankett för besökstillstånd. För varje person man vill ha besök av eller ringa till måste man be om lov. Vakthavande befäl kom upp en dag till vår avdelning och sa till mig att jag minsann fick hålla igen på mina ansökningar. Mina runt trettio stycken var tydligen i överkant. Jag sätter mig vid mitt skrivbord och skriver några brev. Sven Wollter får ett tackkort för att han valt att skriva under vårt upprop och underteckna en stödartikel på Dagens Nyheters debattsida. Ett brev till en av våra fantastiska stödpersoner på utsidan Anna ”Alvin” Andersson, blir det också. Jag är nyfiken på om hon har lyckats lägga ut rättegångsvideon från Linköpings tingsrätt på nätet.

Halv två låses min dörr upp. På denna avdelning är det vanliga trädörrar och inte massiva ståldörrar som på den andra. Dörren åker lätt upp och en vakt säger hej. Kaffesuget gör att mina steg styrs mot köket. En musikvideo med rapparen 50 cent spelades på tv:n. Jag slår mig ned i soffan och bjuder två andra intagna på min 70% cocoa marabou-chocklad. ”Är den vegansk?” frågar en av dem. ”Faktum är att jag nyligen upptäckte att den innehåller smörfett, så den är inte helt vegansk”, svarar jag. ”Nu förlorar jag respekt för dig, killen. Du håller ju inte på dina principer”, säger han, skrattar och tar en bit. Den andra killen är kort och bredaxlad, har rakat huvud med smala snälla ögon. Sittandes nära honom kan jag studera hans kraftiga överarmar som är fyllda av tatueringar. En hel del av dem är symboler för nazismen och asatron. Av någon anledning börjar vi prata om Järntorget i Göteborg. Jag berättar mina starkaste minnen därifrån är från EU toppmötet 2001 när restauranger och affärer på detta torg var igenbommade med träplankor. ”Mina starkaste minnen därifrån är slagsmål med vänsteraktivister från till exempel AFA”, säger han. Jag inser sakta att här sitter jag och tar en kopp kaffe och har en trevlig pratstund med någon som kanske skulle vilja slå ner mig av politiska skäl om platsen och tiden vore en annan. Jag tvivlar inte på att jag hamnar i ”vänsterfacket”, som den fredsaktivist jag är, i denna killes ögon och ändå har han behandlat mig med vänlighet och respekt under vår vistelse tillsammans. Han antyder att han lämnat extremhögern, men när jag plockar upp ett exempel från Ordfront magasin utbrister han ”Den tidningen duger bara att torka sig i arslet med”, vilket jag tolkar som att han åtminstone ännu inte har anammat vänsteråsikter. Hans kompis tar i alla fall nyfiket upp Ordfront och bläddrar i den.

Jag har alltid ogillat slagorden ”Bort med nazisterna från våra gator” som ofta ropas i olika varianter under första maj-demonstrationer. Jag tänker att det är väl den nazistiska politiken vi vill göra oss av med , inte människorna som står bakom den. Och för att åstadkomma detta krävs det väl istället flera nazister på våra gator, eller ännu hellre på kaffeer eller bibliotek, så att flera fredliga möten över politiska avgrunder kan ske. Eller varför inte fler möten på häkten och fängelser mellan höger- och vänsteraktivister i Sverige över en kopp kaffe och en bit choklad?

Fred,
Martin

Att leva som kriminell - Del 2: Vikten av att äta kött för att kunna försvara sin kvinna

2009-05-27T14:08:00.000-07:00

Efter promenaden är det en lucka på tjuga minuter innan det bär iväg igen. Under en timme kan man antingen studera eller gå på gym. Denna möjlighet erbjuds fyra dagar i veckan. En äldre man har en tyska bok under armen. Han går in till höger där lärare finns som hjälper dem som vill läsa in grundskole- eller gymnasienivå. Här finns också ett bibliotek. Men de flesta av oss viker in till vänster, till gymet. "Vad skall du köra idag?" frågar en intagen en annan. "Axlar, och du?" "Ben". Det är så man ökar muskelmassan maximalt, får jag lära mig, genom att köra en muskelgrupp per dag. De allra flesta går in i styrketräningsrummet där det finns allehanda maskiner. Pelle och jag håller oss enbart till motionsrummet där det finns löpband, rodmaskin och träningscyklar. Vår favorit är crosstrainern där man gör en cirkelrörelse med fötterna samtidigt som man med armarna drar i spakar. Efter 30 minuter, 4.1 kilometer senare och 376 kalorier förbrända på denna maskin dryper svetten. Nog med motionsträning för idag. Efter lite stretching går jag över till biblioteket och bläddrar i några böcker.

Väl tillbaka på avdelningen tar jag tag i min handduk och schampo och försöker komma först till duschen. Vi är åtta på avdelningen som delar på en dusch och en toalett. Det går förvånansvärt smidigt. Egentligen får man inte ha schampo och deodorant på rummet (vet inte varför) men det har jag ändå. Minimal civil olydnad på häktet minus öppenheten för jag gömmer hygienartiklarna för vakterna.

Det serveras en currygryta med ris till Pelle och mig. Pannbiffar, potatis och brunsås till de andra. Vår veganmat genererar ofta djurrättsliga samtal. Killen med de mest muskellösa armarna på avdelningen berättar att han jobbat på Scan. Han berättar om hur hans kollegor ofta drev på grisarna med deras strömförande påkar allt för hårt enligt hans tycke. "Jag har större förståelse för ert djurrättsengagemang än för ert hamrande på vapen", säger den före detta scanarbetaren. Killen bredvid honom i soffan berättar att han var vegetarian i ett år efter att ha sett ett reportage om djurindustrin på Uppdrag Granskning. "Du skulle i alla fall vara starkare om du åt kött", säger en man dömd för utpressning. "Det tvivlar jag på. Jag heller inget behov av att vara starkare än idag" svarar jag honom. "Men vad gör du om du är ute med din flickvän (har för övrigt ingen flickvän...) och två stora killar vill ta henne? Då måste du ju kunna försvara henne!" säger han som om det vore en självklarhet. Intressant (och lite deprimerande) att denna idé om att mannen med sin muskelkraft bör försvara sin "värnlösa" kvinna. Lunchen är slut. Jag tar med mig en kopp nybryggt kaffe på mitt rum och avnjuter det med en bit mörk chocklad. Vakterna låser dörren.

Fred,
Martin

Att leva som kriminell - Del 1: fysiska och mentala murar

2009-05-25T13:02:00.000-07:00

Solljuset som skiner in genom fönstret väcker mig strax efter sju. Jag slår upp ögonen. Jag stannar kvar i sängen ett tag och dagdrömmer. Vakterna öppnar inte förrän 8.30. Jag kan lugnt ligga kvar. Jag tittar mig omkring i min rymliga cell. På ena väggen en stor teckning av en bil som spyr ut avgaser, på den andra står det med halvmeterlånga bokstäver "Mellanmjölk" och på den tredje "Leverpastej" med lika stora bokstäver. Visste någon att en miljöpartistisk vegan skulle flytta in här och var väggdekorationerna tänkta att reta mig? Det funkar i alla fall inte. Jag mår för bra för det. Men för några dagar sedan var det en liten dipp i humöret. Då blev Pelle och jag hastigt förflyttade till en ny avdelning. Jag hade hört om killar som blev flyttade för att de var för stökiga, men i vårt fall var det för att vi var "för lugna"! Det kändes lite olustigt att bli uppryckt med en sådan fart nu när vi kände oss hemma på vår förra avdelning. Pelle fick ett enkelrum och jag ett dubbelrum. Ingen annan bodde i mitt nya rum, men när som helst kan det flytta in någon. Och jag som tyckte att det var så skönt att få ha mitt eget krypin... Men om jag har tur så hinner jag få ett enkelrum innan någon flyttar in i mitt rum. Tyvärr har min vackra utsikt över vattendrag och utslagna träd byts ut mot en sopstation. Jag saknar också att h ett handfat på mitt rum. Här gäller det att fylla alla sina flaskor med vatten innan inlåsning 16.45 och borsta tänderna får man göra över papperskorgen.
Men här finns fördelar också. Det är lugnare, betydligt renare och mer kamratlig stämning.

Vid morgonupplåsningen går jag ut till vardagsrummet där det finns ett matbord och en snygg soffa med soffbord. En intagen knappt 40 år med snyggt hår håller på att sätta på kaffet. ”Har du sovit bra?”, frågar han vänligt. ”Ja, själv då?”frågar jag tillbaka och sen beklagar vi oss över kuddarnas undermåliga kvalité här på häktet. En stor kille i trettioårsåldern med armarna fulla av tatueringar kommer in för sin frukost. ”Har du sovit gott?”, frågar han mig. ”Drömt om fler aktioner mot vapenindustrin? Du ligger väl inte på latsidan”, skämtar han. Jag äter två marmeladsmörgåsar med kaffe medan jag bläddrar lite i DN som kommer hit varje morgon.
Direkt efter frukost är det promenad ute på rastgården. Solen skiner idag igen. Vad skönt! Jag vänder mitt soltörstiga ansikte mot solen med slutna ögon. Medan vakten låser avdelningsdörrarna bakom mig. ”Martin” skriker en storvuxen man i fyrtioårsåldern som kommer från vår förra avdelning. ”Hur är det på den nya avdelningen? Inte lika bra som på vår va?”

På rastgården blir det kö när nästan alla skal ha eld från vakterna till sina cigaretter. Pelle och jag börjar gå runt rastgården. Pelle vill alltid börja med ett ”njutningsvarv” – där vi går i tystnad och bara njuter av den friska luften och solens varma strålar. I rabatten har tulpanerna slagit ut och en fiskmås har byggt ett bo. Där ligger tre ägg som väntar på att omvandlas till liv. Pelle och jag kör vår sedvanliga rapport där vi ger varandra tillfälle att tala om hur vi mår och vad som har hänt sen vi sågs sist. Denne morgon, liksom de flesta, mår vi båda bra. Pelle berättar att igå kväll läste han ut ännu en roman av Erich Maria Renarque. Jag delar med mig av ett TV-program från gårdagen om människans evolutionära utveckling. Vi slår följe med en kort kille, runt trettio, med ett vänligt leende. Han skall förflyttas till kumla om några dagar. Där skall han avtjäna ett sex år långt straff. ”Ska bli skönt att få ett permanent hem efter alla omflyttningar på olika häkten”, säger han. Vi frågar honom om han kan rekommendera någon bra öppen anstalt (den lägsta säkerhetsgraden på fängelser i Sverige, som Pelle och jag antagligen blir skickade till). Ja, Skenås är ett bra ställe”, säger han och tillägger ”men var beredda på att det på vissa sätt kan kännas jobbigare än att sitta i häkte.” Han förklarar att här i häktet har man inga val. Man slussas runt och dörrar låses bakom en hela tiden. På ett fängelse med låg säkerhetsgrad finns inga murar eller stängsel. Där kan man rymma när man vill under dagtid. Så istället för fysiska murar måste man bygga upp mentala murar som gör att du inte flyr. Det kan vara påfrestande. Jag börjar fundera över alla de mentala murar vi bygger för oss själva i det ”fria” livet. Om hur man bör vara, göra, se ut etc. Men jag säger inget. Vår vän somär på väg till Kumla kommer att ha nog av de fysiska murarna under de närmaste åren.
”Martin, ska du inte vara med?” skriker en kille med rakat huvud. Jag ursäktar mig själv från mitt sällskap och springer ut på fotbollsplanen. Det är inte alla i matchen som förstår svenska men fotboll är ett ordlöst språk. En kille från Balkan i mitt lag gör ett mål. ”Snyggt”, säger jag, håller ut handen som slås lätt tillbaka av killen som nu ler nöjt över sin prestation. En skåning med en cigarett i handen skjuter iväg en rökare som tyvärr går över muren. Matchen är slut för idag.

Fred,
Martin

Budskap från en häktescell

2009-05-06T04:04:00.000-07:00

En inblick i de kriminellas värld blir ofta en bieffekt av att använda sig av civil olydnad. Efter att ha varit inburad i mer än en månad har jag genom samtal med de andra på häktet blivit introducerad till hur flera av dem kom hit och vad de är dömda för. Vi har än så länge inte gått in på djupet och pratat om värderingar och världsbild. Detta och mer kan man få en idé om genom att titta på väggen vid min säng i min cell. Nedan presenteras axplock av dessa meddelanden nedtecknade de senaste åren av mina föregångare i min nuvarande cell: (inga stavningsändringar har gjorts)

Fuck the system
OG - Original Gangsters
Öga för öga
Kärlek, respekt, kompis
Kristian väskryckaren
Jävla dagis
Crazy kid
Malmö Altin - Grov rån 1 år 2 mån
Henke Grov narkotika 8 år Göteborg
Ingen oskuld. Livet knullar alla.
The knife killer
Litauen
Fuck värden
Stand up and fight for your land assholes
PKK Kurdistan
"Kvinnorna hörde jag skrika och barnen snylta för bröd men stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död." Nils Ferlin
Vi måste säkra vår existens för vårt folk och en framtid för våra vita barn!
De som jobbar här är djur som helst vill vara snutar men pga svåra trauman från barndommen så fick de nycklar så de kan ge igen. Hur kan man sova gott när man låser in folk som de gör, sjukt.
"Bli inte bög bara för att du är i häktet."
Hurra för häktet (obs - inte jag som skrivit detta)

Fred,
Martin

Lika farliga som självmordsbombare?

2009-04-28T13:59:00.000-07:00

Under en morgonpromenad ute på rastgården började Pelle och jag prata med ett par vakter. Vi kom in på den tekniska utvecklingen och hur övervakningssamhället växer fram i Sverige. Den ena vakten trodde med bestämdhet att vi två övervakades av både Saabs säkerhetsavdelning och Säpo. "Men det gör ju inte så mycket eftersom vi är öppna med vad vi gör. Vi har ju inget intresse av att fly undan lagen", sa Pelle. "Ni är ju bland de farligaste", sa den andra vakten. Andra kriminella går det att jaga, men ni är beredda på att ta ert straff. Ni är lika farliga som självmordsbombare! Det finns inget försvar varken mot dem eller mot er", utbrast vakten, och tillade "men ni verkar ju snälla."

När vi kom tillbaka till vår cell efter den sköna utevistelsen reflekterade Pelle över det faktum att också vi två lätt glömmer ickevåldets kraft. Ofta känner vi oss så små och obetydliga att det är svårt att föreställa sig att säkerhetstjänster av olika slag skulle vara det minsta intresserade av att följa våra steg. Men då skall man komma ihåg vilka lärdomar ickevåldets historia ger oss. Pelle och jag är långt ifrån villiga att ge våra liv i kampen, vilket självmordsbombare är. Det är dessutom väldigt lätt att hitta människorättskämpar som ger upp otroligt mycket mer, till exempel de aktivister som jag nyligen läste om i tidningen Västsahara som kämpar för att Marockos ockupation av deras land skall upphöra. Många av dem har suttit i fängelse under ohyggliga förhållanden. Förutsättningarna i svenska fängelser är naturligtvis rena lyxen i jämförelse. Ändå skrämmer hotet om fängelsestraff de flesta av oss (inklusive mig själv den mesta av tiden) till lydnad. Men när vi lyckas att bryta den rädslan och blir beredda att ta ett fängelsestraff för vår övertygelses skull då blir vi "farliga", eller i en positivare tolkning - en förändringskraft för fred som stadsmakten Sverige inte rår på. Det är ickevåldshistoriens lärdomar till oss. När väl rädslans övervinns och ickevåldet släpps lös är det få krafter som kan stoppa framväxten av ett bättre samhälle.

Fred,
Martin

Ps. Det är nu med stor sannolikhet klart att Pelle och jag stannar på häktet åtminstone hela maj. Brev och besök välkomnas!

Betydligt mer kärleksfullt än "Prison Break"

2009-04-26T03:39:00.000-07:00

Efter att ha sett "Prison Break" och otaliga amerikanska fängelsefilmer bar jag på alla möjliga föreställningar om hur jag kunde bli behandlad av mina medfångar och vakter. På det första häktet hade jag träffat vakter en hel del. De var ju hur schyssta som helst. Däremot hade jag knappt umgåtts med andra intagna. Så det var med viss oro och avvaktan som jag kom till häktet Drags där man umgås med sina medfångar många timmar per dygn. Första dagen vi var på vårt nya häkte stod jag och stirrade på anslagstavlan med information om vad som gällde på häktet. En kille med bröstkorg som Schwarzenegger kom fram och förklarade vänligt dagsrutinerna för mig. En annan dag meddela en vakt att min mamma hade sökt mig. "Klart att du ska ringa din mamma", sa en kille omtänksamt och fiskade upp en av avdelningens telefoner ur sin ficka. "Här, ring nu!" Eftersom Pelle och jag av etiska skäl inte äter eller dricker några produkter från djurriket får vi lite alternativa godsaker. som till exempel nyponsoppa. Så mycket att jag inte kan dricka upp allt vilket gjorde att jag ställde ut en liter nyponsoppa i den gemensamma kylen. En medelåldersman med småländsk dialekt knackade försynt på vår celldörr och frågade "Är det okej om jag tar lite av er nyponsoppa?" Inte nog med dessa vänligheter och tecken på omtänksamhet utan också den totala avsaknaden av minsta hot, trakasserier eller påhopp, varken verbala eller kroppsliga. Inte heller mot andra på avdelningen vad jag har kunnat märka under dessa två veckor på detta häkte. Med tanke på detta hade jag svårt att tänka mig att dessa människor skulle ha kunnat begå några grövre brott. Efter några dagar fick jag mod nog att fråga vad de var dömda för. Det var allt ifrån grov stöld, utpressning, misshandel, till grovt narkotikabrott och mord. Vissa av dem hade suttit halva sina liv i fängelse, andra lite yngre var på väg till Kumla för första gången. Jag gissar att de flesta föräldrar skulle vara lite nervösa för sina barn om de hamnade i det sällskap jag har här på häktet, men inte min mamma minsann. Jag berättade för henne hur schyssta de intagna var men också vad de var dömda för. "Åh vad spännande" utbrast hon. "Både du och jag är ju väldigt intresserade av olika människoöden."

Även kontakten mellan vakter och intagna är överraskande kärleksfull. En dag när vi var samlade för att återvända från rastgården ställde sig en medelålders kvinnlig vakt i mitten av alla oss män. "Kallt idag va!" sa hon och kände efter genom att lägga hennes händer på en stor killes kinder. "Fast du verkar ändå hålla värmen." En tandlös äldre man la sina händer mot vaktens kinder och frågade "Är inte jag kall då?" Jag kommenterade senare till samma vakt att det verka vara en förvånansvärt bra stämmning här på häktet. "Det är Norrköpings-andan", sa hon och berättade att interner från andra ställen ofta är förvånade över att vakter och interner umgås och pratar så pass mycket på avdelningarna. Men snart kan "Norrköpings-andan" var ett minne blott. År 2016 skall ett nytt fängelse byggas i stan, men då vill inte denna vakt vara med längre. "Nej, tack. Jag kommer inte att sitta bakom en fönsterruta och trycka på en knapp hela dagarna. Så kommer det att bli, För att idag pratas det bara om säkerhet, säkerhet och säkerhet", suckade hon. Men det är då det. sju år kvar. Man kan ju hoppas att de politiska strömningarna inom rättsväsendet har ändrats tills dess så att vakter även 2016 kärvänligt kan känna på de intagnas frusna kinder.

Fred,
Martin

Kollo i cell 6 på häktet Drags i Norrköping

2009-04-23T22:54:00.000-07:00

Den 6 april flyttades Pelle och jag till Norrköpings andra häkte på Dragsgatan, Sveriges äldsta häkte. Den enkla anledningen till flytten var att de behövde våra enkelceller till andra med restriktioner (till exempel att de inte får träffa några andra). Det tråkiga var att Annika inte kunde följa med oss eftersom endast män sitter här på "Drag's". Om vårt första häkte i Norrköping (på Stockholmsvägen) var som ett charterhotell så är häktet Drags som ett kollo.

Det skall erkännas att jag aldrig har varit på kollo men jag kan tänka mig att det har många drag av mitt nuvarande liv i detta häkte. Precis som på ett kollo är man här några veckor eller kanske ett par månader och får chansen att träffa nya människor. Det är enkelt möblerat med våningssängar, två stolar, en vask och ett skrivbord på varje rum. Alla måltider äter man gemensamt med de övriga intagna. En lång kö bildas snabbt när maten kommer och ofta frågas det efter om det inte finns mer mat. Efter frukosten går vi alla ut en timme på rastgården, stor som en normalstor fotbollsplan med en grusplan, gräsmatta och en rabatt med påskliljor som blommar. Några sitter i solskenet och spelar kort, några spelar fotboll, nästan alla röker. Två gånger i veckan är kiosken öppen, en lucka på en av byggnaderna på rastgården. Här köper jag telefonkort, frimärken, chips och en TV-bilaga. "Du tar alla mina frimärken" klagar kiosktanten leende när jag köper två ark frimärken.

På eftermiddagen när posten kommer är det fest! Fina hälsningar har kommit från kända och okända, även några utlänska, från USA och Schweiz!Min mamma skickade en femtiolapp så att jag kunde köpa lite påskgodis - gulligt! Fyra dagar i veckan får vi en timme på gymmet. Styrketräningsmaskinerna är de populäraste. Jag håller mig mest till motionsmaskinerna. Min favorit är crosstrainern, där man går upp och ner samtidigt som man spakar fram och tillbaka med händerna - svetten porlar. På slutet av gympasset kan man titta in i biblioteket som ligger bredvid. Igår lånade jag några romaner och en bok om livets mening.

Det är förvånansvärt smidigt att på vår avdelning dela två toaletter på knappt tjugo man. Särskilt med tanke på att de rätt ofta används till tjuvrökning, eftersom häktet är rökfritt sedan 2007.Sänglampor, klockradio och cd-spelare är förbjudet i cellerna eftersom deras elektroniska kontakter så ofta används till att tända cigaretter med. Trist för mig som har ett starkt behov av att lyssna på musik!

I torsdags övergick kollo-känslan till att mer likna konfirmationslägerkänslan. Vi bjöds ner i häkteskyrkan vilket tydligen bara sker cirka varannan månad. Det förvånade mig att en så stor andel, nästan alla (inklusive en muslim), hängde med på gudstjänsten. Denna häkteskyrka, landets äldsta invigd 1791, är inrymd i häktets huvudbyggnad. Frikyrklig känsla i sin enkelhet med vita väggar, rejäla kyrkfönster som släpper in rikligt med ljus på de gamla kyrkbänkarna. Smånervösa som konfirmander, tisslande och tasslande, sätter vi oss ner, klädda i våra gröna mjukisutstyrslar. När alla är tänkta att läsa med i gudstjänst-häftet eller sjunga med i psalmerna är de flesta av oss däremot käpptysta. Svältfödda på musik njuter vi när den unga kvinnliga kantorn stämmer upp i skönsång. Vid förbön erbjuds vi att tända ljus och sätta i ljushållaren. "Får man tända mer än ett", frågar en intagen. "Tänd så många du vill", säger den ena prästen.

Klockan kvart i fem kommer lägerledarna... nej, jag menar vakterna, och säger godnatt och låser dörren till vårt rum.

Fred,
Martin

Fem månadrs fängelse = domen för försök till att avrusta ett Jasplan

2009-04-22T03:07:00.000-07:00

Den 21 april kl 11.00 ringde Pelle och jag upp Linköpings tingsrätt för att få reda på vår dom. Jag blev dömd till fem månaders fängelse och 150 000 kr plus ränta att betala solidariskt tillsammans med Annika och Pelle, mina medåtalade. Alla tre blev vi dömda för "försök till sabotage". Annika och jag blev även dömda för "brott mot lagen om skydd av samhällsviktig anläggning" pga en vapeninspektion. vi genomförde tillsammans med åtta andra ofogare under Disarmlägret sommaren 2008. Annika fick sex månader för att hon hade gjort ytterligare en aktion i Karlskoga i oktober förra året. Pelle var "endast" åtalad för Jasavrustningen så han fick inte mer än fyra månader.

Läs hela domen här i pdf-format >>

Så hur känns det nu? Framför allt en lättnad att straffet inte var betydligt längre. Vi hade gissat runt ett halvår men man vet ju aldrig. De skulle ha kunnat drämt till med flera år och det hade känts tufft! Vid lunchen frågade de andra intagna vilken dom vi hade fått. När vi meddelade de möttes vi av glada tillrop. Grattis! Det var ju ingenting. Många som sitter här på häktet har fått domar på 5-10 år. Fem månader är knappt värt en axelrykning för dem. Det är nyttigt att få deras perspektiv. Plötsligt känns fem månader som en kort tid. Jag har dessutom suttit av en månad redan här på häktet. Om man sköter sig släpps man efter två tredjedelar av straffet, vilket betyder att jag har drygt tre månader kvar att sitta av. Känns helt okej, särskilt eftersom det har gått så bra hitintills. Det vi nu har att ta ställning för är om vi skall överklaga domen eller inte. Det skulle innebära att vi får vara kvar här på häktet i åtminstone 6-7 veckor till innan en ny rättegång hålls i hovrätten. Fördelarna är att kunna få ner straffet och att få ännu en möjlighet att lyfta den viktiga frågan om svensk vapenexport. Nackdelarna är att straffet kan bli högre och att vi får vänta med att flyttas ut på anstalt. För även om livet är bra här på häktet så längtar hag ändå efter lite mer frihet, till exempel att inte behöva säga till när jag skall gå på toaletten och möjligheten att få lyssna på musik. Om vi inte överklagar så flyttas vi till en anstalt inom en till två veckor.

Rätten förklarade också att vi inte kommer att släppas fria mellan häkte och anstalt. Visst hade det varit sköt att smaka frihetens sötma ett tag, men samtidigt kanske det är lika bra att beta av sin tid nu när jag ändå är inne i detta liv. Förutom att det var en lättnad att straffet inte var längre är det också skönt att veta när jag kommer ut så att jag kan börja tänka på och planera för tiden efter fängelse.

Ett frågetecken som dock återstår är vad utfallet blir av Alvins och min överklagan av vår dom på fyra månader från Eskilstuna tingsrätt. Det lär dröja många månader innan vi får reda på det.

Vad som än händer så älskar jag att få brev från er, så fortsätt gärna att skicka till Norrköpingshäktet!

Fred,
Martin

Jasrättegång och tillbaks till häktet

2009-04-18T01:03:00.000-07:00

Den 14 april var datumet som vi väntat på i drygt tre veckor. Det var nu vår skuld eller rätt skulle avgöras av staten. Det var dags för rättegång i Linköping. Nyrakad stod Pelle och jag och väntade på att vakterna skulle hämta oss från vår cell. "Jaha, nu var det dags", sa vakten när han öppnade. Vi blev ledda till utgången där vi fick ta på oss våra civila kläder och handbojor. Bakom plexiglas i Linköpings tingsrätt såg jag trogna vänner och ofogare. Kramar omöjliggjordes effektivt gemon denna anordning men även verbal kommunikation. Karin höll upp orden "HEJA!" skrivna på ett kollegieblock. Viktigast var trots allt att ha dem i ryggen, bokstavligt, när vi satte oss ner för att påbörja förhandlingarna. En bit in i rättegången skickades en papperslapp till domaren. Han tittade upp irriterat och meddelade att en nämndeman hade meddelat att han jobbade på Saab. "Jag kan ju inget annat än att konstatera jäv och göra paus i förhandlingen tills vi kan hitta en ny nämndeman." sa domaren. Detta gav oss åtalade Annika, Pelle och jag - en tid för återseende efter att vi varit åtskilda från Annika i en vecka. När rättegången återupptogs vandrade åklagaren runt med en 1.5 kilo tung handslägga så att vi alla fick känna på dess tyngd. Han yrkade på att vi skulle dömas för försök till sabotage eftersom enligt honom kunde ett eller ett par Jasplan från försvarsmakten försatta ur bruk vara en "avsevärd betydelse för rikets försvar" (som det står i lagboken). Våra advokater och vi tyckte inte att det var rimligt att det skulle bedömas som sabotage eftersom vi var ute efter exportplan som inte alls har med Sveriges försvar att göra. Vi sa visserligen att om vi inte hade lyckas hitta några exportplan skulle vi kunna tänka oss att hamra på ett eller flera Jas tillhörande försvarsmakten, eftersom dessa titt som tätt hyrs ut eller säljs till olika länder. Dessutom, hävdade vi, att det är absurbt att några utslagna Jasplan skulle ha betydlese för Sveriges försvar då vi har ett överskott på si så där 100 Jasplan.

Efter några vittnesmål och slutpläderingar (vilka jag hoppas skall finnas tillgängliga i bild och text snart) så var det bara att vänta. Vi hade inte väntat oss domen samma dag så det som vi var spända på var om vi nu skulle släppas från häktet eller inte. Det blev ingen frihet för oss denna dag. Sittandes med mina handbojor på mig igen på väg tillbaks till min cell i Norrköping kände jag mig lite låg. Jag hade sett fram emot att träffa släkt och vänner utanför murarna, kolla min mail och kunna lyssna på min mp3 spelare. Jag satt också och funderade på vad det betydde att de ville hålla oss fortsatt häktade. Den positiva tolkningen är att de tar oss på allvar och att vi faktiskt påverkar vapenindustrin men alla vi tre sa att vi inte hade några nya planer på nya aktioner. Jag är van att människor litar på vad jag säger! I en paus hade åklagaren satt till min advoikat "Säga vad man vill om de åtalade, men de är fruktansvärt trovärdiga". Det höll uppenbarligen inte rätten med om, eller så kanske de ville sätta dit oss. Vem vet?

Nu är jag i alla fall tillbaks i häktet i Norrköping och har redan börjat vänja mig vid tanken att vara här ett tag till. Domen kommer den 21 april kl 11.00. Om vi då väljer att överklaga förblir vi här i ytterligare 6-9 veckor. Om inte så förflyttas vi till en öppen anstalt inom en till två veckor efter domen. Som vanligt blir jag överlycklig när jag får post hit! Skriv gärna til: Martin Smedjeback, Dragsgatan 13, 60219 Norrköping.

Brev som har skickats till vår gamla häktesadress kommer fram en dag senare. De kommande dagarna kommer jag att återkomma till denna blogg med upplevelser från detta nya häkte.

Fred,
Martin

Chartersemester i cell 36

2009-04-10T00:44:00.000-07:00

Om vistelsen på Linköpings polishus var som en retreat, så är min nuvarande vistelse på häktet i Norrköping påfallande lik en chartersemester. Det är inte ett all inclusive-paket (ingen alkohol eller obegränsat med glass ingår) men dock helpension och 24 timmars room service (OK, inte a la carte hela dygnet, men det finns ständig tillgång till hjälp).

Liksom man på morgonen på Mallorca kan skriva upp sig på vattenjympa eller bergsvandring, skriver man här upp sig om man vill styrketräna, duscha eller promenera på rastgården. Precis som på en utlandssemester kommer man iväg från sitt jobb, ringande telefoner och e-post som behöver ens uppmärksamhet. Man får tid att läsa romaner och reflektera... Slappna av. Det erbjuds ingen pay-per-view, men i alla fall åtta kanaler på en TV vid sängen. Ingen mini-bar på rummet, men jag har mitt häktesalternativ: en bokhylla med godsaker som chips, Gott och blandat, jordnötter, chokladbollar och även lite nyttigare alternativ som äpple och banan, som jag köpt från fikavagnen som kommer förbi två gånger i veckan.

Innan jag kom hit hade jag föreställningen att vakterna här skulle vara sura och elaka, kanske till och med lite sadistiska. Häktet är ju inte världens roligaste ställe och de som sitter här inne mår inte så bra i allmänhet. Men jag är glad över att jag hade helt fel! Vakterna är nästan lika leende och måna om att hjälpa en som vilken reseledare som helst. Jag har inte hört en enda elak och sur kommentar utan mötts av idel hjälpsamhet under de fem dagar jag vistats här (OBS, när du läser detta har det gått mer än fem dagar pga fördröjningen. Jag handskriver inläggen till mina vänner som publicerar dem).

Det finns 50 "bostadsrum" här på häktet. Vakterna är inte så många och ibland märker man att de är stressade - det blir inte så mycket tid för småsnackande, men det beror nog mer på deras arbetssituation än på dem som personer.

Jag kan ändå inte rekommendera detta "hotell" till alla. Den som är klaustrofobisk eller har svårt att ta emot hjälp eller order kommer antagligen tycka att det är påfrestande. Likaså den som har hamnat här på grund av misslyckanden eller har gjort många saker som han/hon har dåligt samvete för. Det gick ett teveprogram för ett tag sedan om ökande antal självmord i svenska häkten. Du har gott om tid att reflektera över ditt liv - för vissa kan det bli för mycket. Därför är det ett hett tips att komma hit till följd av en handling som du kan vara riktigt stolt över. En stor bonus är de många brev med uppskattande och peppande ord som du får om du gjort något som många tycker är bra för världen i stort.

Med risk för att åka dit (hit) för uppvigling, så kan jag verkligen rekommendera detta liv, i alla fall utifrån mina erfarenheter så här långt.

Fred,
Martin

En helt vanlig dag på häktet

2009-04-08T05:47:00.001-07:00

Följande hände Martin Smedjeback den 30 mars 2009

06.50 Vaknar till musik från klockradion. Jag ligger i sängen ett tag och minns nattens dröm: att jag kollade min e-post i en datasal på häktet (det finns ingen datasal här och ingen annan tillgång till datorer).

06.55 Tvättar mig i handfatet på mitt rum och bäddar sängen.

07.00 Trycker på knappen på internradion och frågar vakten om jag kan gå på toaletten. En ung kvinnlig vakt öppnar. Jag frågar henne om det vara skönt att vara ledig i helgen (det hade det varit).

07.45 Frukostvagnen anländer till min dörr. Nu gäller det att vara på hugget. Detta är tillfället att lägga in beställning av dagens aktiviteter. Jag beställer telefon, promenad och samsittning. Jag frågar om jag kan duscha 15.30 efter att jag tränat på mitt rum. ”Vi är inget hotell. Du får duscha när det passar oss.” Där sprack visst min tes om häktet som ett charterhotell…

07.50 Jag äter två mackor med apelsinmarmelad och kaffe framför SVT:s nyhetsmorgon. Tomat- och gurkskivor som jag också fick sparar jag till senare.

08.05 Skriver klart en insändare till Östgöta korrespondenten.

08.30 Vakten hämtar min frukostbricka och jag lämnar ett brev som skall gå med posten och en ansökan om att få besökstillstånd för min kompis Thomas.

08.50 Jag hämtas upp till rastgården för promenad. När jag skickas ner i korridoren säger en vakt till en annan i sin walkie-talkie – ”36an kommer”. (36 = numret på min cell) – ”Uppfattat”. Jag hejar på de andra internerna när jag kommer upp till rastgården på taket med ett stålnät som enda objektet mellan mig och himlen. Detta är enda tillfället jag träffar de andra som är inlåsta här, med undantag av Annika och Pelle som jag beviljats samsittning med. Vi tre passar på att röra på oss och går varv efter varv på betongen.

10.00 Leds tillbaka till min cell där jag läser ”Humanity – a moral history of the twentieth century” av Jonthan Glover, en jätteintressant bok jag har lånat av Pelle.

11.03 Jag hör nycklarna i min dörr. Dags för lunch. Det blir quinoa, stekt lök, morötter och äpple. Jag intar måltiden på mitt skrivbord i sällskap av min bok.

11.33 Vakterna hämtar brickan och jag fyller min termos med hett vatten. Väl inne på rummet tillreder jag en kopp kaffe med snabb kaffet jag köpt från fikavagnen.

13.05 Samsittningsdax! Annika kommer först till mitt rum, Pelle lite senare med termos i handen och ett kuvert med lite snabbkaffe i. Idag är vi riktigt arbetsamma pratandes om hur vi vill lägga upp försvaret på vår kommande rättegång.

15.43 En vakt kommer in med telefonen till mig – det är min advokat – en av de få personerna som kan ringa till mig på häktet. Han berättar att mitt åtal från Disarm-lägret i Karlskoga från förra året också kommer att tas upp under den stundande rättegången.

16.01 Fikavagnen kommer äntligen. Den kommer bara två gånger i veckan så det gäller att passa på. Jag köper mörk choklad, läsk, en penna och kuvert.

16.05 Middagen anländer: en tekaka, tomat, gurka, banan och ananas och russin i två separata burkar.

16.35 Posten kommer – äntligen – jag började tro att jag inte skulle få några brev idag. Men det blir två brev från två fina personer. Höjdpunkten på dagen att läsa dessa!

17.15 Husmor själv kommer upp till min cell med en het tallrik spenatsoppa. Hon ursäktar sig så mycket över att hon glömde denna till middagen. Tyckte väl att första versionen av middagen var lite väl gandhiansk.

18.00 Kör en timmes styrke- och motionspass med hjälp av Paulo Robertos ”Träna en kvart om dagen” som jag hittade på häktets bibliotek. (varannan dag får vi träna i lokal med styrketränings- och motionsmaskiner).

19.00 Kör lyckoövningar. Skriver ner vad jag är tacksam för och saker jag har gjort bra under dagen.

19.15 Har bokat telefonen – ringer vänner och föräldrar.

19.45 Kvällsmat bestående av mackor, te, russin, tomat, gurka, banan och lite chips intas vid tv:n.

20.30 Skriver brev.

21.50 Kryper ner i min säng läsandes Labyrinten av Kate Moss.

22.50 Släcker lampan. God natt!

Fred,
Martin

Från polis till kriminalvård

2009-04-05T09:08:00.000-07:00

På onsdagen den 25 mars körs jag från polisen i Linköping till kriminalvården på häktet i Norrköping. Jag förs in genom en dörr som det står ”inskrivning” på direkt vid ankomst. En rund skåning instruerar mig att ta av mig alla kläder och frågar om jag behöver en dusch. ”Gärna” säger jag och ställer mig under det heta vattnet i rummet bredvid. Mina privata kläder kommer att tvättas så att jag kan ha rena kläder till rättegången – omtänksamt!

Nyduschad och klädd i kriminalvårdens militärgröna mjukisutstyrsel plus badsandaler av märket KV, sätter jag mig och svarar på olika frågor. Har du haft tankar på att ta livet av dig det senaste året? De tre senaste månaderna? Tar du några droger? De frågar dock inte om jag har någon sjukdom eller speciella kostbehov. Jag får själv upplysa dem om att jag är vegan. De kan inte tillgodose alla behov, så jag får nöja mig med vegetarisk kost, blir svaret. Men senare kommer ändå utmärkt veganmat och en vakt säger att köket ska ta hem mer vegankost senare. Kanske kände de sig tvungna när de upptäckte att de hade tre veganer samtidigt?

Efter att jag skrivit under några papper förs jag till min cell som ska vara mitt hem de tre kommande veckorna, eller ännu längre. Det enda jag får med mig från min väska är mina pengar och frimärken. Jag börjar förhandla om att åtminstone få ta med mig det brev jag fick på polisstationen i Linköping och en bok om människans moral som jag lånat av Pelle. De ska ge mig besked senare, säger de.

Cellerna, som här kallas bostadsrum, är något mindre än dem på Linköpings polishus, men innehåller säng, bord, stol, vask, läslampa, bokhylla, riktig spegel, teve, klockradio, dock ingen toalett. En bit av väggen är alldeles prickig av intorkad tandkräm som är ett populärt medel att sätta upp bilder med i häktet. Över fönstret är två av tre persienner neddragna (och går inte att dra upp) och ett finmaskigt nät med små hål täcker hela fönstret – med andra ord är det tyvärr inte så mycket dagsljus som sipprar in.

Men idag (26 mars) fick jag stå med ansiktet i solen och njuta då jag erbjöds promenad på taket och till min glädje fick jag vandra med mina fredskompanjoner Annika och Pelle – första gången vi alla strålade samman efter att vi blev gripna på söndagsnatten. De verkade, liksom jag, vara vid gott mod.

Fred,
Martin

Att häktas eller inte häktas – det är frågan

2009-03-31T23:23:00.000-07:00

På måndagen den 23 mars kommer en civilklädd man in i min cell på Linköpings polishus.
* ”Du ska häktas” säger han kort.
- ”vem är du” frågar jag.
* ”polis” svarar han ännu kortare.
- ”Ska det inte ske en häktesförhandling?” frågar jag.
* ”jo” erkänner han, ”men vad tror du?”.
- ”jag tror nog att jag kommer att bli häktad”, svarar jag. Polisen berättar att häktesförhandlingen kommer att ske tisdag eftermiddag i Linköpings tingsrätt.
* ”du vill väl inte ha ngåon advokat” säger polisen
- ”jo, gärna” säger jag. ”ni får gärna utse en sådan till mig”. Polisen lovar att göra detta innan han går.

Senar epå dagen får jag träffa den utsedde advokaten Thoma Wasteson, som representerar Kihlstedts advokatbyrå. Han är en man i 50-årsåldern som pratar mycket och gärna. Han säger att han haft något liknande fall tidigare med några från Plogbillsrörelsen på 90-talet och at than är aktiv i advokater utan gränser, där han bland annat stöttar människorättskämpar i Turkiet – vilken toppenadvokat staten försett mig med, tänker jag för mig själv.

Efter frukosten på tisdagen kommer två civilklädda poliser och kör mig till tingsrätten 100 meter bort. Vi pratar om att det minsann har snöat ordentligt på natten. Jag tänkte att vi hade tur på aktionsnatten, att det inte var någon nederbörd och inte så kallt som nu. På tingsrätten får jag träffa min advokat innan förhandlingen börjar. Han har läst på! Varit inne på HYPERLINK "http://www.avrusta.se" www.avrusta.se och har det några år gamla domslutet från när Ulrika Hävre gick in på Saab-området och blev dömd till förberedelse till grovt sabotage som sedan minskades i hovrätten till grov skadegörelse.

Förhandlingen börjar med att åklagaren berättar vad som hände natten till den 22mars då vi tog oss in på Saab. Han gör det sakligt och korrekt så jag har inget att invända när domaren frågar mig om berättelsen var korrekt. Men både min advokat och jag invänder mot rubriceringen ”sabotage” eftersom detta endast ska gälla brott som hotar rikets säkerhet eller något annat av samma kaliber. Vi förklarar att aktionen var riktad mot svensk vapenexport och inte mot Sveriges försvar. Saab uppger att i testhangaren, där vi nästa kom in, endast fanns Jas-plan som skulle till svenska försvaret – vi hade hoppats att några av dem som skulle till Sydafrika också fanns där. Men det har hänt tidigare i rättegångar att vapenföretagen ljugit om deras produktion. Det senaste exemplet på detta är från rättegången mot Saab bofors dynamics där företaget blånekade till att det fanns ak4:or och ak5:or i lokalen där vi var trots att vi såg dem med våra egna ögon! Med anledning av detta känner jag att jag inte helt kan lite på Saabs ord.

Men å andra sidan så har även plan från svenska försvaret skickats på export, t ex. så har flera plan hyrts ut till Ungern och Tjeckien. Vem vet vilka länder vår försvarsmakt behagar hyra ut eller sälja till nästa gång?

Åklagare yrkade på häktning med grunden återfallsrik i och med att jag blivit dömd för en liknande aktion (den i Eskilstuna) för en dryg vecka sedan.

Häktad fram till rättegång, blev domen, och rättegång ska hållas inom tre veckor. Senare får jag höra att precis samma ska hänt Annika och Pelle – vi återförenas i Norrköpingshäktet – vad kul!

Fred,
/Martin

Att lägga sitt liv i någon annans händer

2009-03-30T07:50:00.000-07:00

Ibland har jag fått för mig at tjag är lite av ett kontrollfreak. Kanske för att jag gillar att planera saker, både på kort och lång sikt. Min tidigare inneboende gav mig tydliga pikar om detta när jag t ex föreslog att vi skulle se på ”Heroes” 19:10, trots att avsnittet var nedladdat och kunde ses när som helst. Men de senaste dagarna har jag börjat omvärdera denna bild av mig själv, åtminstone delvis.

När man begår ett grövre brott överlämnar man kontrollen över ens liv i åklagares och domares händer. Detta var min situation igår (tisdag 24mars). Jag var misstänkt för grovt sabotage och det var upp till åklagaren att begära häktesförhandlingar eller eller sätta mig på fri fot. Om det blir häktesförhandling bedömer en domare m man ska häktas och då kommer en rättegång inom c:a tre veckor. Om jag skulle släppas på fri fot skulle rättegång troligtvis inte komma förrän om c:a 6månader. Jag började fundera på det senare. Var skulle jag egentligen bo under det kommande halvåret. Jag hade fått några erbjudanden så jag riskerade inte alla att hamna på gatan. Jag skulle kunna åka på kristna fredsrörelsens årsmöte i helgen. Börja jobba med mitt nybildade företag ”Ickevåldssmedjan”. Träffa släkt och vänner i Skåne, Göteborg och Stockholm. Dessa och många fler tankar for genom mitt huvud. Om jag skulle bli häktad skulle möjligheterna vara färre men också många frågetecken uträtade – bostadsfrågan de närmaste veckorna skulle vara löst! Ekonomin skulle inte heller vara några problem under denna tid eftersom det enda jag skulle kunna köpa var godis, dagstidningar, frimärken och telefonkort. En annan fördel skulle också vara att inte skulle behöva vänta så himla länge på att få reda på vad mitt straff blir så att jag hyfsat snart kan få ett mer ordnat liv. Även om det väckte lite oro i kroppen att inte veta så tog jag det faktiskt med lugn. Jag kankse inte är ett kontroll freak, trots allt! ☺ Det kändes som en nyttig övning att nästan totalt överlämna sig i någon annans makt, att vila i att vad som än händer så kommer det säkert att gå bra.

Fred,
/Martin

ps. om ni vill skicka brev till mig i häktet så skicka till:

Häktet Norrköping
Att: Martin Smedjeback
Box 3057
600003 Norrköping

Retreat i cell 20 på Linköpings polishus

2009-03-28T17:00:00.000-07:00

I Eskilstuna polishus i oktober 2008 låg jag och frös i en kall cell endast iförd långkalsonger och en tröja, utan filt. I Linköping började det genast bättre. Jag fick behålla både långkalsonger och jeans, två tröjor och två par strumport. Polisen, som ledde in mig i en närmast identisk cell som den i Ekilstuna med enbart en madrass på golvet, bad om ursäkt att jag inte genast fick en ”riktig” cell. Jag klagade inte – jag var varm och torr. Eftersom klockan var ungefär 6.00 på morgonen och jag hade tagit mig runt på Saab hela natten så hade jag heller inga problem med att somna. Efter cirka två timmat kom en polis in till mig och sa att åklagaren hade beslutat att jag skulle få stanna hos dem lite längre. Jag leddes nu in i en ”riktig” cell. Ett klart lyft – lakan, kran, egen toalett, skrivbord...

Några gånger i mitt liv, framför allt under mina studenår, har jag åkt på tysta retreater. Man åker iväg till en gård eller kurscenter, ofta ute på landet. Man gör det i en grupp men regeln är att från fredag kväll till söndag lunch säger man inte ett endaste ord till varandra. Tanken är att skala bort det som upptar ens uppmärksamhet i det vardagliga livet: jobb, telefonsamtal, e-post, tv, relationer, matlagning m.m. för att släppa fram det inre, ge plats åt reflektion, att vila i tystnaden, kunna ostört kommunicera med gud om man önskar.

Upplevelsen att bli inspärrad i en arrestcell är mycket likt retreaten. Du utestängs effektivt från kommunikation med omvärlden med undantag av några ord med vakterna och ett telefonsamtal per dag. E-post och facebook behöver du inte bry dig om. Måltiderna kommer färdiglagade på utsatta tider (även om det måste erkännas att retreatmaten är både rikligare och godare). Tv, radio och dagstidningar är inte möjliga att få händerna på. Däremot tidsskrifter och böcker lånas ut. En skillnad är att i polishuset måste du be om hjälp med nästan allt: öppna dörren till toaletten, spola, få papper och penna, få ringa, få tandborste (vilken man måste lämna tillbaks på kvällen), få toalettpapper osv. Å andra sidan är retreaten dyrare än cellen (gratis!!).

För att kompensera för förlusten av stimulation gick jag från universitetstiden och framåt i tiden och tänkte på de saker jag upplevt: studier, flickvänner, jobb, resor, var jag bott, med vem, olika engagemang, föreningar jag varit med i m.m. Det är en sak jag nästan aldrig gör – att ta tid att minnas det förgågna, eftersom jag så ofta är fjättrad i nuer och i framtiden.

När jag vaknade upp på måndagen den 23 mars såg jag att ljuset strålade in genom de smala springorna i mitt fönster. Då kunde det inte vara extremt tidigt tänkte jag, men det är frustrerande att inte ha tillgång till en klocka. Jag kände mig utvilad så jag gick i alla fall upp. Hungern och kaffesuget gjorde sig påmind. Inget kaffe på hela dan igår och inte så värst mycket mat. En vakt tittade in i den lilla gluggen i dörren och sa, att det är frukost om en timme. Jag passade på att fråga om han kunde lås upp min toalett och tända i taket. Jag använde den ”Lux Beauty Soap” och en engångsduschhandduk som låg i cellen när jag kom hit. Jätteskönt att tvätta sig på överkroppen efter en svettig aktionsnatt.

”Du ska ha brödskivor utan någonting på va?” frågade vakten ”Ja gärna” svarade jag ”om du inte har något veganskt pålägg” (det hade dem inte). Sällan har två bara brödskivor och kaffe smakat så bra som då! Jag kände hur blodsockret steg och hur hjärnan glubskt sög upp det efterlängtade koffeinet.

Efter frukosten skrev jag om Jasaktionen till min blogg medans det fortfarande var färskt i minnet. Det var säkert 15 år sen och jag använde blyerts och suddgummi – minnen av skolbänk och mattelektioner dök ovälkomna upp i mitt huvud. Efter ett tag kände jag att jag behövde lite variation från skrivandet så jag tryckte på knappen till internkommunikationssystemet. Det ringde flera gånger tills ”Ja, det var vakten”. ”Kan jag låna något att läsa”, undrade jag. ”Det ska vi ordna” svarade han vänligt.

När jag stod och valde från deras välfyllda bokhylla frågade en manlig polis i min ålder: ”Vad ska vi ge er veganer till lunch då, gräs kanske?” skämtade han. Han undrade hur länge jag varit vegan (2 år) och om jag trots detta är frisk (ja). Jag gissar att han aldrig har träffat en vegan tidigare. Hans poliskollega frågade mig: ”Går det bra med pasta med vita bönor i tomatsås?”. ”Utmärkt” svarade jag och gick tillbaka till min cell med två ”Illustrerad vetenskap”, två ”Men's health” och ”De utvalda” av John Grisham under armen.

Fred,
Martin

Gripna och arresterade

2009-03-26T05:56:00.000-07:00

Vi hade tagit oss in på Saabs område och nu fem timmar senare låg vi raklånga på magen kanske 50 meter från Jasplanen. Säkerhetsvakten som hade kommit in och beordrat oss att ligga ner var en kort man med mustasch. "Det var lände sedan jag träffade sådana som er. Det var väl på 90-talet med plogbillsrörelsen", berättade han. Jag tänkte för mig själv att här hade Saab fått verka ostört ända sedan dess med dess dödliga produkter. De skulle ju fatiskt kunna tolka detta som vi medborgare inte hade några som helst problem med deras export, i alla fall inte tilräckligt för att bry oss. Vi låg på golvet en bra stund och väntade på att polisen skulle dyka upp. Jag frågade säkerhetsvakten om dörren vi försökte bryta upp gick till hangaren. Han sa nej, men jag trodde honom inte. Min instinkt stämde för senare sa åklagaren att dörren visst ledde till hangaren.

Polisen anlände efter ett tag och frågade först ut säkerhetsvakten om vad som hade hänt. "Bra dörr", sa en polisman, utan sarkasm, om den andra dörr som vi hade varit en hårsmån från att få upp.

Polisen var under hela tiden lugna och avspända. Jag läts gå ut ut byggnaden och ner för trapporna till polisbilen utan att ha någon polis i närheten av mig. Vi blev lätt muddrade och sen sattes Annika och jag i vad de kallar en ledningsbil innehållande massor av elektronik. En ung polis, som presenterade sig som Stefan, satt med oss i baksätet. Jag sa till honom att vi hade fått höra att det är tre saker som är viktiga för en linköpingsbo: det lokala hockeylaget, Lars Winnerbäck och Jas. "Jas är det väl ingen som bryr sig om", sa Stefan. Men erkände sen att "det är ju många i stan som jobbar eller har jobbat på Saab". Vi åkte vidare i Linköpingsnatten i tystnad. Stefan stirrade med en förundrad blick på Annika och mig. Jag undrade vad han tänkte, men jag vågade inte fråga.

När vi kom fram till polishuset och Stefan plockade upp sakerna ur min ryggsäck frågade han "Är det värt det? Du kan ju hamna i fängelse ganska länge för det här". Jo, det är värt det svarade jag. Ett fängelsestraff är ett lågt pris att betala om det kan rädda människoliv. Jag lägger till hur priviligerad jag känner mig över att vara aktivist i Sverige. Här riskerar jag inte tortyr, jag får en varm säng och tillräckligt med mat att äta. Det är sannerligen inte fallet med politiska aktivister i många andra länder.

Min andra avrustning

2009-03-26T03:45:00.000-07:00

Den stora dagen hade anlänt. Det var den 20 mars 2009. Detta datum och platsen Linköping hade vi hållit ytterst hemligt för i princip alla. Sen några månader tillbaka hade Annika, Pelle och jag bestämt oss för att vi ville försöka att avrusta Sveriges största vapenprojekt: Jas 39 Gripen, ägt av Saab.

Jag släpade en hockeybag med två stora kofötter samt några hammare och andra verktyg från Linköpings resecentrum in på en hip restaurang/pub. Jag försökte så gott jag kunde smälta in bland de festklädda. Det gick väl sådär. Annika, Pelle och jag slog oss ner medans Eric Clapton strömmade från högtalarna. Vi hade anlänt till Linköping tidigare under dagen, gjort en sista rekning av Saab-området, köpt lite proviant för natten och lämnat av lite prylar hos några vänliga själar som bodde i Linköping. Nu intog vi den sista middagen innan aktionen och gick igenom de sista punkterna, som tex var vi skulle ses ifall vi skulle släppas av polisen.

Klockan 23.33 satt vi på sista bussen ut mot Saab. Annika tog av Pelle den svarta luvan så att han skulle se mindre kriminell ut. Vid rekningen hade vi spanat in en buskbetäckt kulle som såg bra ut att gå till för att obemärkt ta sig in på Saab. Vi gick i denna riktning till vi kom till ett stängsel. En skylt informerade oss om att det var ett skyddsklassat område. Jag tog på mig den nyinförskaffade Fristadsoverallen i blått. Nu var jag redo att gå på nattskiftet.

Vid midnatt klippte vi upp första stängslet och kröp in. På stängslet satte jag upp en bild på Elsie Jacob, en kvinna i den indiska fredsrörelsen som jag hade mött när jag besökte hennes land i februari i år. Hon bad Sverige att sluta sälja vapen till Indien. Annika satte upp en bild av Desmond Toto, sydafrikansk ärkebiskop emeritus, som kämpar för att hans land ska riva upp Jas-kontraktet eftersom pengarna hans land har borde användas till att bekämpa fattigdomen istället för att gå till militär högteknologi de ändå inte behöver. Sittande på knä framför bilderna på dessa två personer, som för oss representerar rösterna från miljontals fattiga, så höll vi en tyst minut för alla offer för svenska vapen.

Vi gick upp för en vall och kunde nedanför se stora upplysta hangarer och monteringshallar. Inga bilar eller arbetare syntes - ett gott tecken på att inte så många jobbade denna natt, hoppades vi. Vi tog upp vår karta och konstaterade att vi hade en bit kvar att gå innan vi nådde testhangaren som var vårt mål. Vi gick vidare bland buskar och träd. Plötsligt såg vi en Securitasbil dyka upp på en väg en bit från oss. Vi kastade oss raklånga i gräset. Bilen körde lungt vidare. Pust! Den hade inte sett oss. Vi kom fram till ett stängsel som ledde till landningsbanan. Även detta stängsel klippte vi upp med vår lilla avbitartång inköpt på Clas Ohlson. Annika satte upp vår bild på Dwight Eisenhower, amerikansk president på 1950-talet. När vi började gå på landningsbanan blev det riktigt läskigt. Här var vi öppet villebråd om någon säkerhetsvakt eller arbetare skulle titta i vår riktning. Men lyckan bar oss ännu. Vi var över utan att någon annan dykt upp. Vi gick bakom ett litet hus och plötsligt badade delar av landningsbanan av ljus. En rörelsedetektor hade utlöst strålkastare. Vi kastade oss tillbaks in i skuggorna. Mitt hjärta slog i ultrarapid. nu måste de väl ändå ha upptäckt oss! Men inget hände förutom att ljuset slocknade av sig själv efter några minuter. Efter ytterligare några minuter vågade vi oss fram igen men nu tog vi en vidare cirkel om huset så att vi inte satte igång ljuset igen.

Nu befann vi oss på en gräsplätt utan buskar och träd och närmare upplysta vägar och byggnadet. Så nu dög det inte längre att gå utan istället kräla commando-stil, på marken. Kändes som om jag var i lumpen igen - hemska tanke! Ett tekniskt hjälpmedel vi hade med oss var en mobilkamera som vi filmade vissa utvalda delar av aktionen med som vi skickade direkt upp på internet.

Vi hade nu krupit fram till krönet och hade vårt mål - testhangaren - precis framför oss. Nu eller aldrig tänkte vi och gick med raska steg mot hangaren. Krälandet och smygandet var slut. Om vi träffade på någon nu skulle vi låtsas att vi var tre Saab-arbetare på väg till sitt nattskifte. Den strategin har fungerat tidigare för fredsaktivister på vapenfabriker. Om vi skulle kunna komma åt en hangarport skulle vi behöva klippa upp ett stängsel till. Dessutom gissade vi att dessa massiva dörrar skulle vara för svåra för oss att öppna. Därför gick vi istället på ena långsidan där ett kontorskomplex satt fastknutet på hangaren. Jag var lite mer stressad nu. Vi hade kommit så långt och var så nära. Måtte vi inte bli uptäckta nu innan vi åtminstone hade fått göra ett ärligt försök att ta oss in till Jasplanen!

Vi gick lite fram och tillbaka i ett försök att luska ut hur vi lättast skulle kunna ta oss in. Jag tittade in genom ett fönster och tyckte mig se hangaren bortom kontorsrummet. Jag tänkte på aktionen i Eskilstuna där fönstret hade visat sig vara vår räddning. Jag kastade fram idén om fönstret som vår väg in men Annika och Pelle var inte så pigga på det. Istället valde vi en ganska ordinär ytterdörr i stål. Pelle satte till kofoten i dörren och började bända upp den med stor energi och jäklar annamma. Snart hördes ett svagt "pip..pip..pip..". Larmet hade gått, nedräkningen börjat. Nu var det bara en tidsfråga hur länge det skulle dröja innan säkerhetsvakter eller polis anlände. När Pelle var trött i armen tog jag över och bräckte allt jag kunde. Efter kanske fem minuter gick dörren upp! Ingen hade dykt upp, men vi var inte ännu framme vid vårt avrustningsmål: Jas 39 Gripen. Mellan oss och denna dödliga dyrgrip på en halv miljard kronor styck fanns ytterligare en ståldörr, denna gång av det mer massiva slaget. Pelle ödslade ingen tid utan började bryta upp. Han fick till en rejäl öppning så att jag klunde få in min kofot samtidigt. Jag fumlade lite i nervositet innan jag fick in kofoten så att vi kunde bryta tillsammans. Ett lås på dörren var uppbrytet och på det andra och sista låset, var det bara millimeter kvar innan låskolven skulle lämna sin plats och det sista hindret för en Jas-avrustning skulle vara undanröjt. Men just då stormade en securitasvakt in genom dörren och skrek "Ligg ner!", vilket vi snällt gjorde.

När jag låg där på magen i hjärtat av svensk stridsflygplanstillverkning kände jag, kanske inte helt oväntat, frustation över att vi hade varit så nära men ändå inte kommit in. Men också en förhoppning om att fredsvänner inte skulle dömma oss för hårt för att vi inte nått hela vägen fram, utan uppskatta det faktum att vi i alla fall försökt avrusta Sveriges dyraste vapen.

Trots avsaknad av hamrande skulle vi åtminstonde få en rättegång där vi kommer att argumentera för vikten av att stoppa exporter av Jas i synnerhet och resten av den svenska vapenexporten i allmänhet.

Nu sitter jag på häktet i Norrköping och kommer antagligen att få sitta här i tre veckor innan rättegången kommer. Jag har inte tillgång till epost eller andra internetbaserade kommunikationsmedel. Men däremot vanlig hederlig post. Jag skulle verkligen uppskatta att höra från er via brev! Om det är någon som har lust och möjlighet att besöka mig så är det också mycket välkommet! I så fall behöver ni ge mig ert personnummer, fast telefonnummer och er adres så att jag kan ansöka om att få besök av just dig.

Adress:
Martin Smedjeback
Häktet Norrköping
Stockholmsv. 4
Box 3057
600 03 NORRKÖPING

Fyra månaders fängelse för avrustning och 155 000 för att klättra över ett stängsel

2009-03-16T12:33:00.000-07:00

Så kom den idag, statens svar på vår fredsaktion. Äntligen kändes det som. Sen i oktober förra året då vi utförde våra avrustnings-aktioner har jag väntat på att få reda på hur mycket straffet skulle bli för våra försök att stoppa den svenska vapenexporten. Ännu längre, sen idén om en avrustningsaktion föddes i mitt huvud för nästan två år sen, har jag ställt in mig på att mentalt hantera ett fängelsestraff.

Det skulle kunnat bli fyra år, vilket är maxstraffet för grov skadegörelse. Känns verkligen skönt att det inte blev mer än fyra månader. Om man uppför sig kommer man dessutom ut efter två tredjedelar av straffet. Jag har redan många tankar kring vad jag vill ägna denna tid åt. Högst upp på listan står lyckoforskning, en fredsarbetskurs på Göteborgs universitet (distans) och motion/styrketräning. Rejält många romaner och brevskrivning ser jag också fram emot. Frågan är om jag kommer att hinna med allt detta under denna korta tid.

Anna Andersson och jag skulle ha kunnat få 1,2 miljoner i skadestånd men rätten tyckte att underlaget från Saab Bofors Dynamics inte var tillräckligt detaljerat. Därför avskiljdes deras anspråk och Saab kommer att behöva ta upp denna summa med oss civilrättsligt ifall de fortfarande vill ha pengarna av oss. Man kan ju hoppas att de inte orkar! Men om de gör det kommer det åtminstone att bli ett tillfälle till att ta upp frågan om Sveriges oetiska vapenexport.

Aimpoint AB i Malmö ville också ha pengar av mig, för det olaga intrång jag gjorde då jag hoppade över deras stängsel den 14 november 2008. De yrkade på drygt 300 000 kr. Domstolen gick dem tillviljes halvvägs och gav mig 155 000 kronor i skadestånd. I underlaget för Aimpoints ersättningsanspråk, som bifogades med domen, skriver Aimpoint att ”Ofogs verksamhet kan bara beskrivas som olaglig, systematisk och långsiktigt planerande”. Kan inte vara rimligt att behöva betala så där mycket pengar för att klättra över ett stängsel, oavsett hur systematiska ofog är, något som också vår advokat sa till mig ett flertal gånger och uppmanade mig att överklaga, vilket jag kommer at göra.

För er som är förtjusta i juridikspråk kolla gärna in domen i sin helhet.

För er som gillar rörliga bilder bättre, kolla in videoklippen från tingsrätten, i vänsterkolumnen.

När det blir klart vilket fängelse jag ska avtjäna mitt straff på kommer det att finnas möjlighet att skriva till mig via denna länk.

fred,
Martin

P.S. Sven Wollter är min nya favvo-skådespelare!

En hellyckad dag kring vapenexport i Eskilstuna

2009-03-12T06:49:00.000-07:00

Gevärsfaktoriet – så hette vapensmedjan i Eskilstuna när den startades 1812. Idag heter den Saab Bofors Dynamics men många kallar den fortfarande vid sitt ursprungliga namn, berättar Agneta och Per, ett medelålders par som gästvänligt har öppnat upp sitt hem för två främmande fredsaktivister på jakt efter övernattning inför rättegång. Per och Agneta berättar att sen avrustningsaktionen i oktober förra året har vapenproduktionens etiska aspekter diskuterats mer än vanligt i Eskilstuna. Kändes peppande att höra samma dag som min första rättegång i Sverige.

Solen tittar fram när vi lyfter fram högtalarna på Fristadstorget i centrala Eskilstuna den 9 mars. Från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens kansli kom en fullastad bil med anställda. Deras generalsekreterare, Ola Mattsson, berättade om den växande vapenexporten och Kerstin Bergeå från Kristna Fredsrörelsen berättade om deras mångåriga arbete mot vapenexport. Kändes fantastiskt att ha detta moraliska stöd från Sveriges två största fredsrörelser! Peter Weiderud, ordförande i Broderskap – kristna socialdemokrater, pratade om lydnad och olydnad. En halvtimme innan rättegången skulle börja träffade Alvin och jag våra två advokater. Vi bestämde att Alvin skulle företrädas mest av sin advokat men att jag skulle ta försvaret helt själv. På det sättet hade vi både den juridiska kompetensen och möjlighet att prata fritt ur vårt aktivistperspektiv.

Utanför rättegångssalen samlades fler och fler personer. Många kände jag igen, men flera var okända för mig. Vilka var dessa fantastiska människor som hade kommit från olika håll i Sverige för att vara med på en rättegång i Eskilstuna? Oavsett så var jag så otroligt tacksam för varenda person som dök upp för att visa sitt stöd.

Innan rättegången var jag ändå ganska nervös. Tänk om domaren skulle avbryta oss varenda gång vi sa nämnde något om politik eller etik? Det skulle bli otrevligt. Men domare Lars Lindhe var extremt tillåtande och avbröt inte oss en enda gång. Åklagare Anna Asklöf, en ung kvinna med tilltalande utseende, började med att hålla sin sakframställan – förklarade vad som hade hänt natten den 16 oktober utifrån polisens förhörsprotokoll och kollade sedan med Anna och mig om det stämde. När jag nämnde att vi hade agerat enligt ickevåldets principer så grymtade hon till lite och sa att det där var väl inte ickevåld – att slå sönder saker. Jag började ge min definition på ickevåld men hon avbröt mig. Det var enda gången det egentligen hettade till lite grann.

Två anställda från Saab Bofors Dynamics var på plats för att vittna om avrustningen. Våra advokater tyckte att de hade presenterat otillräckliga siffror kring skadorna som uppstod vid aktionen. På frågor vägrade de anställda att svara på hur mycket ett granatgevär är värt. Domaren och nämndemännen höll med oss om att det var otillräckligt och dömde därför till avskiljning vilket innebär att ersättningsanspråket måste tas separat från de två åtal vi hade riktade mot oss. Det var väldigt bra för oss eftersom vi då får en rättegång till att förklara vårt syfte med avrustningen och vikten av att ingripa mot vapenexporten. Jag hade också ett ”olaga intrång”-åtal och ett ersättningsanspråk på omkring 300 000 kr för en aktion i november på Aimpoint i Malmö. Här ville dock inte domaren avskilja detta. Anna och jag får veta vad domen blir kl. 14.00 den 16 mars.

Efter rättegången, som både Alvin och jag var mycket nöjda med, drog vi och andra fredsvänner till restaurang och senare till Ung vänsters lokal där Kafé Avrusta hölls. Förutom mingel och fika med nya och gamla vänner bjöds det på film, fredsrapp, frågestund om vapenexport och avrustning. Kvällens höjdpunkt var för mig att träffa Jonna och Ellen – de 11-åriga tvillingarna som bojkottade lussande för Saab Bofors Dynamics för att de är emot vapenproduktion. Inför alla förklarade de varför de hade vägrat att vara med på lussandet för vapenfabriken. Jag delade med mig varför jag var så imponerade över deras handling. Dels väntade de inte att vara olydiga för freden tills de blev 35 år (som jag), dels var de olydiga på hemmaplan vilket kräver mer mod än som jag att vara olydig på bortaplan. Världens framtid är ljus med sådana som Jonna och Ellen!

fred,
martin

Läs gärna också Alvins blogginlägg om rättegången.
Här finns det bilder från rättegången.

En rättegång med vapenexport i kikarsiktet

2009-03-10T13:49:00.000-07:00

Igår satt Anna Andersson och jag i Eskilstuna tingsrätt med en kostymklädd herre på vardera sida. Bakom oss satt 36 fredsvänner från olika delar av Sverige. Det massiva moraliska stödet jag kände i ryggen stärkte mig och gjorde hela rättegångshändelsen till en mycket positiv upplevelse. Det hjälpte också till att domaren var så frikostig i hur mycket Anna och jag fick uttrycka oss. Vi blev inte avbrutna en enda gång, vilket har hänt ganska ofta i liknande rättegångar. Nedan finner ni min slutplädering. På måndag den 16 mars kommer domen.

fred,
martin

Slutplädering 9 mars 2009, Eskilstuna tingsrätt

Ärade tingsrätt och åhörare,
Jag är tacksam för att få detta tillfälle att förklara varför jag den 16 oktober 2008 gick in på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna där Anna Andersson och jag hamrade och rispade på granatgeväret Carl Gustaf. Detta gjorde vi inom kampanjen Avrusta, som är en del av det antimilitaristiska nätverket Ofog.

Jag vill i denna slutplädering visa på varför vi utförde denna handling och varför vi bör frikännas för denna. Jag kommer att försöka visa att vi gjorde vårt bästa för att uppfylla vad den svenska riksdagen beslutat, samt att vi agerade i enlighet med våra samveten i ett försök att rädda liv.

År 2003 togs ett viktigt beslut i Sveriges riksdag för att främja fred och rättvisa, då man antog propositionen Politik för global utveckling, PGU. Denna syftar till att svensk politik ska vara samstämmig, att den i sin helhet ska sträva efter samma mål, såväl nationellt som internationellt. Propositionen säger bland annat: ”Politiken skall präglas av ett rättig¬hetsperspektiv” och kännetecknas av de ”fattigas perspektiv på utveckling”. I en rapport som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen släppte i februari i år visas att Sverige inte har lyckats följa denna eftersträvansvärda målsättning och att den största motsättningen i svensk utrikespolitik är den mellan biståndsinsatser och vapenhandel, där vapenexporten har allvarligt motverkat de mål man vill uppnå med biståndsinsatserna.

Riksdagen har också beslutat om mer specifika riktlinjer kring den svenska vapenexporten. Dessa riktlinjer säger bland annat att vapenexport endast bör godkännas om den inte står i strid med Sveriges utrikespolitik och att tillstånd inte bör ges för vapenexport till land som befinner sig i krig.

Om riktlinjerna för svensk vapenexport faktiskt skulle ha följts så är det stor sannolikhet att vi inte skulle sitta här idag i Eskilstuna tingsrätt. Då skulle vi haft en betydligt mindre vapenexport och till färre länder. Men de demokratiskt fattade säkerhetsmekanismerna har fallerat. Istället för att i enligt med Politik för global utveckling, satsa på fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter, har Sverige dramatiskt ökat sin vapenexport och på det viset bidragit till upprustning och krig. År 2001 exporterade Sverige vapen till ett värde av 3,1 miljarder kronor och år 2008 hade det nått 12,7 miljarder – en fyrdubbling på sju år.

Många vapenaffärer som aldrig borde ha skett om man följt våra riktlinjer har ändå ägt rum. Jag skulle vilja exemplifiera dessa felsteg med en vapenaffär – försäljning av granatgeväret Carl Gustaf till den amerikanska armén under 2000-talet.

År 2003 invaderades Irak av USA. Attacken förklarades av den svenska regeringen vara emot folkrätten. Vapenexporten till USA borde ha avbrutits omedelbart eftersom vapenhandel inte ska stå i strid med principerna för Sveriges utrikespolitik – en av riktlinjerna för vapenexport, och för att Sverige inte bör exportera vapen till ett land i krig – en annan av riktlinjerna. Men istället för att avbryta vapenexporten till USA så tilläts den att öka dramatiskt och detta har fortsatt fram till idag.

Ett av de vapen som används i Irakkriget är granatgeväret Carl Gustaf, som har exporterats av Sverige i flera årtionden till över 40 olika länder. Granatgeväret har använts i en mängd olika krig, exempelvis i Burma, Kambodja, Sri Lanka, Vietnam och Kashmir. Det är ett mycket kraftfullt vapen som används för att skjuta sönder stridsvagnar, väggar och hus. Av USA används det av elitförband som t.ex. Navy Seals.

Sedan Irakkriget inleddes har det förekommit högljudd kritik från det civila samhället kring vapenexporten till USA eftersom denna så tydligt bryter mot Sveriges riktlinjer och att svenska vapen används i ett krig som fram tills idag har tagit fler än en halv miljon människor och tvingat fler än fem miljoner på flykt. Många av dessa irakier har sökt asyl i vårt eget land.

Trots denna kritik från folkrörelserna har svenska vapen fortsatt att flöda till detta krig. Detta gjorde att några av oss i nätverket Ofog samlades för att samtala om hur vi kunde stoppa denna vapenexport. Vi hittade ett pressmeddelande från den 13 maj 2008 där Saab meddelade att de tagit emot en beställning från den amerikanska regeringen på Carl Gustaf till ett värde av omkring 48 miljoner dollar. Leveranser skulle ske under 2009. Vi antog därför att dessa borde vara under produktionen under 2008 och om vi ville upprätthålla riktlinjerna för svensk vapenexport och stoppa dessa vapen för att användas i ett krig mot folkrätten var vi tvungna att direkt och praktiskt ingripa mot produktionen av dessa innan de skickades iväg.

Varför bör Anna och jag då frikännas för att orsakat materiell skada, som i normala fall ses som ett brott? För att vi lever i en demokrati. I en diktatur är regler och lagar statiska och följer inte majoritetens vilja. Ett fåtal har inflytande över utvecklingen i landet och man straffas hårt om man kommer med en åsikt eller ett handlande som strider mot diktatorns vilja.

Men vi lever i en demokrati. Till skillnad från en diktatur så är demokratin flexibel. Landets politik, regler och lagar kan och bör påverkas av folkets vilja. För 100 år sen kunde en person i Sverige dömas för att ha använt sin yttrandefrihet eller för att ha strejkat – inte så idag. Lagen har utvecklats genom att åtskilliga svenskar har utmanat den tidigare lagen och genom detta har ett samtal fötts som lett till positiv juridisk förändring.

Det kanske är ovanligt att i en rättegång ta hänsyn till riksdagsbeslut, men är inte detta det yttersta tecknet på att vara en demokrati? Att landets domstolar försvarar handlingar som stödjer sig på vad folket vill? Det finns dock en allvarlig brist i den svenska demokratin. Nämligen att det finns svenska beslut som på ett mycket påtagligt sätt påverkar människor i andra länder som inte har någon möjlighet att på ett demokratiskt sätt påverka dessa.

Ett sådant exempel är vapenexporten. En familj i Kashmir, som blir beskjuten av en Carl Gustaf, har inte haft chans att tycka till om eventuell export av detta vapen till Indien. För att kompensera denna brist i det demokratiska nationella systemet finns de mänskliga rättigheterna som ska skydda människor oavsett var de befinner sig på jordens yta. Den viktigaste mänskliga rättigheten är rätten till liv och denna kränks gång på gång när svenska vapen dödar människor i något av de omkring 60 länder som Sverige varje år exporterar vapen till.

Att leva i en demokrati ger inte bara större rättigheter och säkerhet. Det innebär också att ett större ansvar är lagt på varje medborgare i det landet. I en diktatur är det en eller ett fåtal människor som kan hållas ansvariga för landets politik. I en demokrati är varje medborgare ansvarig för dess politik. Därför har vi som medborgare i en demokrati en skyldighet att ingripa då våra representanter inte följer riksdagens beslut eller de mänskliga rättigheterna, t.ex. då människor dödas med hjälp av svenska vapen som aldrig borde ha tillåtits för export.

Jag har varit aktiv i freds- och solidaritetsrörelser i 15 år och har varit anställd i en fredsrörelse i sju av dem. Under denna tid har jag haft förmånen att få arbeta med människorättsaktivister i Burma, ickevåldsutbildare i Sudan, fredsaktivister i Indien, pacifister i Colombia, demokratiaktivister i Sydafrika och med antimilitarister i Israel. Flera av de rörelser dessa personer är aktiva i stöttas av Sida-bistånd. Jag är stolt över att Sverige kan bidra till rörelser som arbetar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Men jag har mer och mer känt hur hopplöst det är att försöka släcka krigsbränder i Syd genom biståndsprojekt, samtidigt som vi kastar in nytt bränsle till krig genom vår vapenexport. Detta fick mig att satsa min energi på nedrustnings- och fredsarbete i Sverige.

Min förhoppning är att 1900-talets och början av 2000-talets krig och massiva vapenproduktion bara kommer att vara en parentes i mänsklighetens historia. Att vi om några årtionden kommer att titta tillbaks på denna tid som ett mörkt kapitel där vi som mänsklighet nästan tog kål på oss själva genom att rusta oss till tänderna samtidigt som vi lät miljoner människor svälta ihjäl. En tid då demokratin hade börjat gro men ännu inte hunnit utvecklas i full blom.

Så länge den svenska lagen skyddar företag som tillverkar dödliga vapen och politiker inte ser till att reglerna för vapenexport faktiskt följs, tror jag att det kommer att finnas människor som kommer att göra motstånd. Det kommer att förekomma fler möten i rättssalar runt om i Sverige och i andra länder tills lagarna och riktlinjerna för vapenexport och mänskliga rättigheter respekteras. Ju snabbare svenska domstolar bestämmer sig för att skydda liv snarare än vapenföretag, ju fler liv kommer att räddas och ju snabbare kommer vi att kunna gå in i en tid av nedrustning och fred. Därför menar jag att ni bör frikänna oss för vår avrustningsaktion. Tack för att ni lyssnade!

Vapenexporten större än någonsin

2009-03-04T07:02:00.000-08:00

Igår släppte ISP (myndigheten Inspektionen för strategiska produkter) sina första siffror för svensk vapenexport för 2008 – ingen rolig läsning för en fredsvän. Från 2007 till 2008 ökade exporten av vapen till andra länder med 32 % och går nu upp till 12,7 miljarder kronor. Vapen för så mycket pengar har Sverige aldrig exporterat tidigare. År 2001 låg vapenexporten på 3,1 miljarder – vapenexporten har sedan dess fyrdubblats.
ISP lyfter fram att EU och andra ”etablerade samarbetsländer” är de största exportdestinationerna och svarar för cirka 87 procent av exporten. I dessa länder ingår bland andra USA som fortfarande flitigt använder svenska vapen i folkrättsvidriga Irakkriget, som har krävt mer än en halv miljon människors liv, och även Sydafrika där 15 miljoner människor lever i svår fattigdom och omkring 5 miljoner av invånarna bär på HIV-viruset.

Sydsvenskan tar upp det problematiska i att Pakistan är en av de största importörerna av svenska vapen, på femte plats år 2008 till ett värde av 846 miljoner kronor. Bland annat har de köpt Saabs flygande stridsledningscentral Erieye.

Det har aldrig funnits en mer angelägen tid att verka mot svensk vapenexport. Om Jas-affären till Indien går igenom under nästa år kommer rekordåret 2008 för vapenexport lätt slås av ännu högre siffror = mer fattigdom, fler krig, mindre säkerhet, större rädsla och fler slantar i fickorna på vapenindustrin.

fred,
martin

”Smedjeback ger uttryck för kriminella värderingar”

2009-02-24T08:54:00.000-08:00

I januari trillade det ner ett brev innehållande en kallelse från Kriminalvården. Eskilstuna tingsrätt hade begärt en personutredning av mig som skulle utföras av Frivården, inom Kriminalvården. Pedagogiskt nog inkluderade brevet en folder med överskriften Vad är en personutredning? som fortsatte: ”Personutredning är en beskrivning av din bakgrund, din nuvarande situation och hur du ser på din framtid.” Det lät nyttigt, ungefär som ett besök hos en syo-konsulent, tänkte jag. Brevet innehåll också en förteckning över den programverksamhet som Frivården erbjöd. Jag funderade på vad som skulle passa mig bäst. Kanske PRISM-programmet som lär ut sociala färdigheter och självkontroll, ART som vänder sig till personer med aggressionsproblematik eller Prime for life som ska förebygga missbruk.

Min personalutredare vid Fridhemsplan i Stockholm var en ung kille, som liksom jag har en fil kand, fast han med kriminologi som huvudämne. Han var korrekt och saklig i sitt bemötande. Han frågade mig om min relation med familj och vänner, om eventuellt narkotikaberoende, om min jobbsituation med mera.

I yttrandet som kom på posten idag verkar det enligt utredaren som om jag har sunda relationer med familj och vänner. I den slutliga bedömningen av mig står det: ”Smedjeback ger uttryck för kriminella värderingar då han anser att det han nu står åtalad för ej är en kriminell handling.” Smaka på den. Kafka, here I come. Inom psykiatrin, där jag jobbade tidigare, pratas det ofta om saknaden av sjukdomsinsikt hos patienten. Kanske är det detta symtom jag lider av?

fred,
martin

Våld och ickevåld i Indien

2009-02-16T01:40:00.000-08:00

Senare idag lämnar jag Indien efter en dryg vecka i motsätt-ningarnas land. Landet byggdes av en ickevålds-rörelse med Mohandas Gandhi i spetsen. Idag är det världens näst största importör av vapen och spenderar 14 % av sin budget på militär och vapen. Både ickevåld och våld har följt mig i denna vecka. Det började med ickevåld genom en inspirerande manifestation för nedrustning. Utanför huvudingången till stridsflygplansmässan har indiska fredsaktivister samlats för att visa sitt missnöje med de massiva vapenaffärer som pågår innanför portarna. Polisbevakningen är massiv. Inget får gå fel när så mycket står på spel för den indiska regeringens anseende. Poliserna börjar skruva på sig när de ser fredsaktivisterna hoppa från lastbilsflaken och ställa sig på ett led utanför huvudingången. Med en bokstav på varje mage formar de orden: ”Minska militärutgifterna, ge social välfärd.” Säkerhetstjänsten är där och tar bilder. En polis tar mitt pass och frågar varför jag är där. Jag får tillbaks passet när jag går med på att gå iväg tillsammans med de andra fredsaktivisterna.

Dagen efter springer jag omkring till olika bankkontor för att köpa biljett till vapenmässan – en erfarenhet av den indiska byråkratin. Även när jag har lyckats få en inträdesbiljett kan jag inte vara säker på att komma in. Tänk om säkerhetstjänsten har förvarnat insparkarna på mässan att de inte ska släppa in mig eller några av de andra aktivisterna? Oron visar sig vara obefogad. De kollar varken mitt pass eller min väska. Jag slinker in i min svarta kavaj.

Inne på stridsflygplansmässan glittrar vapnen och flygplanskropparna i kapp. Många män i kostymer och militäruniformer spatserar omkring och samlar på sig information och knyter nya kontakter. Framför en stor modell av ett Jas-plan i Saabs monter stiger plötsligt en blond ung kvinna fram och utvecklar en banderoll med texten: ”Sverige – exportera inte fattigdom. Sluta att rusta upp Asien.” På några ögonblick kommer en saab-anställd fram, viker ihop banderollen och puttar bort fredsaktivisten.
- Jag ville visa deltagarna på mässan att det finns svenskar som är emot vapenexporten, säger Frida Sjöstrand, som tillhör det antimilitaristiska nätverket Ofog. De flesta svenskar förknippar Saab med bilproduktion när de i själva verket är Sveriges största vapenproducent, lägger hon till.

Jag har aldrig sett ens i närheten av så många dödliga prylar på en och samma gång förut. Det är lätt att bli matt när man tänker på vilka resurser vapenindustrin har och hur lätt de får uppskattade kommentarer från allmänhet och media genom sina häftiga flyguppvisningar. Men jag har studerat ickevåld tillräckligt länge för att veta att allt detta kan vända, från våld till ickevåld, från vapen till rent vatten, bara det finns några som är tillräckligt engagerade och är villiga att ta lite risker för att jobba mot militarismen.

fred,
martin

P.S. Kolla gärna in Rapport om stridsflygplansmässa och nedrustningskonferens och Svenska Freds blogg som skriver om samma grejer.

Saab försöker prångla ut sitt stridsflygplan till Indien

2009-02-10T07:33:00.000-08:00

Igår satt jag på hotell Oberoi i Bangalore, Indien. På detta lyxhotell kostar en vanlig kopp kaffe drygt 40 kr – ungefär tre gånger så mycket som en dagslön för 80 % av Indiens befolkning. Det är på detta hotell som de möts – försvarsindustrin och den indiska militären när de ska diskutera nya vapenaffärer. Igår höll Saab en presskonferens just här. Endast inbjudna journalister kom in men jag fick ett möte efter presskonferensen med Jan Widerström, vice president Saab International India AB och Anne Lewis-Olsson, Communications Director India Gripen International. Jan berättade självsäkert att ”Vi tror på vår produkt”. ”Produkten” han pratade om är JAS 39 Gripen som man nu gör sitt bästa för att sälja till Indien. Det kallas århundradets största affär – det indiska flygvapnet tänker köpa 126 nya stridsflygplan. För Saab skulle det vara en guldgruva, för Sverige den största industriaffären någonsin, för Indiens fattiga skulle det innebära ännu större fattigdom i ett land där redan 80 % av landets befolkning är fattiga enligt FN:s fattigdomsindex (mindre än två dollar om dagen).

Redan på vägen från flygplatsen in till Bangalore möts man av stridsflygplan, både på enorma reklamskyltar och i luften. Aero India – Asiens största stridsflygplansmässa – har kommit till stan. 600 företag från stora delar av världen har kommit till denna mässa för att sälja stridsflygplan och relaterade produkter. Indien är redan det land i världen som spenderar tredje mest i världen på sin militär (bara USA och Kina är större) och deras militärutgifter ökar år för år.

Men det finns indier som tycker att Indiens regering inte ska köpa in nya stridsflygplan, bomber och maskingevär utan istället lägga pengarna på sjukvård, utbildning och fattigdomsbekämpning. Några av dem har samlats på en konferens som har börjat idag med namnet Warfare or Welfare? Deras mål är inte på något sätt utopiska. I en kampanj som de driver vill de minska kostnaderna för det indiska försvaret med 10 procent och satsa dessa sparade pengar på ett socialt skyddsnätt för att se till att fler får tillgång till rent vatten, pension och andra basala rättigheter.

De vill också ha ett internationellt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty) som kontrollerar stater och företag som exporterar och importerar vapen så att det görs med åtminstone vissa grundläggande riktlinjer. Imorgon kommer fredsaktivister att göra en politisk manifestation på stridsflygplansmässan som en protest mot militarismen och det militära slöseriet i deras land.

Jag är i Indien i tio dagar som frilandsjournalist och kommer att skriva artiklar om mässan och nedrustningskonferensen för tidningarna Arena, ETC och Fredsnytt. Svenska Freds- och skiljedomsförening står som medarrangörer till nedrustningskonferensen och finns på plats i form av generalsekreterare Anna Ek och projektsekreterare Linda Åkerström. Se: http://svenskafreds.wordpress.com. Om jag hinner kommer jag att skriva fler inlägg på bloggen över de kommande dagarna direkt från Indien.

fred,
Martin

En miljon kronor för att ha klättrat över stängsel

2009-02-03T00:10:00.000-08:00

Vapenföretaget Aimpoint i Malmö yrkar på 1 052 468 kr för två olaga intrång under 2008. Det första skedde den 19 september då fyra svenskar, två schweizare och en belgare greps. Det andra skedde den 14 november då jag greps. Vid båda aktionerna, som var organiserade av nätverket Ofog, var syftet en medborgerlig vapeninspektion. Allt gick lugnt till och vi alla greps efter att de hade klättrat över stängslet.

I yrkande om skadestånd inskickat av Aimpoint till polismyndigheten framkommer det att företaget kräver 739 768 kr i ersättning för aktionen i september. För aktionen där jag blev gripen vill de ha totalt 312 700 i ersättning; för stillestånd och informationstid: 97 740 kr, extra lednings- och säkerhetsarbete: 38 640 kr, bevakningstjänst inklusive uttryckning: 173 815 kr samt 2505 kr för reparation och städning (vi förstörde inget och skräpade inte ner!)

Att Aimpoint lägger ner hundratals arbetstimmar kring en fredsmanifestation är ju bra, men det är knappast något jag borde betala. Jag gissar att de vill ge oss ett fett skadestånd för att skrämma iväg framtida aktivister från deras vapenfabrik. En kompis till mig ringde polisen och berättade om deras ersättningsanspråk. Polisen bara skrattade åt att de skulle få igenom detta i en rättegång. Jag ringde till Aimpoiont för några dagar sen och bad om ett möte men redan samma dag tackade de nej utan att ge någon anledning till varför. De vill knappt heller yttra sig till journalister. Tråkigt att de är så ovilliga till att ha dialog tycker jag. Jag välkomnar dem i alla fall till att höra av sig när de vill till mig om de vill prata! Jag finns listad i Eniro. De kan åtminstone inte mörka sin verksamhet evinnerligen. Idag har Metro, P4 och P3 rapporterat om aktionerna vi gjorde mot företaget. Kan detta kanske få dem att komma ur garderoben?

Mitt olaga intrång på Aimpoint kommer att tas upp på rättegång i Eskilstuna den 9 mars där jag också kommer att hållas ansvarig för den avrustningsaktion jag genomförde den 16 oktober 2008 gemensamt med andra i Kampanjen Avrusta. Alla är varmt välkomna till att närvara vid rättegången!

fred,
martin

King igår och Obama idag

2009-01-19T23:08:00.000-08:00

Igår var det Martin Lutther King-dagen som firas varje år den tredje måndagen i januari. Dagen firades runt om i Sverige. Årets tema var Ickevåld - en strategi som förändrar världen. Själv var jag i Kristianstad inbjuden av bland annat den lokala FN-föreningen för att hålla föreläsningar på ett par skolor och på ortens ekumeniska församlingen. Naturligtvis tog jag chansen att prata om vikten av att stoppa svensk vapenexport och behovet av nedrustning.

Martin Luther King har varit en av mina största inspirationskällor under många år. Efter att ha ägnat sig nästan enbart åt medborgarrättsfrågan under lång tid kom han i slutet av sitt liv ut som radikal fredsvän och nedrustningsförespråkare. Han sa: ”De stora maktblocken talar om att sträva efter fred, samtidigt som de höjer en försvarsbudget, som redan sväller över alla bräddar, ökar ut redan skräckinjagande arméer och konstruerar ännu effektivare förstörelsevapen.” /…/”När jag nu hör folkens ledare på nytt tala om fred, medan de förbereder krig, blir jag betänksam.” (Kaos eller gemenskap?, 1967). Han såg också militära satsningar som ett av de största hoten mot de fattiga. I kanske det bästa fredstalet någonsin "Beyond Vietnam" sa han: "I knew that America would never invest the necessary funds or energies in rehabilitation of its poor so long as adventures like Vietnam continued to draw men and skills and money like some demonic destructive suction tube. So, I was increasingly compelled to see the war as an enemy of the poor and to attack it as such."

Idag träder en annan svart man in i Vita huset, Barack Hussein Obama. Mediahypen är total. DN, Sydsvenskan, Svenskan och många, många fler svenska tidningar skriver sida efter sida om fenomenet. Det sägs att han är den president som man har vetat minst om innan han har börjat tjäna på USA:s mäktigaste ämbete. Frågan om var han står när det gäller nedrustning är lika öppen som alla andra frågor. Från det lilla han har sagt, kan man i alla fall konstatera att han inte kommer att vara lika radikal som Martin Luther King, om nu någon nu hade vågat hoppas det. På ett tal så han detta om världens kärnvapen: "We will not pursue unilateral disarmament. As long as nuclear weapons exist, we'll retain a strong nuclear deterrent. But we'll keep our commitment under the Nuclear Non Proliferation Treaty on the long road towards eliminating nuclear weapons." Men man vet aldrig, man kan också bli positivt överaskad. Jag vill tro på den dag när Obama utbrister: Yes, we can disarm. Yes, we can abolish war!